DN Debatt. ”Tre alternativa vägar för EU:s framtida utveckling”

För EU leder utfallet i den brittiska folkomröstningen till något nytt. Europeisk integration har hittills varit en kumulativ process: Fler medlemsstater tillkommer successivt och inga lämnar samtidigt som fler samarbetsområden tillkommer, men inga förs tillbaka till nationell nivå. På detta sätt har EU breddats och fördjupats parallellt över tid. Nu har EU att hantera det motsatta: Ett stort medlemsland ska lämna och röster höjs för att återföra befogenheter till nationell nivå.

Under den brittiska folkomröstningskampanjen har flera kritiserat själva metoden med folkomröstningar. Att folkomröstningar används tämligen frekvent om just EU-frågor kan ses mot bakgrund av att många politiska partier har svårt att hantera EU-frågan internt samt att den allmänna opinionen är mer kritisk till EU än vad våra folkvalda runt om i Europa är. Min egen och andras forskning visar jag på systematisk åsiktsdiskrepans mellan väljare och valda på EU-dimensionen. Men att det finns frågor där väljare och valda inte går i takt behöver inte automatiskt betyda att representationskedjan inte fungerar eftersom väljarna med sin valhandling då snarare värderat andra frågor högre.

Politiseringen av en ny fråga eller dimension handlar i stället om när den får ökad politisk vikt. EU har utvecklats från ett samarbete om tekniska, mindre kontroversiella frågor till att beröra sådant som i stor utsträckning är föremål för politisk debatt och konflikt. I detta skede blir åsiktsdiskrepanser och avsaknaden av en politisk debatt om EU-frågor samt en väljararena på vilket dessa kan lösas större. (Se Torbjörn Bergman och Magnus Blomgrens artikel på DN Debatt 24/6).

För statsvetaren Peter Mair finns ett problem i att EU tenderar att ha en avpolitiserande verkan. Om inte klassisk oppositionspolitik kan kanaliseras finns det en risk att den istället ersätts av en systemkritisk opposition. Detta drivs fram av det politiska tomrum som skapas när politiska ledare använder sig av EU för att undvika att stå ansvariga och när diskussioner om politiska avvägningar inte förs offentligt när det handlar om EU-frågor samt när man använder ett avlägset ”Bryssel” som något att skylla (inte sällan självförvållade) problem på. Han hävdar att eftersom man inte kan bedriva opposition inom EU gör man det istället mot EU. I avsaknaden av ett sätt för de traditionella partierna att hantera EU-dimensionen inom den representativa demokratins ramar växer således fram behov av att hantera dessa konflikter och spänningar på andra vis, däribland folkomröstningar.

Den politiska tidtabellen pekar mot att framtidsdiskussionen kommer intensifieras först 2017, efter det franska presidentvalet och det tyska valet till förbundsdagen. Skulle Nationella frontens ledare Marine Le Pen gå segrande i presidentvalet vet vi att ännu en folkomröstning om ett stort medlemslands EU-medlemskap hägrar.

Att anordna folkomröstningar tenderar att politisera snarare än att avpolitisera EU-frågan. I efterkommande val är detta gynnsamt för de starkt EU-kritiska partierna. Genom att de etablerade partierna och andra samhälleliga eliter oftast stöder EU gestaltas en konflikt mellan folket mot eliterna.

Problemen med att finna ett fungerande sätt att hantera konflikter om Europapolitik och andra frågor som driver väljarnas protest borde ha en roll i diskussionen om hur EU bör utvecklas i framtiden. En framtidsdiskussion inom EU skulle kunna struktureras enligt tre alternativa vägar:

Det stora språnget. För det första finns de som ser det brittiska utträdet som ett gyllene tillfälle att utan de motsträviga britterna kunna fördjupa EU, inte minst Eurozonen, bland annat i syfte att råda bot på den otydliga sammanblandningen av befogenheter som leder till den avpolitisering och svårigheter med ansvarsutkrävande på rätt nivå. Istället bör en tydlig befogenhetsfördelning göras så att väljarna blir klarare över vad som beslutas på vilken nivå och att det går att utkräva ansvar av folkvalda på den nivå där besluten faktiskt fattas. Motståndet mot federala tankegångar är naturligtvis starkt. Dessutom är det lättare sagt än gjort att skapa denna klara befogenhetsfördelning mellan överstaten och medlemsstaterna. Problemen som hanteras på EU-nivå drivs ofta fram i samklang med tidens stora frågor.

Åternationalisering. För det andra drar vissa slutsatsen att EU nu bör bli avsevärt mindre omfattande och att en åternationalisering bör ske. Detta kan ske i radikal form, det vill säga med utträden, eller genom att vissa befogenheter återtas av medlemsstaterna. Röster för detta hörs på flera platser. Ett problem här består i att identifiera vilka frågor som bäst bör återföras till nationell nivå och hur detta bäst görs. Frågor tenderar att lösas på europeisk nivå eftersom problemen är gemensamma. David Camerons första steg i sin nya Europapolitik handlade om att göra en omfattande så kallad ”kompetensöversyn” om vilka områden som borde återföras till nationell politik. Slutsatsen var att fördelningen mellan EU och Storbritannien var rimlig.

Hanka sig fram. Det tredje alternativet handlar om att fortsätta att hanka sig fram på inslagen väg. Ett problem med detta skulle ligga i att inte ta itu med de problem kring representation och politik som beskrivits ovan. Många politiker reagerar på den brittiska folkomröstningen med att EU nu måste börja ”leverera”. Detta är ett sätt att återknyta till det sätt som EU traditionellt har legitimeras, genom att öka effektiviteten. Frågan är dock om detta räcker eftersom olika väljare berörs olika av denna tänkta ’leverans’ från EU samt att det råder olika meningar mellan medlemsstater och inom dessa om vad som bör levereras och hur.

Ett sätt att modifiera det tredje alternativet skulle vara att försöka tillämpa ännu mer flexibilitet för medlemsstaterna än vad som i dag är fallet. EU går redan i flera hastigheter men man kan föreställa sig att detta skulle bli mer vägledande i framtiden så att grupper av länder i så kallade fördjupade samarbeten skulle på frivillig grund inleda samarbeten inom vissa områden. Vissa menar att då skulle bilden av ett EU, med sin byråkrati, som tvingar fram kompromisser med strikt regelefterlevnad skulle kunna bli mindre framträdande. I stället skulle länderna ha mer spelrum att plocka de delar man vill och ansvarsutkrävandet ske nationellt. Det skulle också vara ett sätt att hantera de nationella olikheterna i en union av 27 medlemsstater.

Kritiker till en sådan framtid pekar på att EU:s framgång vilar på just det motsatta, att de gemensamma regelverken, paketlösningarna och kompromisserna är det som gjort EU till ett så pass omfattande samarbete det är i dag och att erfarenheterna av frivillighet utan sanktioner inte varit lyckade. Flyktingpolitiken tjänar som ett avskräckande exempel.

De närmaste åren kommer dessa och många andra frågor finnas på EU:s dagordning. Frågan är dock om någon av dessa vägar helt kommer vara nog för att råda bot tilltagande polarisering, väljarmissnöje och bristande tillit eftersom orsakerna till dessa företeelser går djupare och inte enbart kan hänföras till EU.

Den politiska tidtabellen pekar mot att framtidsdiskussionen kommer intensifieras först 2017, efter det franska presidentvalet och det tyska valet till förbundsdagen. Skulle Nationella frontens ledare Marine Le Pen gå segrande i presidentvalet vet vi att ännu en folkomröstning om ett stort medlemslands EU-medlemskap hägrar. Den gången blir det om möjligt ännu svårare för EU än det är i dag.