DN Debatt. ”Till minne av den svenska landsbygdspolitiken”

Ytligt sett ska landsbygdspolitiken möta de geografiska obalanser som växt fram i rörelsen mot en alltmer tjänstebaserad och kunskapsdriven ekonomi – där det offentliga drivit på utvecklingen snarare än balanserat den.

På ett djupare plan handlar politiken om allt under ytan. Rädslan för demokratiska malströmmar som uppstår när människor upplever att de inte räknas. Inte minst efter händelser i omvärlden – kanske allra främst manifesterat genom valet av Donald Trump som USA:s president och Brexit-omröstningen 2016.

Samtidigt turnerade den parlamentariska kommitté som utvecklar landsbygdspolitiken landet runt som ett dansband med inkassokrav. Under två intensiva år lyssnar de in och känner av, för att slutligen leverera 75 förslag. Ett politiskt potpurri som vare sig låter sig fångas i någon vänster-höger-dimension eller gal-tan-skala.

Ändå är alla partier överens när riksdagen tre månader efter regeringens proposition beslutar att vi ska ha livskraftiga landsbygder och likvärdiga förutsättningar i hela Sverige.

Enigheten i riksdagen beskrivs som ett styrkebesked. Samtidigt: vem vill driva en politik utan ideologisk egg? När så politiken är klubbad går det mesta fel:

1. Ägarskapet. Strax efter beslutet i riksdagen lämnar det ansvariga statsrådet Sven-Erik Bucht (S) den politiska scenen. Därefter följer Jennie Nilsson och Ibrahim Baylan och Anna-Caren Sätherberg i snabb följd – alla S-märkta. Och nu alltså Peter Kullgren (KD). Som i viskleken har de ursprungliga budskapen förtvinat. För ett politikområde som i stort saknar fäste i de politiska strukturerna blir det förödande – behovet av ledarskap är omättligt.

2. Budgeten. Genomförandet av politiken byggde på 1) odefinierade resurser från många sektorpolitiska områden och 2) en särskild budgetram på 750 miljoner årligen under tre år. Bara en marginell del av dessa medel gick till insatser för att stärka genomförandet av politiken. Resten var lite nytt och lite nött – som pengar till myggbekämpning och det enskilda vägnätet. Politikens proportioner skar sig från start, med rudimentära insatser i förhållande till målet och tron på att sektorpolitiska intressen frivilligt ska dela med sig av resurser.

Resten var lite nytt och lite nött – som pengar till myggbekämpning och det enskilda vägnätet.

3. Utgiftsområdet. Politikens hemadress skrivs till utgiftsområde 23 i statens budget, tillsammans med areella näringar som jord och skog. Det gör att själva idén om en modern syn på landsbygder redan från start satt fast i gamla strukturer. Utgiftsområde 19 med de tvärsektoriella frågorna kring regional utveckling hade varit ett mer relevant val. Stärkt samordning inom Regeringskansliet hade behövts för att bredda det politiska ägarskapet och hålla frågorna på dagordningen.

4. Styrningen. Visst resulterade politiken i regeringsuppdrag till myndigheter. Tillväxtverket fick en samordnande roll för att stärka landsbygdsperspektiven hos 15 nationella myndigheter. Men det var mer av önskelista än styrning och de flesta myndigheter stod helt utan uppdrag att genomföra landsbygdspolitiken. Ännu mer vilsna var regionerna, som trots sitt ansvar för territoriella utvecklingsfrågor lämnades helt utanför. Bristen på styrning blev politikens främsta kännetecken.

Se på utvecklingen i Stockholm de senaste 500 åren. Och vips, där har du bevis på att politiska prioriteringar av infrastruktur, huvudkontor och institutioner faktiskt funkar.

Inte alla tror att politik har potential att påverka var människor väljer att leva sina liv. Men se på utvecklingen i Stockholm de senaste 500 åren. Och vips, där har du bevis på att politiska prioriteringar av infrastruktur, huvudkontor och institutioner faktiskt funkar.

Samtidigt finns givetvis begränsningar i politikens räckvidd. Inte minst genom demografiska utmaningar som kastar skuggor långt in i framtiden. Det finns också förenklade föreställningar om att spelet är förlorat när befolkningen minskar.

Ta Ånge kommun. Här har befolkningen nästan halverats på 50 år och när sågverket och Arbetsförmedlingen gör gemensam sak och överger bygden under 2019 slår de knockout på framtidstron. Men nu, bara några år senare, är förvandlingen total. Kommunen jobbar febrilt med att locka människor till alla jobb som följer av stora investeringar.

Och Ånge är inte unikt. Visst är det kristider. Men också nytider. Vändpunkter verkar möjliga när drivkrafter samverkar; digitalisering, nyindustrialisering, utträngningseffekter och den urbana medelklassens intensiva sökande efter sig själv.

Politiken kan spjärna emot, eller faktiskt katalysera den utveckling som utmanar dagens geografiska obalanser.

Vändpunkter verkar möjliga när drivkrafter samverkar; digitalisering, nyindustrialisering, utträngningseffekter och den urbana medelklassens intensiva sökande efter sig själva.

Det kräver dock beslutsamhet att stärka landsbygdsperspektiven i det dagliga beslutsfattandet. Mod att stå upp för idén om att hålla ihop landet är bättre än att släppa taget. Och en landsbygdsminister med svart bälte i politisk tuppfäktning för att vinna segrar i kampen om resurser. I potten ligger Sverige, men också frihet för människor att göra sina livsval utan att begränsas av ett centralistiskt 1900-talstänkande.

En del var feltänkt med landsbygdspolitiken. Något möjligen naivt. Annat handlade bara om dålig tajmning. Den stora relevansen till trots ligger därför proposition 2017/18:179 orörd på Avdelningen för brustna illusioner och politiska luftslott.

Landsbygdspolitiken är död!

Länge leve landsbygdspolitiken!