Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

"Tjänstemän kan använda sin meddelarfrihet – eller sluta"

Tjänstemannen är politiskt neutral och får i sin tjänstemannaroll inte styras av personliga åsikter och värderingar. Detta gäller i synnerhet de tjänstemän som tjänstgör i regeringskansliet, skriver artikelförfattarna.
Tjänstemannen är politiskt neutral och får i sin tjänstemannaroll inte styras av personliga åsikter och värderingar. Detta gäller i synnerhet de tjänstemän som tjänstgör i regeringskansliet, skriver artikelförfattarna. Foto: Fredrik Sandberg/TT

DN DEBATT 30/9. ”Uppropet” av tjänstemän i regeringskansliet visar att man inte önskar en viss regeringsbildning. Man tycks ha sett det som en personalpolitisk fråga, när det handlar om Sveriges konstitutionella system. Det finns anledning ifrågasätta om tjänstemannamodellen är lika förankrad i svensk ämbetstradition som tidigare, skriver Carl Henrik Ehrenkrona och Harald Sandberg.

I dagarna har ett stort antal tjänstemän i regeringskansliet författat ett ”upprop” där man uttrycker oro för följderna om Sverigedemokraterna skulle ges inflytande över svensk politik. I ett brev till rege­ringskansliets förvaltningschef, som är högst ansvarig för personalen i rege­ringskansliet, har tjänstemännen bland annat ifrågasatt om regeringskansliets värdegrunder och policy inom mångfald och icke-diskriminering kommer att respekteras av en ny regering.

Man undrar:

  • Om arbetsgivaren kan garantera att denna värdegrund inte kommer att urholkas.
  • Vad som händer med lojalitetsplikten gentemot regeringen om en ny regeringspolitik kommer i konflikt med regeringsformens bestämmelse om människors lika värde.
  • Vad det innebär för tjänstemäns möjligheter att företräda Sverige inter­nationellt om företrädare för regeringen eller i regeringsunderlaget anser att vissa tjänstemän med hänsyn till deras bakgrund – till exempel judar, samer eller muslimer – inte är svenskar.

Frågorna bygger delvis på direkta missuppfattningar om innehållet i gällande rätt, vilket nog visar sig i att man sett detta som ett slags personalpolitisk fråga eftersom brevet riktats till förvaltningschefen i regeringskansliet. Det är det inte. Det handlar om den roll regeringskansliet fyller i Sveriges konstitutionella system. Till att börja med bör slås fast att regeringens och regeringskansliets arbete regleras av lag inte av värdegrunder. Detta slås fast bland annat i 1 kap 1 § Regeringsformen ”Den offentliga makten utövas under lagarna”. Och oavsett vilken regering Sverige nu får så måste den vara förankrad i riksdagen på det sätt regeringsformen föreskriver. Men bortsett från den rättsliga förvirring som tjänstemännens agerande visar prov på, så skickar brevet en tydlig signal om att de tjänstemän som står bakom brevet inte önskar en regeringsbildning av ett visst slag. Därmed har man valt sida. Brevet innebär att man går direkt in i de mycket svåra diskussioner som för närvarande pågår om regeringsbildningen och det kan inte ses som annat än ett uttalat misstroende mot en eventuellt kommande ny regering. Agerandet är direkt skadligt för det förtroende som den opolitiskt tillsatte tjänstemannen ska åtnjuta också efter ett regeringsskifte och det är därmed oförenligt med tjänstemannarollen. Här vet man inte ens med säkerhet vilken politik en ny regering kan komma att föra. Självklart får tjänstemän ha åsikter om regeringsbildningen. Yttrandefriheten gäller också för dem. Och självklart får man ta avstånd från en politik som man befarar kan komma att föras av en ny regering. Men vill man framföra dessa åsikter offentligt bör man nog överväga om man inte först bör lämna sitt uppdrag och därefter i stället delta i den offentliga politiska debatten.

Den gamle ”grå och tråkige ämbetsmannen” höll sina privata åsikter för sig själv och förväntades göra det.

Till skillnad från i många andra länder har Sverige traditionen att huvuddelen av de svenska tjänstemännen inte tillsätts på politiska grunder utan endast på sakliga meriter. Den traditionen har i princip tillämpats sedan Axel Oxenstierna lade grunden för den förvaltningsmodell som alltjämt utgör stommen för den svenska förvaltningen. Tanken är att den svenske ämbetsmannen ska vara oväldig och ha sin lojalitet mot de lagar och förordningar som riksdag och regering beslutat och mot den regering som sitter vid makten oavsett dess politiska färg. Detta medför att svenska tjänstemän till skillnad från vad som gäller i till exempel USA inte byts ut vid ett regeringsskifte utan en tjänsteman som lojalt varit med om att genomföra en regerings politik förväntas att på ett lika lojalt sätt genomföra den politik och de direktiv som en ny regering vill driva fram. Tjänstemannen är politiskt neutral och får i sin tjänstemannaroll inte styras av personliga åsikter och värderingar. Detta gäller i synnerhet de tjänstemän som tjänstgör i regeringskansliet. De enda tjänstemän som tillsätts på politiska grunder i regeringskansliet är statssekreterarna och i UD kabinettssekreteraren. Dessa kan beskrivas som statsrådets närmaste medarbetare. Därtill kommer den numera inte helt obetydliga kategori som brukar kallas politiskt sakkunniga och pressekreterare. De politiskt tillsatta tjänstemännen följer sina respektive statsråd, det vill säga då statsrådet entledigas, entledigas också hans/hennes politiskt tillsatta tjänstemän.

På senare tid har man haft anledning att ifrågasätta om den svenska tjänstemannamodellen alltjämt är lika fast förankrad i svensk ämbetstradition som den har varit i alla fall under hela nittonhundratalet. Den gamle ”grå och tråkige ämbetsmannen” höll sina privata åsikter för sig själv och förväntades göra det. Att skriva debattartiklar och uttala sig i medier på ett sätt som går emot regeringens politiska linje har inte och anses alltjämt inte acceptabelt.

Men självklart kan en tjänsteman komma i beråd om han får i uppgift att verkställa en politik, till exempel att utarbeta en lagstiftning, en budget eller politiska riktlinjer som helt strider mot hans personliga övertygelse. Han kan också komma i beråd om regeringen eller dess företrädare agerar direkt lagstridigt.

I den sist nämnda situationen kan den grundlagsskyddade meddelarfriheten spela en viktig roll. Tjänstemannen kan för att lätta sitt samvete informera massmedierna om vad han erfarit utan risk för upptäckt. Det medieföretag som mottar sådan information får normalt inte röja sin källa och tjänstemannens chefer får inte efterforska hur medieföretaget erhållit sin information. Detta framgår av en av våra viktigaste grundlagar, Tryckfrihetsförordningen.

I den först nämnda situationen kan situationen för den enskilde tjänstemannen emellertid bli än mer problematisk. Det kan till exempel handla om situationer där tjänstemannen förväntas medverka i ett lagstiftningsarbete eller i att medverka till att genomföra en politik som han/hon av religiösa eller starka ideologiska skäl helt enkelt inte vill medverka till, även om politiken inte är lagstridig och stridande mot de fri- och rättigheter som Sveriges regering och riksdag enligt Regeringsformen och de internationella konventioner på detta område som Sverige tillträtt har att respektera. Den mest extrema situationen uppstår förstås om demokratin skulle avvecklas och ersättas av något slags totalitärt styre på sätt skedde i Nazityskland efter Hitlers maktövertagande. I sådana situationer ställs tjänstemannen inför valet att lämna sitt uppdrag eller ändå stanna kvar och arbeta lojalt med den regering vars politik han/hon egentligen inte kan acceptera. Om vi bortser från extremsituationen, där valet kanske ideologiskt är rätt självklart, är det svårt att här ge några allmänna råd om hur en tjänsteman bör förhålla sig. Det är en fråga som måste avgöras av var och en efter vad det enskilda samvetet bjuder.

Men vad man inte får göra är att gå i offentlig polemik med den politik som förs eller kan komma att föras av en ny inkommande regering så länge som man kvarstår som tjänsteman i regeringskansliet. Ett annat synsätt ändrar helt innebörden av den roll som tjänstemannen har i svensk statsförvaltning.

DN Debatt.30 september 2018

Debattartikel

Carl Henrik Ehrenkrona och Harald Sandberg:
"Tjänstemän kan använda sin meddelarfrihet – eller sluta"

Repliker

Göran Sundström, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet och Score med inriktning mot offentlig politik och förvaltning:
”Lojaliteten mot regeringen omfattar mer än att vissla eller sluta”

Slutreplik från Carl Henrik Ehrenkrona:
”Den som vill ta avstånd offentligt bör överväga att lämna sitt uppdrag”

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.