En genomgripande förändring har skett i det svenska – och internationella – medielandskapet sedan grunddragen hos nuvarande regelverk för public serviceföretagen togs fram för trettio till femtio år sedan. På den tiden var bandbredd för sändning en begränsande faktor och den modell som valdes blev därför först en och så småningom två marksända statliga kanaler. När TV2 startades 1970 talades det om ”stimulerande konkurrens” mellan två kanaler.
Som det ser ut i dag och ännu mer i framtiden har svenska tittare tillgång till tusentals tv-kanaler från hela världen, distribuerade över marknätet (numera digitalt), satelliter, kabel-tv och mer och mer via internet (både fast och mobilt). Om tio till tjugo år kommer så gott som all tv att distribueras med så kallad IPTV-teknik.
I medielandskapet är de flesta aktörer kommersiella, men public servicekanalerna har en given och viktig plats på kartan. Varje aktör har en roll att spela i detta system. Och det gäller därför att ta fram ett modernt regelverk som avspeglar detta.
En av de allra viktigaste uppgifterna för den pågående public serviceutredningen är därför att utarbeta ett förslag som tar vara på den centrala karaktären hos ett public serviceutbud och föreslår vilka kvalitetskrav man kan ställa på det. Då skapar man förutsättningar för att det både kan bevaras och utvecklas. Utbudet i Sveriges Television har dock fått en alltmer kommersiell profil trots att verksamheten till allra största delen finansieras av licensintäkter. Sveriges Television har blivit en kvasi-kommersiell verksamhet utan reklamintäkter.
Styrkan i ett public serviceutbud ska vara att det erbjuder något annat än vad de kommersiella kanalerna kan åstadkomma. Och detta måste i sin tur baseras på kultur- och mediepolitiska ambitioner.
Public service har en mycket privilegierad position jämfört med de kommersiella kanalerna: Programutbudet kan stå fritt från behovet av kommersiell finansiering vare sig det är reklam eller sponsring. Det betyder inte att public service struntar i tittarna. Det är fullt möjligt att ha ett brett programutbud med hög kvalitet. Mediepopulister förolämpar stora tittargrupper när man kallar ett utbud som ställer krav både på dem som producerar och tittar för smalt eller ”tråk-tv”. Ingen kallar Dramaten för ”tråk-teater” bara för att man inte spelar ”Czardasfurstinnan” eller ”Grease”!
Kvalitetskraven hotar inte heller ”den publicistiska integriteten”. Tvärtom. Det är också diskutabelt att som medieforskaren Kent Asp ställa ”underhållning och fiktion” mot ”fakta och information” på ett rent kvantitativt sätt.
Under senare delen av 1990-talet hittade SVT:s dåvarande vd Sam Nilsson på sin egen 50-procentsregel: SVT måste ha minst hälften av publiken för att kunna säkra tv-avgiften. Detta var dock inget krav från politikerna. Sam Nilsson rekryterade ett antal medarbetare från kommersiell tv; en del av dessa finns än i dag kvar på nyckelposter i företaget. (Om denna avgörande period för SVT kan man läsa i avhandlingen ”TV-ledning i konkurrens” som SVT-medarbetaren och journalisten Johan Lindén nyligen lagt fram vid Stockholms universitet).
Så inleddes en kommersialisering, eller kanske snarare en trivialisering, av programutbudet i SVT. Ett tidigt exempel var lanseringen av ”Expedition Robinson”; SVT var det enda licensfinansierade public serviceföretag som sände denna serie. Ett dagsaktuellt exempel är det starkt ökande antalet trailrar för egna program, som sänds med samma påträngande intensitet som reklamen i kommersiella kanaler.
Det alltmer kommersiella tilltalet hos SVT visar att respekten för tittarna minskar. Det tyder också på dåligt självförtroende. Haveriet med det nya ”Aktuellt” är ett av flera exempel. Man vill så gärna konkurrera på samma planhalva som de kommersiella kanalerna. Men man glömmer att ett public serviceföretag har en annan roll i medielandskapet och en annan plats i medieindustrins struktur. Programverksamheten i ett public serviceföretag måste i första hand bygga på kvalitativa aspekter. Det är tveksamt om man ens ska delta i de kvantitativa publikmätningar som de kommersiella kanalerna behöver som bas för sin reklamförsäljning. Storleken ska inte spela någon roll för public service.
SVT har en bra utgångspunkt för att åter bli ett renodlat public serviceföretag. Det finns mycket kompetens inom företaget och en i jämförelse med de kommersiella kanalerna säker finansiering av verksamheten. En tv-avgift är dock i dagens mediestruktur ett påtagligt föråldrat sätt att finansiera public service; finansiering via skattsedeln är naturlig när ”alla” i dag kan titta på tv på många olika sätt. Dessutom ligger kostnaderna för uppbörd av tv-avgiften på nivån 150 Mkr/år, pengar som hellre borde gå till programverksamhet. En skattefinansiering fokuserar på samhällsuppdraget och förbättrar möjligheterna att göra kvalitetskraven tydliga.
SVT måste erkänna att man inte är ”självägande” utan är en offentlig institution som fått sitt uppdrag av svenska folket genom sina politiker. Det betyder också att man måste utgå från ett demokrati- och yttrandefrihetsperspektiv, som också sätter ribban högt i fråga om kvalitetsnivån. Det är angeläget att public serviceutredningen tar upp dessa frågor och föreslår vilka kvalitetskrav samhället kan och bör ställa på sin tv (och radio).
Vi som är medlemmar i Public servicerådet vill se Sveriges Television bli Public Service!
Gunnar Bergvall, grundare av TV4, ordförande i Public servicerådet
Gunnar Fredriksson, författare och journalist, tidigare chefredaktör för Aftonbladet
Christer Hederström, medierådgivare, utredare