Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-13 10:40

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/sverige-kan-visa-vagen-med-rimligt-fordelade-klimatbordor/

DN Debatt

DN Debatt. ”Sverige kan visa vägen med rimligt fördelade klimatbördor”

När politiker ser att problem går att lösa utan alltför stora uppoffringar kommer de också våga införa kraftfullare styrmedel. Medborgare kommer då också vara allt villigare att stödja sådana åtgärder, skriver Christian Azar. Bilden visar förberedelserna för klimatmötet COP25 som inleds i dag. Foto: Gabriel Bouys/TT

DN DEBATT 2/12. Under de snart tre decennier som vi haft stora klimatmöten – som det i Madrid som inleds i dag – har utsläppen av växthusgaser ökat kraftigt. Men samtidigt ökar användningen av förnybar energi och vi ser nu en ny klimatrörelse växa fram. Det viktigaste vi i Sverge kan göra är att utveckla lösningar som andra länder ser som attraktiva, skriver klimatforskaren Christian Azar.

I dag inleds FN:s stora klimatkonferens i Madrid. Under två veckor kommer intensiva förhandlingar äga rum. Vi har haft stora internationella klimatmöten i snart tre decennier. Vad har de lett till för resultat? Hur fortlöper ansträngningarna för att hantera denna utmaning? 

Låt mig här titta tillbaka och beskriva vad som hänt när det gäller tre centrala faktorer – utsläppen, de tekniska lösningarna och det politiska läget.

1 Utsläppen har ökat och koldioxidhalten ökar rekordsnabbt. Sedan det första klimatmötet 1992 har de globala utsläppen av koldioxid ökat med nära 60 procent. Det är, milt sagt, inget vidare facit. Utsläppen fortsätter dessutom att öka. Halten av koldioxid i atmosfären ökar nu snabbare än vad som någonsin uppmätts.

Koldioxidutsläppen per person är störst i de rikaste länderna. USA släpper ut drygt 8 gånger mer per person än vad man gör i Indien. Det är viktigt att komma ihåg. Men den huvudsakliga anledningen till att utsläppen har ökat under denna period beror på en omfattande ekonomisk utveckling i många länder i syd, främst i Asien. Utsläppen i det globala syd – länder i Afrika, Asien och Latinamerika – har sammantaget ökat med 170 procent sedan 1992.

Man måste också i viss utsträckning kompensera förlorarna på omställningen – annars riskerar det politiska motståndet att bli för stort. Reaktionerna på höjda bensinpriser i till exempel Frankrike vittnar tydligt om det.

Samtidigt har utsläppen i den klassiska i-världen legat i stort sett konstant. Det här innebär att i princip all ökning av världens koldioxidutsläpp har ägt rum i det globala syd. Många länder i syd släpper nu också ut lika mycket per person som typiska i-länder. Världen håller på att förändras.

Den här utvecklingen har på många sätt varit mycket positiv. Hundratals miljoner människor har lyfts ur fattigdom och fått bättre tillgång på mat, elektricitet, mediciner och skolgång. Det är så klart mycket eftersträvansvärt. Samtidigt har det lett till högre utsläpp av koldioxid vilket är ett problem ur klimatsynpunkt. Det här visar hur komplext det här problemet är att lösa ur ett globalt perspektiv.

2 Användningen av förnybar energi ökar snabbt. Det andra man kan konstatera är att användningen av förnybar energi ökar snabbt i många länder. Speciellt viktigt har Tyskland varit, men på senare tid också till exempel USA, Kina och Storbritannien. Sverige har också varit mycket framgångsrikt när det gäller bioenergi och vind.

Kostnaden för solceller har vidare sjunkit i en takt som överträffat de allra flestas förhoppningar. Den snabba utvecklingen har också bidragit till en hel del fascinerande resultat:

I EU som helhet har elproduktionen från kol minskat med 33 procent sedan 2005, huvudsakligen till följd av en kraftig expansion av sol och vind. Mer el genereras nu från förnybart än kol.

I Storbritannien har det gått ännu fortare. Elproduktionen från kol har minskat med hela 90 procent sedan 2005! Orsakssambanden är komplexa och beror på flera olika faktorer, men sol och vind har i grova drag ersatt hälften av kolkraften. Utsläppen av koldioxid från hela nationen har minskat med 32 procent under denna period.

Och på andra sidan Atlanten hittar vi delstaten Texas där vindkraften numera står för cirka 18 procent av elproduktionen. I Kalifornien, världens femte största ekonomi om det hade varit ett land, står solceller för 20 procent av elproduktionen.

Samtidigt måste man komma ihåg att det är långt kvar. Användningen av fossila bränslen dominerar fortfarande världens energisystem och utsläppen av koldioxid ökar globalt sett. Men den tekniska sol- och vindrevolution som vi nu bevittnar är troligen det mest positiva som hänt när det gäller klimat­frågan under de senaste 25 åren.

3 Det är glädjande att se en ny klimatrörelse växa fram. För att lösa klimatproblemet krävs att vi har modiga och insiktsfulla politiker som vill införa styrmedel för att minska utsläppen. Men vi behöver också kloka medborgare som skänker sitt stöd till politiker som driver en sådan politik. Annars blir de ju bortröstade i kommande val.

Det är därför glädjande att en ny klimatrörelse växer fram i stora delar av världen. Det är ett positivt tecken. Samtidigt fortsätter USA att vara delat och landet har egentligen aldrig velat underkasta sig internationella klimatavtal. Huvudsakligen har motståndet kommit från Republikanerna. Det är mycket olyckligt att frågan blivit så polariserad. När USA – världens supermakt inom vetenskap, ekonomi och teknik – inte tar frågan på allvar läggs en död hand över hela den internationella processen.

Det är även viktigt att uppmärksamma Kinas roll. När klimatförhandlingarna startade släppte Kina ut hälften så mycket som USA. Nu släpper de ut 80 procent mer och är därmed världens överlägset största utsläppsland. Per person släpper Kina nu ut ungefär lika mycket som EU. Landet kan därmed inte längre gömma sig bakom den stora u-landsgruppen (G77), utan måste ta tydliga steg framåt för att bidra till en lösning på problemet.

Låt mig avslutningsvis blicka framåt. En av de största frågorna i klimatdebatten handlar om vad vi i Sverige (tillsammans med EU) kan göra för att få Kina, USA och andra stora länder med på tåget. Sverige står ju till exempel bara för drygt en promille av världens utsläpp.

Jag tror att det viktigaste vi kanske kan göra är att utveckla lösningar som andra länder finner attraktiva – när det gäller teknikval, styrmedel och livsstilar. Det gäller att minska utsläppen på ett kostnadseffektivt sätt – genom ekonomiska styrmedel som till exempel en koldioxidskatt eller som vi nu har i EU, ett system med handel med utsläppsrätter. Men när sådana åtgärder införs, ja då måste man också i viss utsträckning kompensera förlorarna på omställningen – annars riskerar det politiska motståndet att bli för stort. Reaktionerna på höjda bensinpriser i till exempel Frankrike vittnar tydligt om det. Genom att införa klimatpolitiska styrmedel med en fördelningsmässigt rimlig profil kan Sverige visa vägen i ett svårnavigerat landskap.

Det gäller vidare att se till att olika tekniska alternativ utvecklas och blir billigare. Det handlar om fortsatta satsningar på sol och vind samt om metoder för att lagra och distribuera el. Det handlar också om lösningar inom transportsektorn som elbilar och kanske vätgas, samt olika tekniker för koldioxidinfångning från fossila bränslen och biobränslen för att på så sätt uppnå negativa utsläpp.

Det finns här en positiv dynamik som kan ge resultat. När politiker ser att problemet går att lösa utan alltför stora uppoffringar kommer de också våga införa kraftfullare styrmedel. Medborgare kommer då också vara allt villigare att stödja sådana åtgärder. På så sätt kanske vi kan se mer kraftfulla åtgärder inom en inte alltför avlägsen framtid. Och om vi gör detta i väst, ja då kommer vi få större trovärdighet när vi argumenterar för låga koldioxid­utsläpp i resten av världen.