Nya delrapporter i dag. Sverige har sjunkit i internationella rankningar, och mina utredningsresultat så här långt är sannerligen ingen munter läsning. Det är dags att utmana bilden av Sverige som ett jämställdhetens paradis, skriver regeringens särskilda utredare Cecilia Schelin Seidegård.
Svenska regeringar slår sig ofta för bröstet när det gäller jämställdheten i Sverige. Regering efter regering har hävdat att de framsteg som har gjorts på jämställdhetsområdet har gett Sverige en stark internationell position. Senast ut i raden är den feministiska regeringen, med Stefan Löfven i spetsen, som hävdar att Sverige är och ska vara ett föregångsland på jämställdhetsområdet. På sin hemsida skriver regeringen att Sverige har ett internationellt förtroendekapital att förvalta och utveckla.
Jag anser att det på allvar är dags att utmana bilden av Sverige som något slags jämställdhetens paradis. Även om Sverige ligger bra till i många internationella rankningar, betyder det inte att det råder jämställdhet i Sverige; det kan snarare förstås i relation till en bristande utveckling i många andra länder. Inte heller betyder det att utvecklingen går framåt i Sverige. Landets position på the Global Gender Gap (World Economic Forum) har sjunkit från en topplacering 2006 till fjärde plats 2014. Samma tendens syns på Interparlamentariska unionens lista över andelen kvinnor i nationella parlament, där Sverige numera återfinns som sexa, från att länge ha varit ledande. Vad som är problematiskt är att utvecklingen i Sverige mer eller mindre står still. När nu Sverige har en feministisk regering, är det dags att ta ett samlat grepp om jämställdhetspolitiken och agera strategiskt och långsiktigt!
Sedan april 2014 är jag särskild utredare med regeringens uppdrag att följa upp och analysera utvecklingen mot jämställdhet mellan kvinnor och män under de senaste tio åren. Utredningen ska också analysera jämställdhetspolitikens genomförande och bedöma politiska insatsers effektivitet i förhållande till det jämställdhetspolitiska målet – att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv – och de fyra delmålen. Mot bakgrund av detta ska utredningen lägga förslag om inriktningen och organiseringen av den framtida jämställdhetspolitiken.
I dag släpper utredningen några av de forskningsrapporter som har tagits fram inom ramen för uppdraget. Våra preliminära resultat är sannerligen ingen munter läsning:
1. Vi kan konstatera att mäns dominans på maktpositioner i politiken, staten och näringslivet inte har brutits under de senaste tio åren. Andelen män i riksdagen har i stället ökat två val i rad, liksom andelen män i riksdagsutskotten och som utskottsordföranden. Det finns även stora könsskillnader på de ledande positionerna i näringslivet och i akademin. Tre fjärdedelar av alla styrelseledamöter i börsnoterade företag är män och 77 procent av professorerna vid landets universitet och högskolor är män. Våra rapporter visar att ju mer dolda maktpositionerna i politiken och det privata näringslivet är desto större är könsskillnaderna. Det privata näringslivet har inte lyckats att med frivilliga åtgärder åstadkomma en jämn könsfördelning i styrelser och på chefspositioner.
2. När det gäller ekonomisk jämställdhet präglas arbetsmarknaden och näringslivet fortfarande av en tydlig brist på jämställdhet. Arbetsmarknaden fortsätter att vara starkt könsuppdelad och en hög andel kvinnor arbetar deltid. Men trots att könssegregeringen har minskat något, att kvinnors arbetstider har förlängts och att kvinnors utbildningsnivå är fortsatt högre än mäns, har löneskillnaderna mellan kvinnor och män förändrats mycket lite. Även när hänsyn tas till olika parametrar såsom ålder, utbildning, arbetstid och att kvinnor och män återfinns inom olika sektorer och yrkesgrupper, är kvinnors lön 93 procent av mäns lön. Denna siffra har varit ungefär densamma sedan mitten av 1990-talet. Fortfarande skiljer sig löneinkomstskillnaden mellan kvinnor och män 93.500 kronor per år, eller drygt 3,6 miljoner kronor under ett 40-årigt arbetsliv.
3. Även om skillnaderna mellan könen har minskat under det senaste decenniet utför kvinnor alltjämt en större andel av det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Män fortsätter att ta ut mindre föräldraledighet än kvinnor och de tar också ut mindre ledighet för tillfällig vård av barn. År 2013 tog män ut 25 procent och kvinnor 75 procent. Våra forskningsrapporter visar dessutom att kvinnor utför generellt mer obetalt arbete, men har i genomsnitt lika långa arbetsdagar som män. Under de senaste tio åren har dock män ökat sin tid för obetalt arbete med 12 minuter under vardagar och en kvart under helger. Den ojämställda fördelningen av det obetalda hem- och omsorgsarbetet leder till att kvinnor får sämre löneutveckling, lägre inkomster och i förlängningen även lägre pensioner än män.
4. När det gäller att mäns våld mot kvinnor ska upphöra har närmare var tredje kvinna i Sverige utsatts för allvarligt fysiskt eller sexuellt våld som vuxen. Var femte kvinna har någon gång i sitt liv utsatts för fysiskt våld, för sexuellt våld där fysiskt våld eller hot om våld ingått, eller för upprepat och systematiskt psykiskt våld av en nuvarande eller tidigare partner. Närmare 40 procent har utsatts för trakasserier, inklusive sexuella trakasserier. Sifforna talar sitt eget smärtsamma språk: mäns våld mot kvinnor har inte eliminerats under den senaste tioårsperioden, även om problemet har uppmärksammats.
Under de två föregående mandatperioderna genomfördes en omfattande satsning om 2.6 miljarder kronor på särskilda jämställdhetssatsningar. Det var en tiodubbling av anslaget. Även om det naturligtvis fanns flera väl avvägda och genomtänkta insatser inom ramen för satsningen, som till exempel att frågan om mäns våld mot kvinnor fick ökad uppmärksamhet, visar vår analys att det också fanns allvarliga brister. Som exempel kan det nämnas att det inte fanns någon samlad strategi för jämställdhetssatsningen. Insatserna knöts dessutom i regel till en projektorganisation hos uppdragstagarna som sedan upplöstes när uppdragen hade genomförts.
Med detta sagt kan vi konstatera att vi har en lång väg att gå mot det jämställda samhället. Den förra jämställdhetsutredningen från 2005 drog slutsatsen att utvecklingen 1995–2005 hade gått framåt, men långsamt. Tio år senare verkar det som att även denna utredning kan konstatera att utvecklingen har gått framåt, men långsamt. Med tillägget: i vissa fall också bakåt.
Vi arbetar nu i Jämställdhetsutredningen med att ta fram förslag till regeringen hur jämställdhetspolitiken kan göras mer strategisk, långsiktig och effektiv. Vi uppmanar den feministiska regeringen att dra på sig ledartröjan igen och ta ansvar för och styra upp jämställdhetsarbetet en gång för alla.