Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-02-26 11:32

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/sverige-maste-gora-upp-med-stodet-till-diktaturerna-i-ost/

DN Debatt

DN Debatt. ”Sverige måste göra upp med stödet till diktaturerna i öst”

När diktaturer öppet manifesterade sin brutalitet, som i Prag 1968, tog man avstånd från händelserna men hade i stället som en särskild doktrin att inte kritisera samhällssystemet, skriver Gunnar Hökmark.
När diktaturer öppet manifesterade sin brutalitet, som i Prag 1968, tog man avstånd från händelserna men hade i stället som en särskild doktrin att inte kritisera samhällssystemet, skriver Gunnar Hökmark. Foto: Leif Engberg

DN DEBATT 21/2.

Gunnar Hökmark: Sverige behöver en kommission för att klargöra hur vi förhöll oss till diktaturerna i öst när de var dominerande som mest.

Om inte regeringen Löfven vill ta initiativ till det – vilket i sig vore anmärkningsvärt – bör nästa regering göra det. Sverige är nämligen ett land som kommer att ha maktskiften.

Det var för att stoppa ”ultranationalistiska fascister” som Putin-regimen invaderade Ukraina. När Majdan-protesterna i Ukraina ledde till att den korrupte Putinvännen presidenten Viktor Janukovytj avsattes av Ukrainas parlament hävdade Putin att det var ”nationalister, nynazister, russofober och antisemiter” som lanserade pogromer och terror efter en väpnad kupp.

Det var en bild som förvånansvärt ofta redan före invasionen hade fått ett stöd bland svenska vänsterdebattörer. Bland annat skrev Åsa Linderborg i Aftonbladet om hur det var russo­fobin i svenska medier som gjorde att medierapporteringen utpekade Rysslands som roten till allt ont och att man därför inte såg den fascism, nationalism och nynazism som präglade den nya regeringen efter att Janukovytj hade avsatts.

Kampen mot fascism, nynazism, antisemiter och nationalister blev till det moraliska argumentet för kriget, invasionen och ockupationen. Legitimiteten för att med militärt våld gripa in mot ett annat land var att man skulle hindra terror och pogromer. Förutom lögnerna om demokratikampen och Majdanrörelsen visar det på ett förakt för sanningen när en regim som systematiskt krossat demokratin och försöker återupprätta Stalin säger sig invadera ett annat land för att bekämpa fascism och terror.

Men det är en gammal språkregel. De sovjetiska lyddiktaturerna i Östeuropa hävdade alla sin politiska legitimitet med att man som antifascistiska krafter var värnet mot en ständigt hotande nynazism och fascism. Tyvärr var det en språkregel som präglade debatten om dessa länder även i Sverige.

När jag första gångerna offentligt, i riksdagen och i andra forum, krävde att Sverige skulle stöda balternas frihetskamp fick jag höra att jag gick fascisternas ärenden.

När jag första gångerna offentligt, i riksdagen och i andra forum, krävde att Sverige skulle stöda balternas frihetskamp fick jag höra att jag gick fascisternas ärenden. De baltiska staterna ansågs nämligen även i Sverige infekterade av den fascism och nationalism som Moskva hävdade var ett motiv till förtrycket.

I en riksdagsdebatt anklagades jag 1988 av socialdemokraternas ledande företrädare för att tillhöra den extrema tokhögern. Den sovjetiska propagandan om hur illegitim den baltiska frihetsrörelsen var satt djupt i den svenska vänstern. Förtrycket i de baltiska staterna hade en moralisk legitimitet genom att hålla fascismen på mattan, menade man.

Det finns en linje längre tillbaka i tiden kring detta. Ett avgörande skäl för att Sverige efter andra världskriget lade sig platt för Sovjetunionen och erkände ockupationerna av de baltiska staterna, överlämnade deras guldförråd till Moskva samt genomförde den skamliga baltutlämningen var föreställningen att vi därmed tog ställning mot fascismen och nazismen.

När jag i januari 2013 var med vid invigningen av Europaparlamentets Raoul Wallenberg-rum – inför Förintelsens minnesdag – skämdes jag som svensk för hur denne europeiske hjälte under årtionden svikits av sin egen regering. Det skedde inte bara på grund av rädsla för den store grannen i öst. Det berodde också på en motvilja mot att synas alliera sig med de kritiska krafter som av kommunistiska regimer utpekades som ”kontrarevolutionära och fascistiska”.

När diktaturer öppet manifesterade sin brutalitet, som i Prag 1968, tog man avstånd från händelserna men hade i stället som en särskild doktrin att inte kritisera samhällssystemet. De underkände därför aldrig regimernas moraliska och politiska legitimitet.

Det var också längs den historiska linje som den svenska regeringens företrädare från statsminister Ingvar Carlsson till utrikesminister Sten Andersson så sent som på våren 1990 vägrade erkänna att de baltiska staterna var ockuperade. Det var med samma förenklade världssyn som socialdemokratiska regeringar stödde enpartidiktaturer världen över, så länge de sade sig vara progressiva.

Socialdemokraterna gjorde under alla dessa decennier av förtryck i Östeuropa inte som Sveriges kommunister, sedermera Vänsterpartiet, som aktivt hyllade diktaturerna. När diktaturer öppet manifesterade sin brutalitet, som i Prag 1968, tog man avstånd från händelserna men hade i stället som en särskild doktrin att inte kritisera samhällssystemet. De underkände därför aldrig regimernas moraliska och politiska legitimitet.

Socialdemokraterna attackerade däremot mycket hårt dem som kritiserade diktaturerna och de samhällssystem som gjorde halva Europa till ett fångläger. De hämningslösa attackerna på Högerpartiets ledare Jarl Hjalmarsson 1959, på grund av att han i ett antal anföranden kritiserade Sovjetunionens diktatur till Moskvas irritation, var ett uttryck för linjen att de kommunistiska diktaturerna av ideologiska skäl inte skulle kritiseras.

Längs samma linje attackerade Olof Palme i början på 1980-talet unga moderaters krav på fria val i Central- och Östeuropa som ”återfall i det kalla krigets korstågsfararmentalitet”. Vi ”demoniserade” Sovjetunionen, hette det.

Längs samma linje attackerade Olof Palme i början på 1980-talet unga moderaters krav på fria val i Central- och Östeuropa som ”återfall i det kalla krigets korstågsfararmentalitet”. Vi ”demoniserade” Sovjetunionen, hette det.

Ett logiskt led i denna föreställning om att hotet om fascism gav en legitimitet åt förtrycket var när svenska socialdemokrater, under samma tid som man attackerade Sovjetsystemets kritiker, lanserade ett fredskoncept som kallades ”Gemensam säkerhet” tillsammans med ett antal europeiska systerpartier där idén var dialog med de förtryckande regimerna i stället för kritik av deras förtryck.

Det är detta historiska perspektiv – där opposition stämplas som samhällsomstörtande och fascistisk – som man i dag med allvar måste se på regeringens kampanj för att underminera den svenska oppositionens politiska legitimitet. Med det synsättet i ryggraden känns inga spärrar för att beskriva ett regeringsskifte som en statskupp och oppositionens strävan till regeringsskifte som ett sätt att ”gripa” makten. Det handlar inte om risken för att med maktmedel behålla regeringsmakten utan riskerna för vad som händer med demokratin när man systematiskt underminerar den opposition och den legitimitet i ett regeringsskifte som är demokratins mening.

Det handlar inte om risken för att med maktmedel behålla regeringsmakten utan riskerna för vad som händer med demokratin när man systematiskt underminerar den opposition och den legitimitet i ett regeringsskifte som är demokratins mening.

För att mota en sådan utveckling behöver Sverige göra upp med historien om hur vi som land förhöll oss till de diktaturer i vår närhet som grundade sin politiska legitimitet på det förmenta hotet om fascism och nazism bland opposition och dissidenter. Det gäller Sovjetunionen och det kommunistiska förtrycket i Central- och Östeuropa liksom till de socialistiska enparti­staterna i den tredje världen. De grundade nämligen alla sin legitimitet på att oppositionen sades vara kontrarevolutionär och fascistisk.

På samma sätt som Sverige under 1990-talet hade en neutralitetspolitikkommission, som klargjorde hur vi under kalla kriget förhöll oss till västmakterna, behöver vi en kommission för att klargöra hur vi under samma tidsperiod förhöll oss till diktaturerna i öst när de var som allra mest dominerande i vår del av världen.

Det faktum att vi i dag ser ett språkbruk som en gång användes för att underminera demokratins legitimitet i Östeuropa visar hur viktigt det är. Runt omkring oss ser vi hur det används för regimer som vill värna sin makt. Om inte regeringen Löfven vill ta initiativ till att klargöra hur vi förhöll oss till diktaturerna – vilket i sig vore anmärkningsvärt – bör nästa regering göra det. Sverige är nämligen ett land som kommer att ha maktskiften.

Ämnen i artikeln

Tjeckien
Olof Palme
Ukraina
Ryssland
Demokrati
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt