Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-21 05:09

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/tvinga-inte-medborgare-till-civilplikt-i-onodan/

DN Debatt

DN Debatt. ”Tvinga inte medborgare till civilplikt i onödan”

Först om det är möjligt att inte klara det civila försvaret med ordinarie personal och frivilliga bör personal kallas in med plikt. Men det kräver en fungerande organisation. Exempelvis fanns vid 2018 års skogsbränder frivilliga som inte kunde fångas upp på grund av bristande organisation, skriver artikelförfattarna. Foto: Niklas Luks/TT

DN DEBATT 11/1. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap vill att regeringen utreder ett återinförande av civilplikten. Frågan bereds nu i Regeringskansliet. När den infördes förra gången på 1990-talet kom tiotusentals unga att pliktas in i onödan till otydliga tjänster utan verkliga samhälleliga behov. Det får inte ske igen, skriver företrädare för civilpliktsorganisationer.

Enligt lagen om totalförsvarsplikt får svenska medborgare kallas in till utbildning och tjänstgöring för krigstida behov. Att kallas in med plikt är ett betydande ingrepp i en ung persons tillvaro. Studieplaner, arbetsplaner, resplaner etcetera måste sättas åt sidan och kan ibland behöva skjutas fram ett helt år, även om tjänstgöringen är långt kortare än så. Detta får inverkningar inte bara i stunden, utan också på bland annat slutlön i slutet av arbetslivet, intjänad pension med mera. Det får också samhällsekonomiska konsekvenser.

Därför är det avgörande att personal­försörjningen till det civila försvaret säkras i tre steg:

1. I första hand ska ordinarie personal användas.

2. I den mån detta inte är tillräckligt tas frivilliga i anspråk.

3. Först om detta inte är tillräckligt kallas personal in med plikt.

Vi kan inte nog betona betydelsen av att möjligheterna till rekrytering vid varje steg i denna trappa uttöms innan nästa tas.

Sverige kan bli bättre på att ta till vara frivilliga krafter. Att ta frivilliga i anspråk kräver en väl utvecklad ledningsstruktur som kan finna de som är beredda att ställa upp som frivilliga; annars missar vi goda möjligheter att använda frivilliga. Vid 2018 års skogsbränder fanns det till exempel flera frivilliga som inte kunde fångas upp på grund av bristande organisation. Konsekvensen blir att antalet frivilliga kan verka mindre än det egentligen är, med följd att personal kallas in med plikt i onödan.

Framför allt måste erfarenheterna av den mindre framgångsrika utbildningen av civilpliktiga beredskapsmän belysas. Liknande befattningar har nu skisserats i debatten och det är svårt att se varför relevansen av sådana utbildningar skulle vara högre i dag än på 1990-talet.

Erfarenhet visar att motivationen är en central faktor vid inskrivning om plikt ändå används. Motivation är viktigt inte bara för de enskilda ungdomarnas skull utan också för att utbildning av omotiverade civilpliktiga inte är god hushållning med statens medel.

Utbildning med plikt är inte nödvändigtvis en billigare lösning för samhället än annan personalförsörjning. Utbildning i de civilpliktsbefattningar som förekommit har historiskt varit kostsam, i synnerhet i de mer kvalificerade befattningarna. I de fall de civilpliktiga inte är motiverade ökar risken för att investeringarna i utbildningen inte ger resultat. Det kan vara mer verkningsfullt att investera motsvarande medel i ordinarie och frivilliga verksamheter, för att väga kostnad och kvalitet i förhållande till den förmåga som samhället vill uppnå.

Det är nödvändigt att planeringen nu sker i rätt ordning så att behovet konstateras innan utbildningar beställs. Civilpliktsutbildningar kommer annars att införas utan att de möter ett verkligt krigstidsbehov, på det sätt som skedde under 1990-talet. Framför allt måste erfarenheterna av den mindre framgångsrika utbildningen av civilpliktiga beredskapsmän belysas. Liknande befattningar har nu skisserats i debatten och det är svårt att se varför relevansen av sådana utbildningar skulle vara högre i dag än på 1990-talet.

Förekomsten av vapenfria har också genom tiderna anförts som argument för att det ska finnas alternativ till värnplikten, så att rätten att vara vapenfri inte blir utan konsekvenser. Detta resonemang, som alltså tar sikte på ett införande av pliktbefattningar som inte är föranlett av ett personalbehov, är föråldrat.

En ansökan om rätt att vara vapenfri innebär inte en ansökan om en alternativ tjänstgöring. Det är i stället fråga om just en rätt att vara vapenfri. Ett bifall leder alltså till att den totalförsvarspliktige tillförsäkras vad vi brukar kalla ”vapenfri status”. Följdriktigt har ansökningar om vapenfrihet kommit in till och handlagts av Totalförsvarets rekryteringsmyndighet även under tid då vare sig värnplikt eller civilplikt har tillämpats. Inte något år har antalet ansökningar varit noll. Sedan mönstringen har återupptagits har antalet ansökningar följdenligt ökat, liksom avslagsfrekvensen. Den tjänstgöring som kommer i fråga för de vapenfria är i praktiken civilplikt.

Placering av totalförsvarspliktiga som beviljats rätt att vara vapenfri är alltså inte ett giltigt argument för införandet av utbildningsplatser inom civilpliktssystemet.

Rätten att vara vapenfri tillkommer inte var och en. Den tillerkänns endast den som ansökt om det och som efter Rekryteringsmyndighetens beslut antas ha en allvarlig personlig över­tygelse mot bruk av vapen. Det sker alltså en handläggning som måste förutsättas undanröja eller i vart fall kraftigt reducera risken för att andra än de som har den föreskrivna övertygelsen beviljas rätt att vara vapenfri. Avvägningen mellan behovet av en säkrad personal­försörjning och risken för ansökningar om rätt att vara vapenfri med simulerad övertygelse har återkommit i lagstiftningsärenden genom åren, särskilt 1978, 1991 och 1994. Risken för simulerade ansökningar har i lagstiftningen inte ansetts överväga och rätten att vara vapenfri har successivt stärkts.

Det ska också nämnas att långt ifrån alla totalförsvarspliktiga som beviljats vapenfri status från 1990-talet och framåt har tjänstgjort med civilplikt. År 2006 utbildades till exempel endast fyra vapenfria, samtidigt som 354 personer samma år beviljades rätt att vara vapenfria. Cirka 99 procent av de vapenfria skrevs alltså inte in för någon utbildning alls. Långt ifrån alla civilpliktiga har heller haft vapenfri status. År 2006 genomgick cirka 120 personer civilplikt, och av dessa hade alltså fyra personer beviljats rätt att vara vapenfria.

Befattningskraven för utbildning med civilplikt har ofta varit höga. Detta har medfört att värnpliktiga som beviljats rätt att vara vapenfria inte har kunnat tjänstgöra med civilplikt eftersom de inte har mött de krav befattningarna har ställt.

Det kan också nämnas att befattningarna inom Svenska kraftnät, som var de sista återstående civilpliktsutbildningarna, var placerade i skyddsklass. Det innebär att sådan tjänstgöring krävde registerkontroll enligt säkerhetsskyddslagen. Detta förutsätter samtycke från den som kontrollen avser, vilket medför att civilplikten i praktiken var frivillig.

Trots potentiella incitament för att ansöka om vapenfrihet för att slippa tjänstgöring syntes inga större skiftningar i antalet vapenfriansökningar över åren och den långsiktiga trenden var nedåtgående. Placering av totalförsvarspliktiga som beviljats rätt att vara vapenfri är alltså inte ett giltigt argument för införandet av utbildningsplatser inom civilpliktssystemet.

Ämnen i artikeln

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Rätta artikel

Kommentera artikeln

I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt