Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Tysk bildning och kultur stark motkraft mot populism”

Eleverna behöver intellektuella förebilder, de behöver lärare som brinner för sitt ämne, de behöver en skola med intellektuell och moralisk auktoritet, skriver Åke Strandberg.
Eleverna behöver intellektuella förebilder, de behöver lärare som brinner för sitt ämne, de behöver en skola med intellektuell och moralisk auktoritet, skriver Åke Strandberg. Foto: Ann-Sofi Rosenkvist

I inget jämförbart land lönar sig högre studier så dåligt som i Sverige. Proletariseringen av läraryrket har bidragit till en försvagad tilltro till skolan, vilket riskerar att undergräva demokratin. I dag finns den starkaste motvikten mot populism i Tyskland – ett land där utbildningsväsendet inte utsatts för politiska experiment, skriver Åke Strandberg.

Kan skolans kunskapskris, lärarkris och den ökande populismen vara delar av samma fenomen - ett ifrågasättande av auktoriteter, eliter och etablerade sanningar? Kan svaret på frågan om varför eleverna lär sig för lite vara att kunskap och bildning spelat ut sin roll, och helt enkelt inte behövs i vår post-faktiska tidsålder?

Lärarna är tillsammans med prästerskapet sedan länge detroniserade makthavare, med den skillnaden att lärarkrisen i hög grad är skapad av politiska beslut. Som lärare kan man möjligtvis känna en viss skadeglädje över att politikerna nu också håller på att falla från piedestalen, men viktigare är naturligtvis att få dem att inse att en skola som står för kunskap, bildning och kreativitet är den mest verkningsfulla medicinen mot populismen. Om vi inte kan rädda skolan kan vi inte heller rädda vår demokrati.

Det ligger en historisk ironi i att de två nationer som representerat undergången respektive räddningen för den liberala demokratin – Tyskland och USA – numera bytt plats och övertagit varandras roller. I Tyskland finns ett engagemang i bildnings- och kulturfrågor man som svensk har svårt att föreställa sig. Det finns mer än 150 Astrid Lindgren-skolor. Lärarnas löner och status är ojämförligt mycket högre än hos oss och i riksdagen finns inget populistiskt parti. När staden Hamburg nyligen invigde sitt nya konserthus var detta en riksangelägenhet och förbundskanslern var självklart på plats.

Hos oss visar ledande politiker sällan eller aldrig något kulturengagemang. Litteraturhistorieämnet har försvunnit från skolan, alla estetiska ämnen tagits bort från gymnasiet. Skolbibliotek läggs ner, tysthetsnormen betraktas alltmer som obsolet. Svenska läsforskare rekommenderar att eleverna ägnar sig åt faktatexter i stället för skönlitteratur. Våra riksdagspolitiker har lägre utbildningsnivå än politiker i något annat EU-land.

Det ligger en historisk ironi i att de två nationer som representerat undergången respektive räddningen för den liberala demokratin – Tyskland och USA – numera bytt plats och övertagit varandras roller.

Såväl skolresultat som skolans och lärarnas status har hos oss sjunkit lägre än i något jämförbart land. Den svenska lärarutbildningens låga attraktionskraft (0,05 poäng på högskoleprovet för att bli gymnasielärare i svenska!) gör att lärarstuderande alltmer sällan rekryteras från akademikerhem. Forskare uttrycker oro över ett minskande kulturellt kapital bland de sökande till utbildningen.

De politiska krafter (vänster/höger) som genomfört kommunaliseringen av lärarkåren och kommersialiseringen av skolpengen har alltför sent insett vilken draksådd de gett oss: Barn från hem utan studietraditioner drabbas när läraryrket avprofessionaliseras – klassresan börjar oftast med en kunnig och engagerad lärare – och alla drabbas av bristande likvärdighet, betygsinflation och kunskapsras.

Ett grundläggande problem med såväl kommuner som friskolor är att de tänker för kortsiktigt. Enligt kriterier som utarbetats av IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering) så sjönk den ”kvalitetsjusterade lärartätheten” (det vill säga lärartäthet justerad för lärarnas utbildning och erfarenhet) med 40 procent inom de första sju-åtta åren efter kommunaliseringen. Sedan dess har inget väsentligt förändrats i detta avseende, förutom att friskolorna numera ofta har ännu lägre lärartäthet. Man kan inte förvänta sig vare sig av kommuner eller friskolor att de ska ta hänsyn till långsiktiga samhällsmål, som att en högre utbildningsnivå leder till en bättre fungerande demokrati, högre tillit i samhället, minskad kriminalitet, bättre fysisk och psykisk hälsa. Sådana vinster förutsätter ju ett betydligt mer långsiktigt perspektiv än vad ett aktiebolags årsredovisning eller en kommunal budget tillåter.

I inget jämförbart land lönar sig högre studier så dåligt som hos oss. Speciellt olyckligt är naturligtvis när lärarkåren uppfattas som kardinalexemplet på att samhället inte värdesätter utbildning, kunskap och kompetens. Detta är alltså facit av kommunaliseringen: lärarnas löner och status i botten, studieplatser på våra lärarhögskolor gapar tomma. Den medvetna proletariseringen av yrkeskåren har bidragit till en försvagad tilltro till skolan som institution. Vilket ju i förlängningen riskerar att undergräva tilltron till demokratin.

I USA ses missnöjet med utbildningsväsendet som en bidragande orsak till populismens frammarsch. Sjuttio procent av alla amerikaner i arbetsför ålder saknar akademisk examen. Om bara högutbildade fått rösta i presidentvalet så skulle Demokraterna ha vunnit en jordskredsseger. Ju bättre informerade väljarna är desto större chans att de röstar demokratiskt. De väljare som dras till populismen tar inte till sig sakliga argument; ställda inför vetenskapliga fakta som entydigt pekar i en viss riktning känner de sig bara alltmer övertygade om motsatsen. De tror på populistiska lösningar trots att de objektivt inte skulle ha något att vinna på ett stopp för frihandel eller för arbetskraftsinvandring.

Detta har lett ansedda forskare som Jason Brennan (professor i statskunskap, Washington University) till att föreslå att alla väljare skulle göra ett bildnings- och kunskapstest, och att sedan deras röstkraft viktas utifrån resultatet. Tanken skulle vara att sortera väljarna i olika kategorier, utifrån etnisk-, ålders-, socialgruppstillhörighet, och sedan bestämma att rösterna från de 20 procent mest högpresterande på kunskapstestet i varje grupp räknas dubbelt. Väljarkåren blir alltså mer kompetent. De som oroar sig för att till exempel svarta skulle missgynnas kan lugnas av att de mest välinformerade vitas röster väger tyngre. Detta är naturligtvis orealistiskt och omöjligt att genomföra, men ett tankeexperiment som belyser utbildningens betydelse för demokratin.

I Tyskland har utbildningsväsendet aldrig som hos oss varit utsatt för politikers experimentlusta. Politiska visioner har aldrig prioriterats framför utbildningens kvalitet. Studentexamen har aldrig avskaffats och är i dag inte ifrågasatt. I motsats till det svenska systemet så prioriterar man inte att alla elever ska stöpas i samma form, utan snarare att var och en ska hitta sin rätta plats. Konkurrensen är hårdare än hos oss, men det finns en djupare förståelse för att ett system som är konkurrenskraftigt i längden gynnar alla. Det finns i skolpolitiken, såväl som i politiken i övrigt, en gemensam strävan mot resultat. Av historiska skäl är tyskarna medvetna om demokratins sårbarhet, men även om bildningens och kulturens betydelse för att hålla demokratin levande. Det finns en högre förväntan på framstående personer såväl i näringslivet som i samhället i övrigt att ha en klassisk bildning.

Vi ser i västvärlden i dag en växande insikt i att det är de tyska eliterna som är vår starkaste motkraft mot antidemokratiska, populistiska strömningar. På andra sidan Atlanten ser vi med all önskvärd tydlighet motpolen: ju lägre bildningsnivå, desto större risk för kunskapsförakt, trångsynt nationalism, främlingsfientlighet, klimatförnekelse… Om vi vill gardera oss mot en sådan utveckling, så måste vi höja skolans och lärarnas status. Läraryrket måste uppfattas som ett intellektuellt krävande och kreativt yrke för att kunna attrahera toppstudenter av båda könen. Det måste finnas karriärvägar baserade på akademiska meriter. Staten måste återfå arbetsgivaransvaret. Friskolesystemet måste reformeras från grunden; kund- och marknadstänkandet måste bort.

Eleverna behöver intellektuella förebilder, de behöver lärare som brinner för sitt ämne, de behöver en skola med intellektuell och moralisk auktoritet. Att ha en akademiskt högt kvalificerad lärarkår är det bästa sättet att skydda välfärd och konkurrenskraft, och att rädda oss från att bli kulturella analfabeter. Det är också det effektivaste botemedlet mot intolerans och populism.

DN Debatt. 27 maj 2017

Läs fler artiklar på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.