Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-17 08:17 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/sveriges-samarbete-med-nato-viktigare-an-hittills-kant/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

"Sveriges samarbete med Nato viktigare än hittills känt"

USA:s bombflyg genom svenskt luftrum drömde inte ens om att svenskarna skulle skjuta på dem. Förberedelserna för Sveriges krigstida militära samverkan med västmakterna upphörde inte förrän i mitten av 1980-talet. Det finns inga som helst belägg för att Sveriges politiska ledning gett försvaret instruktioner att avbryta förberedelserna för mottagande av militär hjälp västerifrån. I stället kringärdades sådana förberedelser gradvis av allt hårdare sekretess och kretsen som kände till saken krymptes. Det skriver forskaren vid Försvarets forskningsinstitut Robert Dalsjö.

Historien om Sveriges hemliga militära samarbete med västmakterna under det kalla kriget är långtifrån färdigskriven. I en doktorsavhandling som nyligen godkänts på Department of War Studies, King's College London och som kommer att ges ut på Santérus förlag, lägger jag fram en rad nya fynd och tolkningar. De bygger på en kombination av dokument från arkiv, intervjuer med före detta befattningshavare och tidigare forskning. Av särskilt värde har varit en samling med hundratals tidigare mycket hemliga och icke diarieförda handlingar från Försvarsstaben, som jag som förste oberoende forskare fått tillgång till.

Men även om de nya fynden besvarar många viktiga frågor så väcker de också nya.

Förberedelserna för krigstida militär samverkan med västmakterna fortsatte under 1970-talet och upphörde inte förrän i mitten av 1980-talet. Under 70-talet uppdaterades och vidmakthölls mycket av den planering som utarbetats tidigare. Vissa nya element tillkom också, såsom förhoppningar om att amerikanska marinkårsförband skulle sättas in för att stötta det svenska markförsvaret.

En inblandad stabsofficer berättade att "det var go i planeringen" för västsamverkan under Stig Synnergrens tid som ÖB. Åtminstone till 1979 innehöll också riktlinjerna för krigsplaneringen formuleringar om att geografiska områden som var av betydelse för mottagande av hjälp utifrån skulle försvaras i det längsta.

För väst utgjorde Sverige med sitt starka flygvapen en stor jaktskärm som skyddade Norge, Danmark och Storbritannien mot luftangrepp österifrån och som kunde ge livsviktig förvarning, samtidigt som det var ett viktigt genomflygningsområde för det västliga bombflyget.

En före detta chef för det amerikanska strategiska bombflyget (Strategic Air Command, SAC) har också bekräftat att man planerade att flyga genom svenskt luftrum och inte ens drömde om att svenskarna skulle skjuta på dem.

Tvärtom hade väst redan i mitten på 50-talet etablerat rutiner för hur SAC:s plan skulle identifiera sig för svenska flygledare, och man kände till ett antal längre svenska flygfält som kunde användas för nödlandningar.

På svensk sida hade flygstaben ut­arbetat anvisningar för ledning av allierat jaktflyg, och ett stående inslag i många svenska krigsspel under 50- och 60-talen var framskjuten basering av västligt kärnvapenbärande attackflyg till flygfält i Sverige, från vilka angrepp riktades mot baser och hamnar i Baltikum och Finland.

I debatten har det hävdats att skillnader i teknisk standard skulle ha förhindrat direkt samverkan mellan svenskt flyg och Natoflyg. Emellertid kan jag visa att mellan­munstycken för tankning av Natoflyg lagrades vid de flesta flygbaser och att det svenska stridsledningssystemet runt 1964 försågs med sändare/mottagare för UHF-bandet, explicit avsedda för kommunikation med Natoflyg som befann sig svenskt luftrum.

Förberedelserna för krigstida militär samverkan mellan Sverige och Norge re­spektive Danmark, det så kallade DNS-samarbetet, var mycket mer omfattande och djupgående än vad som hittills varit känt. De tre ländernas försvarsstabschefer brevväxlade flitigt, och de och deras medarbetare möttes regelbundet för att upp­datera den gemensamma planeringen.

Det har i debatten hävdats att DNS-planeringen var löslig och inte av operativ karaktär. En närmare analys av den svensk-norska plan för samordning av luftbevakningen som forskaren vid Försvarshög­skolan Magnus Petersson fann i norska arkiv visar dock att den rapporteringsmall som skulle användas var mycket lik rapporteringsmallen i det svenska Stril-50-systemet, som ännu användes i delar av Sverige vid det kalla krigets slut. Därtill innehöll planen föreskrifter för stationering av norska flygstridsledare i svenska stridsledningscentraler och vice versa, vilket skulle ökat möjligheterna att koordinera luft­operationer.

Den politiska ledningen var - med ett viktigt undantag - informerad om förberedelserna och hade givit sitt med­givande.

Under Tage Erlanders tid rapporterade den militära ledningen normalt om detta till statsministern, försvarsministern
eller utrikesministern, men 1949, 1959 och 1963 gjordes också föredragningar vid regeringssammanträden. Dragningen 1959 gjordes tre dagar före riksdagens debatt om Hjalmarsonaffären, där Erlander kate­goriskt tog avstånd från alla former av förberedelser för militär samverkan med medlemmar av ett stormaktsblock. Några veckor senare kunde försvarsstabschefen
vid ett hemligt möte med sin danska motsvarighet berätta att regeringen - trots uttalandet i riksdagen - hade givit tillstånd att fortsätta samarbetet som förut.

Efter Olof Palmes övertagande av statsministerposten 1969 krympte kretsen av statsråd som kände till förberedelserna stegvis.

Ett viktigt brott i den politiska kontrollen och insynen inträffade vid maktskiftet 1976, då Palme valde att inte informera sin efterträdare Thorbjörn Fälldin om de åtgärder som i hemlighet vidtagits för att säkra hjälp västerifrån om Sverige skulle utsättas för ett sovjetiskt angrepp. Men även ÖB Synnergren berättade knappast något för Fälldin om förberedelserna, och det var bara försvarsminister Erik Krönmark som fick veta något av sin företrädare och av ÖB, och då mest smärre brottstycken. Med tanke på att förberedelserna hade karaktären av en livlina för att säkra nationens överlevnad måste Palmes och Synnergrens förfarande betraktas som anmärkningsvärt.

Min avhandling granskar förberedelserna för västsamverkan under hela det kalla kriget, från 1949 till 1989. Två drag i helhetsbilden är frapperande:

att förberedelsernas omfattning och intensitet varierade över tiden

hur hanteringen av dessa frågor förändrades.

Grunden för förberedelserna etablerades sent 40-tal och tidigt 50-tal, varefter verksamheten växte stegvis fram till mitten på 60-talet. Under dessa år hanterades förberedelserna enligt normala stabsrutiner, om än omgivna av särskild sekretess.

I mitten av 60-talet börjar en period av stagnation, där mycket vidmakthålls men mycket lite nytt tillkommer. Samtidigt blir hanteringen alltmer irreguljär och personbaserad.

Från sent 70-tal övergår stagnationen i förfall där planeringen inte kan vidmakthållas. Det hela slutar med att ÖB Lennart Ljung tidigt 80-tal bestämmer sig för att "stänga ner butiken" och avvecklar det mesta av de förberedelser som då fanns kvar.

Varför avtog då förberedelserna för mottagande av hjälp västerifrån under 70-talet och avvecklades under 80-talet? Denna fråga står i centrum för min avhandling. Det finns inga som helst tecken på att den politiska ledningen givit försvaret instruktioner att avbryta förberedelserna.

Det svar jag landar på är att orsaken ligger i hur den offentliga linjen om neutralitetspolitiken och Sveriges internationella ställning utvecklades från 60-talet och framåt. 50-talets alliansfrihet var rätt pragmatisk, men 1959 påbörjades en övergång till en mer dogmatisk neutralitetslinje, som under 60- och 70-talen upphöjdes till något av en nationell överideologi.

Från mitten av 60-talet tillkom också den moraliskt laddade aktiva utrikespolitiken, som ofta ställde Sverige i skarp motsats till västvärlden. Den därmed ökande diskrepansen mellan den offentliga bilden av Sveriges linje och de hemliga banden till väst gjorde det med tiden allt svårare att vidmakthålla förberedelserna. Dels kom officerskåren, högre tjänstemän och politiker att i allt högre grad tro på den officiella bilden. Dels ökade sprängkraften för det fall saken på något sätt hade läckt ut.

Man kan fundera över vad reaktionen blivit om det runt 1975 kommit ut bevis för att den svenska statsledningen i hemlighet räknade med att Sverige skulle räddas från ett sovjetiskt angrepp av de B-52or vars räder mot Vietnam man fördömt i de hårdaste ordalag. Följden blev att inte bara förberedelserna utan också Sveriges strategiska beroende av väst kringgärdades av allt hårdare sekretess, och kretsen som kände till saken krymptes.

På 70- och 80-talen så trodde många - bisarrt nog - att vi skulle försvara oss mot ryssen i östra Sverige och samtidigt upprätthålla neutraliteten mot Nato på västkusten. Att Sverige i händelse av ett sovjetiskt angrepp skulle hamna på samma sida i kriget som Nato var ett faktum som helt enkelt inte fick nämnas. Denna situation var i längden inte hållbar, och när det nationella säkerhetsintresset ställdes mot den självbild som skapats av den politiska retoriken var det säkerheten som fick ge vika.

Detta reser ett antal frågor av inte obetydlig dignitet. Neutralitetspolitikkommissionen fann att det hade varit oförenligt med statsmakternas ansvar för landet om man inte hade vidtagit åtgärder för mottagande av militär hjälp utifrån för det fall neutralitetspolitiken hade misslyckats. I detta uttalande har bland andra Ingvar Carlsson instämt. Anders Thunborg betecknade förberedelserna som ett sätt att säkerställa nationens överlevnad.

Mot denna bakgrund kan man fråga såg hur den statsledning bör betecknas som låter nationens livlina ruttna bort därför att statsledningen själv - åtminstone till del av inrikespolitiska skäl - hade skapat en retorisk bild av Sveriges ställning som gjorde det för känsligt att hålla livlinan i skick. Liksom hur man bör se på den militära ledning som medverkade till detta.

Robert Dalsjö

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.