Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-16 08:39

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/tre-av-fyra-svenska-kommuner-klarade-inte-korruptionstestet/

DN Debatt

DN Debatt. ”Tre av fyra svenska kommuner klarade inte korruptionstestet”

Det är inte bara själva mutan som är problemet (presentkort på Systembolaget, byggmaterial till sommarstugan eller underhållning på hög nivå). Det är den totala kostnaden för beslut på felaktiga grunder, snedvriden konkurrens, fördyrade och försämrade verksamheter, skriver artikelförfattarna.
Det är inte bara själva mutan som är problemet (presentkort på Systembolaget, byggmaterial till sommarstugan eller underhållning på hög nivå). Det är den totala kostnaden för beslut på felaktiga grunder, snedvriden konkurrens, fördyrade och försämrade verksamheter, skriver artikelförfattarna. Foto: Hasse Holmberg/TT

DN DEBATT 4/11. ”Uppdrag gransknings” grävande reportage kring ett antal bedrägliga säljbolag styrda av en affärsman i London har bevisat att 216 av Sveriges 290 kommuner är mer eller mindre mutbara. Tre av fyra kommuner har alltså fallit offer för bluffakturor och mutförsök, skriver Louise Brown och Inga-Britt Ahlenius, Transparency International.

Rätta artikel

Under många år har forskare och sakkunniga gjort olika bedömningar av förekomsten av mutor och korruption i vårt land. Hur god motståndskraft har vi mot fiffel och bedrägerier? Hur vanligt är det med mutor?

De som vill, med all rätt, försvara den svenska modellen, ryter ifrån att det har blivit en hajp att prata om korruption, att problemet förstoras upp genom mediedrev och på grund av enskilda tyckares suktande efter rampljus. En forskningsrapport för några år sedan kom fram till att kostnaden för korruption i Sverige motsvarar 0,25 procent av vår bnp. Ett intressant antagande som gav chansen att sätta en prislapp på vad korruptionen kostar det svenska samhället. Vad vi annars i absoluta termer kan gå på är möjligen antalet fällande domar som är otroligt få. Alltså: är det egentligen inget problem?

”Uppdrag gransknings” grävande reportage om de så kallade Sverige-fakturorna är inget annat än en nationell analys av kommunernas sårbarhet. Utfallet visar att tre av fyra kommuner saknar arbetssätt, rutiner och medvetenhet för att identifiera och motverka korruption. Varför har vi inte fått se en sådan genomgång för länge sedan, genom exempelvis Sveriges Kommuner och landstings försorg?

Varken straffskalan eller företagsboten har någon som helst avskräckande verkan. Med vår straffskala (max sex år för grovt mutbrott) och företagsbot (max 10 miljoner kronor) står vi oss slätt i jämförelse med andra länder vilket också OECD kritiserar oss för.

Enligt ”Uppdrag gransknings” beräkningar handlar det om drygt 55 miljoner kronor som betalats ut i det aktuella fallet för extremt dyra produkter som egentligen inte behövts eller för tjänster som inte levererats. Reportaget visade också hur systematiskt upplägget genomförts, styrt från en företagsgrupp i London och direkt riktad mot svensk kommunal verksamhet. Korruptionen blir alltmer sofistikerad och genomtänkt, allt för att skapa hållhakar och utpressningsmöjligheter.

Cirka 70 procent av den offentliga verksamheten i Sverige bedrivs av våra kommuner. Verksamheten omfattar mer än en miljon anställa och drygt 2.000 bolag. Samtidigt är kommunal verksamhet häpnadsväckande svagt reglerad med tanke på det mycket omfattande uppdraget: barnomsorg, skola, äldrevård, samt tillsynsfunktioner av olika slag. Det står i skarp kontrast till den genomtänkta legala struktur som reglerar verksamheter i staten. Vårt system med politiskt tillsatta revisorer som granskar kommunal verksamhet grundar sig på 1862 års kommunstadgar. Det räcker inte för att hantera dagens komplexa behov. En ny kommunallag kom i början av 2018, men utan förändring på detta område.

Det är inte bara själva mutan som är problemet (presentkort på System­bolaget, byggmaterial till sommar­stugan eller underhållning på hög nivå). Det är den totala kostnaden för beslut på felaktiga grunder, snedvriden konkurrens, fördyrade och försämrade verksamheter.

Vi fasar över enskilda korruptionshärvor i miljardklassen, men ser med helt andra ögon på pågående svinn och oegentligheter runt om i våra kommuner vilka medierna återkommande rapporterat om under flera år. Sverige tappade för övrigt två placeringar i Transparency Internationals korruptionsindex, och ligger nu sämst till i Skandinavien. I SCB:s medborgarundersökning ingår frågan om förtroende för politiker och tjänstemän. Betygs­index låg 2017 i snitt på 45 av 100.

Allmänningens tragedi är ett fenomen som Nobelpristagaren i ekonomi Ellinor Ostrom med fler har forskat om. Begreppet innebär att enskilda personer förser sig av det allmänna på bekostnad av allas gemensamma nytta.

Inom forskningen om korruption brukar man referera till bedrägeri­triangeln (fraud triangle), som bygger på observationen att korruption uppstår när tillfälle erbjuds, när förövaren upplever ett behov, och att det korrupta agerandet rättfärdigas, typiskt utifrån ett resonemang att ”alla andra gör också så här”, eller ”det gör inget för ingen tar skada”.

Just att tillfället gör tjuven grundar sig på antagandet att girighet är en av människans starkaste drivkrafter. Vi kan också lägga till okunskap och likgiltighet. Okunskap då vi fortfarande tycks leva i tron att korruption inte finns i Sverige, vilket gör oss till tacksamma måltavlor. Likgiltighet då ansvarsutkrävande saknas. På ett högre plan tycks vi uppfatta offentlig sektors ekonomi som en Särimner som uppstår på nytt varje morgon. Det är allmänningens och skattebetalarnas tragedi.

Tre komponenter är avgörande för ett effektivt regelverk mot korruption: straffsatserna, företagsboten samt risken att bli upptäckt och lagförd. Varken straffskalan eller företagsboten har någon som helst avskräckande verkan. Med vår straffskala (max sex år för grovt mutbrott) och företagsbot (max 10 miljoner kronor) står vi oss slätt i jämförelse med andra länder vilket också OECD kritiserar oss för.

International anti-corruption conference, världens största konferens om antikorruption, ägde rum förra veckan, denna gång i Köpenhamn. Delegater från jordens alla hörn deltog i det delvis nordiskt präglade programmet med punkter som ”den nordiska modellen”, som bygger på att vi har en företagskultur som vi tror är något som andra länder ser upp till och som går att exportera.

Publiken slog hål på myten. Det går inte att exportera en kultur. Det är naivt, då en verksamhetskultur bygger på praxis och arbetssätt som i sig kräver tydliga regler. Dessutom anses vi i Norden som naiva vad gäller korruptionsproblematiken. Under en av paneldebatterna där TI Sverige medverkade ställde en journalist från Azerbajdzjan frågan hur vi anser att vi kan dra nytta av den negativa feedback som följt i kölvattnet av Telia-skandalen. ”Vad har ni för visioner för att driva ett positivt förändringsarbete?”, undrade han. Tyvärr hade vi inget bra svar att ge.

Vid närmare eftertanke handlar frågeställningen för oss om så mycket mer än Telia som fick klä skott just där och då. Nämligen, hur kan vi driva ett förändringsarbete och skapa en god, robust förvaltningskultur om våra politiker inte tycker att vi behöver nödvändiga regelverk och ansvarsutkrävande? För att nå klara av att stå emot korruption 2.0, som vi nu erfarit med all tydlighet i samband med Sverige-fakturorna, behöver vi en nationell strategi och handlingsplan.

När mantrat bland våra folkvalda lyder ”mer resurser”, kom då ihåg att en affärsmans oseriösa upplägg visat oss att 3 av 4 svenska kommuner går att lura till korruption. Med kalla fakta än en gång på bordet är det hög tid att ta en riktig diskussion om de förändringar som är alldeles nödvändiga för att det ska bli ordning och reda i våra kommuner.