Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-26 16:33

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/swedbankskandalen-visar-behovet-av-eus-bankunion/

DN Debatt

DN Debatt. ”Swedbankskandalen visar behovet av EU:s bankunion”

Att röja upp i Swedbankskandalen blir ett test på Sveriges vilja och förmåga att tvätta den egna byken, offentliggöra allt, och eventuellt starta om verksamheten i Baltikum, samt att ta det skarpa beslutet att gå med i EU:s bankunion, skriver Carl B Hamilton. Foto: TT

DN DEBATT 7/4. Ansvaret för att röja upp i Swedbankskandalen vilar också på aningslösa svenska politiker. Socialdemokraternas och Moderaternas motstånd mot EU:s bankunion är feltänkt. Vi behöver den ökade insyn i banksystemet som den skulle ge. Sverige bör därför följa Danmark och meddela att landet går med i bankunionen till hösten, skriver Carl B Hamilton.

Rätta artikel

Efter finanskrisen inrättades EU:s bank­union år 2012–13. Den är en samlingsbenämning på nya regler och institutioner som ska säkerställa en effektiv tillsyn av bankers agerande, baserat på strikta gemensamma EU-regler, och främst inom euroområdet. Bankunionen tar särskilt sikte på de stora, ”systemviktiga” bankerna, det vill säga banker av den storlek som exempelvis Swedbank, Danske Bank, Nordea, Handelsbanken och SEB har.

Genom striktare regler och en effektiv kontroll av regelefterlevnaden ska konsumenterna och deras insättningar skyddas mot vanskötta banker, och skattebetalarna ska skyddas mot att deras regeringar pumpar in enorma summor skattemedel i konkursmässiga banker. Syftet är såväl att förhindra att bankkriser uppstår, som att ha effektiva regler för hur bankkriser ska hanteras när de väl uppstår.

Alla EU-länder som har euron måste vara med i bankunionen. Länder som är med i EU men som inte har euron, som Sverige, kan välja att vara med, eller avstå. När frågan blev aktuell för Sverige 2012 hanterades den i en oskön skeptisk förening av Moderaterna och Socialdemokraterna. Under beslutsprocessen rådde aldrig någon tvekan hos dessa partier: Sverige skulle inte gå med. Vårt land kunde minsann klara tillsyn och krishantering bättre på egen hand. Så sent som förra året skrev den annars ofta vettige Gunnar Hökmark (M) att Sverige ”inte bör avstå från svensk kontroll av svensk bankmarknad i tider av kris” (DI 13/6 2018).

Vi i Sverige fokuserade fel, nämligen på Tysklands och andras huvudproblem med vanskötta och obeståndsriskabla banker i Sydeuropa, i stället för att tänka på våra egna potentiella problem med penningflöden från Ryssland och tidigare sovjetstater, deras korrupta banker, politiker och ljusskygga oligarker.

Men det är feltänkt! Det är tvärtom bra med ökad insyn och inflytande för utomstående, till exempel genom EU, och alldeles särskilt i kris. Just då sätts nationella makthavare nämligen under starkt politiskt tryck för att med skattepengar rädda krisande banker och deras ägare. Det enskilda landets motståndskraft blir därför större mot krav på att rädda ägarna om landet fullt ut ingår i ett strikt regelverk i bank­unionen och Europeiska Centralbanken (ECB).

I efterhand kan man konstatera att den svenska hanteringen år 2012–13 av frågan om medlemskap i bankunionen blev olycklig även på ett annat sätt: Beslutsfattarna – inklusive undertecknad som ordförande i riksdagens EU-nämnd och ledamot av finansutskottet – fokuserade då enbart på risken för att bankkriser i andra EU-länder skulle framtvinga svenska statsutgifter för att rädda deras krisande banker, främst i Sydeuropa. Det var hotbilden.

Förslaget om en bankunion i EU, som kom från ECB, Tyskland och andra normalt välskötta EU-länder, diskuteras aldrig som en potentiellt viktig tillsynsmetod för oss i Norden att skaffa oss bättre kontroll över tvättning av brottsliga ryska pengar och skattefiffel i den högre skolan. Vi i Sverige fokuserade fel, nämligen på Tysklands och andras huvudproblem med vanskötta och obeståndsriskabla banker i Syd­europa, i stället för att tänka på våra egna potentiella problem med penningflöden från Ryssland och tidigare sovjetstater, deras korrupta banker, politiker och ljusskygga oligarker. De senare är uppenbarligen villiga att betala mycket för att hitta vägar runt västvärldens sanktionspolitik, särskilt efter Rysslands invasion av Krim.

Tillbaka till 2012: Under visst intryck av Sverige, valde även Danmark att ställa sig utanför bankunionen. Sedan dess har dessvärre även danska banker ägnat sig åt skatterådgivning som främjat skatteundandragande via till exempel advokatbyrån Mossack Fonseca i Panama, inte minst penningtvätt genom Danske Bank i Estland. Banken tvingades stänga all verksamhet i Baltikum och Ryssland, och meddelade att den nu fokuserar på sin nordiska kärnverksamhet. Vd och styrelseord­föranden fick avsked.

Störst skandal när det gäller penningtvätt förefaller dock kunna bli Swedbank genom sin verksamhet i Baltikum. Det är den största banken i Estland, Lettland och Litauen. Bara verksamheten i Estland är hittills undersökt. Det ska inte uteslutas att slutresultatet blir att även Swedbank tvingas upphöra med sin verksamhet i Baltikum, såsom Danske Bank fått göra.

Som ett resultat av bland annat Danske Bank-skandalen förefaller den danska statsledningen beredd att byta fot beträffande medlemskap i bank­unionen. Att gå med i bankunionen blir enligt statsministern Lars Løkke Rasmussen en del av svaret på danska bankers penningtvätt och deras medhjälp till att undanhålla skatt. ”Hade vi (i Danmark) varit medlem i bank­unionen skulle samarbetet mellan den danska och estniska finansinspektionen ha varit mera givet på förhand. Jag kan inte påstå att penningtvättskandalen (med Danske Bank) hade avslöjats tidigare, men sannolikheten för att det hade varit bättre samarbete mellan myndigheterna i de två länderna hade varit långt större.” Att vara med i bankunionen ligger, säger Rasmussen, i Danmarks intresse. ”Det som jag sett de senaste månaderna drar i riktning av att Danmark bör deltaga i bankunionen” (Politiken den 18/10, 2018).

Det är självklart att tilltron till de nationella tillsynsmyndigheterna har skadats av penningtvättskandalerna. Till saken hör också att Swedbank är en folkrörelsebank, med svaga ägare som saknar kompromisslösa kapitalisters vinstfokus och hårda nypor, och har traditionellt nära kontakter med arbetarrörelsen och jord- och skogsbrukskooperationens intressen. Att röja upp i Swedbankskandalen blir ett test på Sveriges vilja och förmåga att tvätta den egna byken, offentliggöra allt, och eventuellt starta om verksamheten i Baltikum, samt att ta det skarpa beslutet att gå med i EU:s bankunion.

Till samma slutsats som den danske statsministern har Sveriges finansmarknadsminister Per Bolund ännu inte kommit i sina kommentarer till avslöjandena om Swedbank. Medlemskap i bankunionen är naturligtvis inte heller den enda åtgärden, men ett lackmustest på det politiska Sveriges vilja att röja upp i skandalen.

Frågan om medlemskap i bankunionen är i dag föremål för utredningar både i Sverige och i Danmark. Båda ska offentliggöras senare i år. Men, beslutet om svenskt medlemskap kan aldrig reduceras till en tjänstemannaprodukt. Det är ett i grunden politiskt beslut för regering och riksdag. Frågan hur Sverige ska ställa sig till EU:s bankunion bör också diskuteras i EU-valrörelsen. Precis som i Danmark är bankunionen välkänd, och frågeställningen välbekant. Svenska politiker bör ta initiativ. Våra politiker bör avkrävas sin syn på medlemskap i EU:s bankunion. Och viljan att gå till botten med Swedbankskandalen i Baltikum bör synas.