Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-15 11:58

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/tveksamt-om-kunskapsskolan-leder-till-mer-kunskaper/

DN Debatt

DN Debatt. ”Tveksamt om ’kunskapsskolan’ leder till mer kunskaper”

Nu har det gått tre decennier med ett tydligt kunskapsfokus i skolan. Paradoxalt nog ser vi hur kunskapsresultaten mätt i termer av internationella kunskapsmätningar har gått ned, skriver artikelförfattarna. Foto: Michael Probst/TT

DN DEBATT 30/9. Ju mer vi fokuserat på skolans resultat, desto sämre har det gått. Mycket bottnar i brist på tillit till lärare. De görs ansvariga för resultaten utan att ha möjlighet att med kollegor definiera och problematisera elevernas kunskapsutveckling. Det är dags att se över ”kunskapsskolan” som system, inte bara dess styrdokument, skriver forskarna Magnus Hultén och Christian Lundahl.

Återigen revideras kursplanerna och betygen och förslagen går ut på remiss till inte minst Sveriges lärare, meddelade Skolverket på DN Debatt den 25 september. Det är givetvis bra att det har skett en översyn och att lärare får ha synpunkter på denna, men vi menar att huvudproblemet har kommit bort i en både polariserad och historielös debatt.

Vår forskning visar att det var i slutet av 1970-talet som idén om en ny typ av svensk skola, en kunskapsskola, föddes. Många hade upplevt att skolan under 1970-talet enbart kommit att handla om arbetsformer och fostran. Föreslaget till ny läroplan, Lgr 80, som lades fram av den borgerliga regeringen 1979 skulle blev spiken i kistan för ”flumskolan”. Flera debattörer, från såväl vänster som höger, ansåg att regeringen och Skolöverstyrelsen närmast hade strukit skolans kunskapsuppdrag i den nya läroplanen. Kunskapsfrågan hamnade så på den politiska agendan igen.

För att omsätta visioner om en kunskapsskola krävdes nya idéer om hur kunskapen i skolan skulle styra såväl lärares undervisning som elevers lärande. Det var genom 1990-talets stora skolreformer som ett dylikt styrsystem utvecklades och infördes. Fyra olika regeringar, tre socialdemokratiska och en borgerlig, ansvarade för och satte sina personliga avtryck på de reformer vi än i dag slåss om: mål- och resultatstyrning, marknadsutsättning, kommunalisering och fria skolval, för att nämna de viktigaste. De principer som grundlades genom dessa reformer gäller fortfarande.

”Kunskapsskolan” har skapat en skolpolitiskt självgående krismaskin, som politiker kan exploatera och som kan generera nya reformer i kunskapens namn.

Nu har det gått tre decennier med ett tydligt kunskapsfokus i skolan. Paradoxalt nog ser vi hur kunskapsresultaten mätt i termer av internationella kunskapsmätningar har gått ned. Varför? Det vi vill peka på här är problemet med hur idén om en kunskapsskola realiserades genom mål- och resultatstyrning.

Att styra skolan via mål och resultat är förknippat med ett ansvarsdilemma som rör maktbalansen mellan central och lokal nivå, vilket var väl känt inför 1990-talets skolreformer. Ett centralstyrt system med kunskapsfokuserade betyg och läroplaner hade utprövats under tidigt 1970-tal, men lärare hade motsatt sig den starka instrumentella styrning av undervisningen som det systemet innebar och Skolöverstyrelsen lade därför ned projektet. Forskningen visade därtill att för att mål- och resultatsystem skulle lyckas höja kunskapsnivån krävdes att de drevs fram på lokal nivå och att makten att formulera mål och betygskriterier låg lokalt, hos lärarna.

Samtidigt finns uppenbara risker med lokal makt, till exempel när det gäller marknadsutsättning och likvärdighet, men för att göra en lång historia kort så trodde ändå de kommittéer som utformade den nya mål- och resultatstyrningen via läroplan och betygs­system under tidigt 1990-tal att det skulle vara möjligt att förena såväl lokal makt som krav på central likvärdighet. Men det förutsatte, tänkte man sig initialt, att betygen inte knöts till resultatsystemet på nationell nivå.

Så skedde dock inte i den efterföljande politiska behandlingen. Betygen blev urvalsgrundande och kom därtill att ses som den mål- och resultatstyrda skolans främsta resultatmått. Inte många år efter reformerna fick Sverige en häftig resultat- och likvärdighets­debatt kopplat till elevers betyg. Marknadsutsättningen spädde på detta. Det hela ledde till ökad reglering av betygen och än hårdare styrning och kontroll av skolor från central nivå.

Politiskt sett har denna utveckling varit en framgångssaga. Under större delen av 1900-talet hade skolan varit en fråga som i låg grad intresserade väljare. Sedan valet 1998 har skolan varit en av de viktigaste frågorna för väljare i Sverige. Det är kunskapsresultaten som bidragit till att göra skolans verksamhet jämförbar och begriplig för väljare och politiker. ”Kunskapsskolan” har skapat en skolpolitiskt självgående kris­maskin, som politiker kan exploatera och som kan generera nya reformer i kunskapens namn. I forskning kallas detta ibland för ”politics of crisis” där låga resultat anförs som skäl till förändringar vilka egentligen är mer ideologiska än motiverade av det faktiska problemet. Detta får politiker att verka handlingskraftiga medan de snarare bara formulerat ett problem till en redan etablerad lösning.

Den starka kopplingen som uppstått mellan mål och resultat i den svenska ”kunskapsskolan” inte minst genom betygssystemets utformning har lett till en detaljstyrning av lärares arbete i klassrummet. Via läroplaner och betyg i form av centralt innehåll, kunskapskrav, ansvarsutkrävande och skol­inspektion detaljstyrs skolan. Skolan har blivit juridifierad, menar forskare på området. 

I en europeisk jämförelse sätts betyg oftast utifrån lärares egna kriterier och/eller i kombination med externa examinatorers bedömningar där de senare inte sällan är ämnesrepresentanter vid universitet. Den svenska modellen med centrala angivelser för betygsstegen är mer ovanlig och där den förekommer är den sällan så detaljerad som i Sverige.

Vi menar att en revidering av kursplanerna och kunskapskraven inte kommer åt problemen utan kanske till och med bara befäster dem än mera. De viktiga frågorna om betygen alls ska vara så tydligt kopplade till mål och innehåll som de är, precisionsgraden i fördefinierade kunskapskrav, antal betygssteg, betygens benämning samt deras funktion som resultatmått behöver utredas mer grundligt och problematiseras.

Mål- och resultatstyrning har införts på en mängd olika sätt inom olika politikområden, med olika framgång. Skolan har inte varit ett lyckat exempel. Ju mer vi fokuserat dess resultat, desto sämre har det gått. Vi tror att mycket bottnar i den brist på tillit som uppstår när lärare görs ansvariga för skolans resultat utan att tillsammans med kollegor och ämnesföreträdare ges möjlighet att definiera och problematisera vad resultatet av deras arbete är, alltså elevernas kunskapsutveckling.

Av allt att döma presterade svensk skola på topp i internationella kunskapsmätningar i mitten av 90-talet, då läroplanen Lgr 80 ännu gällde. Det är sannolikt ingen tillfällighet. Den gav förutsättningar för lärande och kunskap i klassrummen just genom att inte explicit föreskriva och utkräva ansvar för kunskapsutfallens form. Det är dags att se över ”kunskapsskolan” som system, inte bara dess styrdokument.

Ämnen i den här artikeln:

Skolverket
Skolan
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Rätta artikel

Kommentera artikeln

I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt