DN Debatt. ”Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti”

Fascism – ordet är djupt problematiskt. Vi uppfattar det som ett skällsord, som slungas i ansiktet på politiska fenomen vi ogillar. Men det är även benämningen på en speci­fik politisk ideologi, vilken i dag för första gången av egen kraft representeras­ i Sveriges riksdag.

Sverigedemokraterna når allt fler sympatisörer och därmed är det dags för Sverige att lämna den utbredda okunskapen om fascismen bakom sig. Sverige måste – liksom hela Europa – konfrontera närvaron av en ideologi som kan dominera 2000-talet.

Kärnan i den fascistiska ideologin är nationalismen. En folklig ultranationalism, med syfte att rädda nationen undan förfall och degenerering med en nationell återfödelse som konkret politiskt mål.

Först måste dock cancersvulsten på nationens kropp bekämpas. För Hitler handlade det om judarna och lösningen var Förintelsen. För SD handlar det om islam, som ska rensas bort – om än inte med hjälp av folkmord.

Ska vi begripa SD är det av yttersta vikt att vi förstår optimismen i detta. Fascismen är i dag Sveriges enda framtidstroende politiska rörelse. SD tecknar i vackra färgar ett etniskt rensat, mytiskt och pånyttfött nationalistiskt Sverige inför väljarna. Jämför exempelvis med social­demokratins pessimistiska nostalgi. Det är därför fascismen går framåt i opinions­mätningarna.

I dag lever vi i ett Europa där en ny fascistisk politik firar triumfer. Inte minst gäller det SD, som avancerar i ett land där fascismen alltid tidigare varit svag. Denna nya politik kallas av den internationella forskningen ”neofascism” och är resultatet av ett intellektuellt arbete som startade i Frankrike åren efter 1968.

Under intellektuell ledning av filosofen Alain de Benoist formulerade rörelsen Nouvelle Droite (Nya högern) framtiden för fascismen – det gällde att bygga ett nytt politiskt varumärke efter Adolf Hitler, andra världskriget och Auschwitz-Birkenau. Kampen för den egna ”biologiska rasen” dömdes ut, inte minst eftersom vetenskapen lämnat rasbiologin bakom sig.

I stället formulerades den nya fascismen:
• Det pluralistiska och multikulturella samhället ska avskaffas, till förmån för ett etniskt homogent samhälle.
• Den västerländska demokratin – baserad på universella mänskliga rättigheter och individens frihet – ska ersättas av demokrati baserad på idén om ett ”organiskt samhälle”.
• Den moderna tidens kosmopolism ska besegras via ett hyllande av autentisk nationell kultur.
• Insikt måste nås om att de euroepiska kulturerna befinner sig inför ett akut hot, de har nästan gått förlorade. Multikulturalism och multietnicitet undergräver de homogena kulturella och etniska identiteterna i Europa.
• Den nya fascismen ska presenteras som en innovativ tredje väg, mellan traditionell vänster och höger.

Strategiskt skulle själva ordet ”fascism” bekämpas – det fick inte användas på grund av dess karaktär av skällsord. När Frankrike som det nya fascistiska föregångslandet praktiskt omsatte Nouvelle Droites tankar i politik via partiet Front National skapades normer som gäller än i dag inom neofascismen. Alla referenser till mellankrigstidens fascism är kliniskt bortopererade liksom den öppna våldsam­heten. Ridstövlarna ersattes av lågskor, kopplet av slips.

Till och med svenska SD lärde sig småningom läxan (även om gårdagens händelser visar att traditionell biologisk rasism finns kvar under den städade ytan).

Men ideologiskt är fascismen fortfarande fascistisk. Rasismen manifesteras – då som nu – utifrån ultranationalismen, i en ständigt pågående förhandling om vilka som inkluderas eller exkluderas. På 1930-talet inkluderades och exkluderades judar skiftande och nyckfullt i uppfattningen om ”nationen” (främsta exemplet är Mussolinis Italien).

Tidigare var SD hatiskt antisemitiska och partiledaren pratade om ”judesvin”. I dag inkluderar SD svenska judar i ”nationen”, vilket kan förändras i morgon.

Neofascisterna inom SD vill inte avskaffa den parlamentariska demokratin, till skillnad från exempelvis Adolf Hitler. I stället ska majoritetssamhällets tyranni råda, som via demokratiska beslut rasistiskt förtrycker utsatta minoriteter. Neofascismen hotar alltså inte själva det parlamentariska systemet utan grundidén om allas lika värde i en liberal demokrati.

Hur ska då de traditionella partierna göra, för att hantera SD och neofascismen? Jag menar att vi faktiskt kan lära av historien.

1. Aldrig samarbeta. De svenska politikerna har gjort helt rätt, som aldrig samarbetat med SD. Den sekund som framför allt den traditionella högern frestas till allianser för att möta vänstern vinner fascismen de riktigt stora framgångarna. Det var så både Hitler och Mussolini nådde makten.

2. Aldrig politiskt läckage. Då och då hörs röster om att ”våga ta debatten”, vilket innebär att köpa SD:s problemformulering. Detta är en livsfarlig väg. Att Tyskland accepterade Hitlers tanke om ”judefrågan” innebar inget bakslag för hans parti, tvärtom. Att ”judarna” diskuterades som samhällsproblem i stället för vad de egentligen var – en samhällsresurs – satte kursen mot katastrofen.

3. Våga använda korrekt terminologi. Enigheten är total inom den internationella expertkåren inom fascismforskningen; de nya europeiska partierna är fascistiska. Dagens begreppsförvirring måste upphöra, det är dags att börja benämna SD korrekt i det offentliga samtalet.

Den sista punkten är svårast. Det förefaller smärtsamt, ångestfyllt och traumatiskt för väster­landet att acceptera fascismens återkomst.

Inte desto mindre är det viktigt. Hela det svenska politiska spektrat måste tänka om. Både det borgerliga blocket och det rödgröna blocket har en ny huvudfiende – målet är inte att besegra högern eller vänstern. SD:s partisekreterare Björn Söder talar i dag om att nå över 50 procent av väljarna.

Fascismen delar inte på makt, fascismen vill ha makten själv. Fascismen har alltid underskattats, men fascismen får aldrig underskattas.

Vi har gått in i en ny fascistisk era, men har hist­oriska erfarenheter att dra nytta av inför denna nya tid. Om vi – denna andra gång – vågar se den svartbruna ideologin rakt i ansiktet.

Henrik Arnstad, historiker och journalist.
Artikelförfattaren har i fem år studerat fascismens ideologi utifrån den moderna internationella forskningen. Utkommer i vår med verket ”Älskade fascism: De svartbruna rörelsernas ideologi och historia” (Norstedts).