Rörelsen Black lives matter sprids över världen. I land efter land lyfter man fram och gör upp med hur rasism och förtryck drabbat landets minoriteter. Rasismens förövare raderas bort. Då väljer den socialdemokratiska skolministern Anna Ekström inom kort att radera Sveriges nationella minoriteter, rasismens offer, ur grundskolans kursplan i Sveriges historia. Sveriges koloniala arv lever vidare.

Sveriges fem nationella minoriteter – judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar – erkändes 1999 av riksdagen. Bakgrunden är hur Sverige – kungariket Sverige och det demokratiska Sverige som tog över för hundra år sedan – fram till i dag sett på och behandlat de historiska minoriteterna i Sverige.

Kungariket koloniserade successivt de vidsträckta landområden vi i dag kallar Norrland. Där levde samer och finsktalande långt innan riket etablerade sin närvaro. Redan 1977 uttalade riksdagen därför att samer är ett urfolk i Sverige.

Intresset för naturtillgångarna i norr inleddes redan under Vasakungarna. Men först med industrialismens framväxt blev tillgångarna ovan och under jord och i vattendragen särskilt värdefulla. Lagstiftningen ordnades så att tillgångarna kunde exploateras maximalt. Så byggdes det moderna Sverige. Priset fick minoriteterna betala. Det demokratiska Sverige fortsatte förvalta och exploatera det kungamakten lagt beslag på, och som särskilt samer berövats. Juridiskt kallas det väl närmast häleri.

Sveriges historia har fler mörka fläckar – ofta i modernitetens och framstegets namn. Folkskolan blev ett instrument för att osynliggöra och undantränga det som inte var ”svenskt”. Skolan undervisade bara i och på svenska språket. Historia handlade bara om den ”svenska” historien. Generationer skolbarn har gått ut skolan utan kunskap om att det alltid också funnits ett annat Sverige vid sidan om. Det präglar ännu i dag många beslutsfattare.

Skolan drev fram till mitten av 1900-talet en massiv tvångsförsvenskning av samisk- och finsktalande elever i norr. Man sågs som andra klassens medborgare. I många fall bars skammens inre sår vidare. Tornedalingar, som på 60- och 70-talet av statens intensiva rationaliseringspolitik i skogs- och jordbruk tvangs flytta söderut, bytte ofta bort sina finska familjenamn för att känna sig välkomna i det ”svenska” Sverige – till och med blivande ministrar i regeringen.

Antisemitism tvingar också dagens svenska judar till omfattande säkerhetsarrangemang. I slutet av 1930-talet nekades judar att söka skydd i Sverige undan nazismens folkmord. Vid svenska universitet demonstrerade studenter som såg arbetstillfällen hotade av en handfull judiska flyktingar. Många av dessa studenter har sedan dess fyllt framträdande positioner i Sverige.

Länge saknade romer och resande möjlighet att slå sig ned och leva ett ordnat liv någonstans, De drevs runt i Sverige under ständiga hot om övergrepp. ”Tattar-kravallerna” i Jönköping i slutet av 1940-talet är bara ett av otaliga exempel. I bygget av välfärdssamhället förordade bland annat paret Myrdal folkhygieniska experiment för att få bort icke önskvärda folkelement. Tvångssterilisering drabbade inte bara, men i särskilt hög grad, romer och resande. Först med systrarna Taikons kamp fick romer i Sverige på 1960-talet rätt att bosätta sig i en kommun, bosätta sig i en fast bostad och gå i svensk skola.

Det rasbiologiska institutet i Uppsala tillkom för övrigt under den svenska demokratins första årtionden. Uppgiften var att kartlägga ”lägre stående grupper”. Det handlade, som man benämnde dem då, om ”finnar”, ”lappar”, ”zigenare” och ”judar” – Sveriges fem nationella minoriteter.

Synen på minoriteter har ingen grund i socialdemokratisk ideologi. Men, efter att under lång tid ha lett det moderna välfärdsbygget och särskilt ha värnat arbetstillfällen i skog, gruvor och vattenkraftsutbyggnad, har maktapparaten haft särskilt svårt att erkänna det pris minoriteterna fått betala på vägen. Allt fler, särskilt yngre, socialdemokrater runt om i landet ser nu att mänskliga rättigheter också måste omfatta de nationella minoriteterna. 

Hur skulle det se ut om elever i svensk skola fick lära sig om hur det svenska samhället, inte minst under socialdemokratiskt styre, sett på och behandlat de nationella minoriteterna i Sverige?

Det var först när Bildt-regeringen 1994 lovat utreda Sveriges anslutning till Europarådets minoritetskonventioner, som den tillträdande socialdemokratiska regeringen insåg att den inte kunde backa – om än utan någon större entusiasm. De som utrett minoritetspolitiken under socialdemokratiska regeringar har verkligen inte upplevt något större intresse för sitt arbete.

När Sverige ratificerade minoritetskonventionerna innebar det bland annat att elever i Sveriges skolor skulle få kunskap också om de nationella minoriteterna. Sedan 2002 står det i skolans olika läroplaner, och har sedan utvecklats i kursplanerna i historia, religion, samhällskunskap och historia. I höstas lade Skolverket fram förslag på reviderade kursplaner. Det väckte stor uppståndelse att antikens historia hade plockats bort ur undervisningen i historia på grundskolans högstadium. Stoffträngsel angavs som motiv, men Skolverket tvingades backa.

Föga uppmärksamhet väckte det däremot att Skolverket med samma motiv plockade bort de nationella minoriteterna ur kursplanen för historia på högstadiet. Först sedan förslaget lagts tvingades Skolverket inse att man ”missat” att samråda med de nationella minoriteterna. Krav på samråd i frågor som rör de nationella minoriteterna bygger på Europarådets minoritetskonventioner och sedan 2010 också på Lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk.

För syns skull kallade Skolverket till ett möte som inte ens uppfyllde minimikrav på möjlighet att påverka förslag som läggs. Skolverkets undanflykt blev nu att lägga allt om nationella minoriteter i undervisningen om mänskliga rättigheter i ämnet samhällskunskap. Att minoriteternas historia inte är en egen historia utan en följd och en integrerad del av Sveriges historia har Skolverket ingen susning om.

Skälet för att koncentrera undervisningen om nationella minoriteter någon annanstans skulle vara på att det råder stoffträngsel i ämnet historia. Hittills har alla kursplaner oavsett ämne inneburit att det förutom om de nationella minoriteterna också ska undervisas om jämställdhet, kön och sexualitet, även i historia. Dessa aspekter anser Skolverket däremot fortsatt måste återfinnas i samtliga kursplaner, även i historia. Då råder ingen stoffträngsel. Då handlar det ju om något som rör majoritetsbefolkningen. De nationella minoriteterna kan väl inte kräva likabehandling?

Först i början av juni inbjöds de nationella minoriteterna med kort varsel till samråd med utbildningsdepartementet. Trots en samfällt starkt kritisk opinion från de nationella minoriteterna fanns det inget utrymme för verklig dialog. Departementet kör vidare i det koloniala arvets spår. Hur skulle det se ut om svenska elever fick lära sig om hur samhället, inte minst under socialdemokratiskt styre, sett på och behandlat de nationella minoriteterna i Sverige? Vart tog uppgörelsen med rasism och kolonialism i spåren av Black lives matter vägen i Sverige?