En viktig poäng med stödet för utvecklingsforskning i Sverige är att svenska forskare ska kunna bidra med insikter och värdefulla upptäcker som hjälper till att göra biståndet mer effektivt. Under senare år har emellertid den ambitionen i praktiken omvandlats till det omvända.

Styrningen av forskningsanslagen till svensk utvecklingsforskning är i dag så hård och snäv att de krav som nu dikterar vilka projekt som ska få stöd inte bara är på väg att göra begreppet ”forskning” innehållslöst i sammanhanget. Den motverkar dessutom det fria kunskapssökande som är relevant för fattigdomsbekämpning, demokrati och mänskliga rättigheter – sådana mål som så ofta används för att motivera biståndet för skattebetalarna.

Tidigare hade Sida en betydande roll för anslagstilldelningen. På åttiotalet hävdade kritiker att det gjorde forskningen politiserad med slagsida åt vänster. Emellertid förändrades läget under nittiotalet – efter murens fall och det gavs utrymme för en friare anslagsgranskning med större betoning på vetenskapliga värden.

Uppenbarligen saknar UD insikt om att forskning inte bara behöver pengar, utan även tanke­frihet och tid. Dessutom har en ohämmad styrning lyckats tränga ut både demokrati och mänskliga rättigheter.

Men så snävades ramarna in igen. I största allmänhet ökade kraven på att forskare skulle ange vilka resultat som forskningen kunde förväntas leda till. I synnerhet skulle forskare tydligt ange på vilket sätt forskning anknöt till jämställdhetsmål och genusteorier. Och sedan dess har styrningen tilltagit.

Men Sida har nästan helt frånskilts sin roll i denna fråga. Projektbidrag för utvecklingsforskning till forskare i Sverige hanteras i dag av Utrikesdepartementet (UD) som delegerar uppdraget till en särskild kommitté i Vetenskapsrådet som därefter delar ut medlen.

I år handlar det om ungefär 170 miljoner kronor. Summan utgör bara några promille av hela biståndsbudgeten, men för svenska forskare är detta betydelsefulla anslag som söks i hård konkurrens varje år. Men våra politiker och UD skapar allt mer omfattande kravlistorna för den som vill ”forska”.

Forskarna måste nu visa hur deras föreslagna projekt kan kopplas till de sjutton mål som anges i FN:s Agenda 2030. Det mesta är onekligen lovvärt: avskaffa fattigdom och hunger, tryggad livsmedelsförsörjning, bättre hälsa, hållbart jordbruk, god utbildning, jämställdhet, jämlikhet, rent vatten, rättvisa, ekonomisk utveckling, jobb åt alla, anständiga arbetsvillkor, hållbar industrialisering, innovation, god miljö, biologisk mångfald, stoppad ökenspridning, återuppbyggnad av ekosystem, globala partnerskap med mera.

Utöver detta ska forskarna ange om deras föreslagna projekt har relevans för något eller några av tretton ”policymarkörers områden” som anges av OECD:s kommitté för utvecklingsstöd (DAC): jämställdhet, miljö, handel, biodiversitet, klimatförändringar, anpassningar till klimatförändringar, handikapp, riskreducering, reproduktiv hälsa med mera. Dessutom ska forskningen fokusera på låginkomstländer, och projekttiden har krympts till tre år.

Poängen med forskning är att lösa tyglar och tankefrihet ger det slags inspiration och uppslag som ger ny kunskap. Att forskarsamhället ska ge något som vi inte redan visste.

Ett grundläggande problem här är att UD tänker sig att redan antagna riktlinjer för biståndspolitiken ska definiera forskningen. Men poängen med forskning är att lösa tyglar och tankefrihet ger det slags inspiration och uppslag som ger ny kunskap. Att forskarsamhället ska ge något som vi inte redan visste.

Ett motargument skulle kunna vara att Agenda 2030 och OECD DAC pekar ut så många viktiga områden att de egentligen inte kan sägas styra särskilt mycket. Men den invändningen håller inte. Vissa områden, som tidigare ansågs som helt centrala för utvecklingsforskningen anges nämligen inte alls längre. Och det är inte vilka mål som helst. Det är demokrati och mänskliga rättigheter som har bortprioriterats.

Dessa mål har som så länge varit ledmotiv för utvecklingspolitiken ingår inte i den uppsjö av mål och ”policymarkörer” som forskarna nu ska förhålla sig till.

Det här är ingen slump. När Agenda 2030 utformades fick arbetsprocessen mycket hård kritik för den inte bara nedprioriterade demokrati och mänskliga rättigheter, utan även knuffade ut värden och termer såsom yttrande­frihet, pressfrihet maktdelning, och civilsamhället – och att detta skedde efter intensiva påverkanskampanjer från auktoritära stater i FN. Detta påpekades i ett flertal remissvar till regeringen när ett nytt policyramverk för det svenska utvecklingssamarbetet utformades 2016.

Vid ett särskilt möte den 31 maj 2016 höll biståndsminister Isabella Lövin ett möte där hon lovade att sådana värden inte skulle trängas ut från bistånds- och utvecklingsarbetet. Men det är precis vad som skett i de direktiv som anges av Utrikesdepartementet till de forskare som söker projektmedel.

Ett motargument som tagits upp i diskussioner om denna fråga är att frånvaron av demokrati och mänskliga rättigheter ska ses som implicita. Men så ser inte diktaturer på Agenda 2030. Och jag tror inte heller att värden som till exempel jämställhet och jämlikhet skulle kunna behandlas på samma sätt med liknande argument.

Slutligen bör påpekas att den rådande detaljstyrningen till och med sätter käppar i hjulet för forskning om fattigdomsbekämpning. Ett exempel på detta är kravet på att fokusera forskningen på låginkomstländer.

Självfallet bör vi forska om förhållanden i låginkomstländer. Men vill vi lösa fattigdomsproblem där de växer och breder ut sig som mest så måste forskarna kunna välja fall efter andra kriterier. Till exempel påpekar Rohini Pande (Harvard University), Vestal McIntyre (Harvard University) och Lucy Page (MIT), att det är i medelinkomstländer som fattigdomen växer mest. 1987 befann sig nio av tio extremt fattiga i låginkomstländer. År 2015 var det fyra av tio. De övriga extremt fattiga återfanns i medelinkomstländer, fler än hälften av dem i Indien, Nigeria, Bangladesh, Indonesien, Kenya, Yemen, Sydafrika, Kina, Pakistan och Zambia. Men UD:s riktlinjer tvingar fram avslag för den som ”bara” vill forska om till exempel Indien eller Kina.

Uppenbarligen saknar UD insikt om att forskning inte bara behöver pengar, utan även tankefrihet och tid. Dessutom har en ohämmad styrning lyckats tränga ut både demokrati och mänskliga rättigheter i en tid då, enligt Freedom House, graden av demokrati i världen sjunker för trettonde året i rad och då till exempel fullständiga pressfrihet bara kan åtnjutas av ungefär tretton procent av jordens befolkning.

Auktoritära stater arbetar målmedvetet mot demokrati och mänskliga rättigheter runt om i världen. Det märks allt mer även i Sverige. Till exempel skulle en FN-konferens om mänskliga rättigheter ha genomförts i maj i Stockholm. Men den fick (enligt bland annat SVT 17/5, 23/5) ställas in efter krav som ställts av Kina. Hur kan vi erbjuda motstånd mot sådana krafter?

Påtryckningar från auktoritära krafter kan inte bemötas genom att vi tillåter att värden som till exempel demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet och jämlikhet ställs mot varandra. Agenda 2030, och vår egen utvecklingsforskning, har underminerats av den logiken. Jämställdhet, demokrati, jämlikhet och mänskliga rättigheter hör ihop. Vi har lärt oss det av en relativt fri internationell forskning. Vägen framåt för utvecklingsforskningen är således den som bygger på att bevara och respektera friheter, och som inte detaljstyrs.