Sjukvården har dålig tillgänglighet. Detta har samtliga partiledare hävdat i den just avslutade kampen om väljarna. Till en del skulle det bero på att Sverige har för få läkare. Stämmer detta verkligen?
Sedan mitten av 1900-talet har antalet läkare i Sverige femdubblats liksom antalet sjuksköterskor. 1980 var antalet läkare under 65 år 18 000, varav 25 procent var kvinnor. 2005 fanns det 29 400 läkare, varav 43 procent var kvinnor. Antalet läkare har alltså ökat dramatiskt medan exempelvis besöken i öppen vård minskat från 9,3 miljoner år 2000 till 8,5 miljoner 2004 trots att antalet vårdcentraler ökat. Det är den offentliga primärvården som minskar, medan den privata ökat från 3,3 miljoner besök till 3,7 miljoner trots att det är de offentliganställda läkarna som ökat och de privata minskat. Under denna tid har vårdkostnaderna ökat med 34 procent.
Regeringen och landstingspolitikerna har under flera decennier talat om att öka satsningen på öppenvård på vårdcentraler, psykiatri och geriatrik. I verkligheten har ingenting hänt utan tvärtom satsas det alltmer på specialister på de stora sjukhusen.
När en av oss på 1960-talet var chef för en av medicinklinikerna på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg fanns där 225 vårdplatser och antalet läkare var något över 70 stycken. Nu är antalet läkare enbart på kardiologen med ett tjugotal vårdplatser mellan 60 och 70. Det tog lång tid att inrätta en reumatologisk klinik på Sahlgrenska sjukhuset. När den nu blivit verklighet är 23 reumatologer anställda, varav 3 har direkt patientansvar. Vad de övriga gör är oklart, men många bedriver sannolikt vetenskapligt arbete. Trots detta menar ledande företrädare för läkarkåren att den kliniska forskningen håller på att försvinna. Det är också omöjligt att få någon i det stora antalet neurologer på Sahlgrenska att arbeta i övriga Västra Götaland, som har svår brist på dessa specialister.
Sjukvårdshuvudmannen skaffar vikarier genom att vända sig till bemanningsföretag med stafettläkare som på sin höjd stannar några veckor, kostar mer än dubbelt så mycket som de egna och inte har någon kännedom om patienterna. I Västra Götalandsregionen verkar dryg tio bemanningsföretag och när ibland inte heller de kan förse vårdcentralerna med läkare vänder de sig i sin tur till lokala läkare, som startat egna agenturer för läkarförmedling till skyhöga priser. Hos dessa agenter skaffar sig läkarna i den egna organisationen extrainkomster på ledig tid, om de inte i stället vikarierar i Norge. I detta ständiga penningsug från läkarna finns en del av förklaringen till den dåliga tillgängligheten i sjukvården. Så trots att befolkningen och antalet vårdcentraler ökar kontinuerligt blir besöken i öppen vård färre och kostnaderna stiger.
Hur har det kunnat bli så här? Den stora vattendelaren i sjukvårdens organisation, anställningsvillkor och arbetsglädje var 1970 års sjukronorsavtal. Detta tillkom i avsikt att minska läkarnas som man tyckte alltför stora inkomster. Det politiska medlet var att fastställa arbetstid och ersätta arbetet med timlön. Ansvaret för organisationen togs också samtidigt ifrån läkarna och gick över till landstingens tjänstemän - som politikerna därefter blivit alltmer beroende av.
Sjukvårdsarbetare vantrivs nu och få är beredda att 'ge järnet' och göra något extra. Skulle de ändå göra det kan de bli mobbade av kollegor och tjänstemän. Kalabaliken på Radiumhemmet i Stockholm är ett exempel på detta.
Det fordras nu en total översyn av sjukvården, där man grundligt utreder och analyserar vad problemen egentligen beror på och inte bara ständigt omorganiserar. I denna artikel har vi pekat på läkarnas roll i vårdens kris. Man måste också granska forskarna med deras överdrivna krav på resurser och nästan dagliga så kallade forskningsgenombrott. Man måste granska läkemedelsbolagen med deras påhittiga marknadsföring av ständigt nya mediciner. Och inte minst måste man sätta gränser för tjänstemäns och politikers roll i vården. Den största utmaningen är dock att finna sådana lösningar att all vårdpersonals arbetsglädje och därmed produktivitet ökar igen. Kommer de nya borgerliga allianserna i stat och landsting att mäkta med allt detta?
Christer Enkvist
Lars Werkö