Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Under Löfven har Sverige tappat inflytande i EU”

Europa blir inte mer europeiskt för att vi centraliserar fler beslut till Bryssel och EU blir inte mer populärt bland medborgarna för att man styr en större del av deras vardag, skriver Gunnar Hökmark.
Europa blir inte mer europeiskt för att vi centraliserar fler beslut till Bryssel och EU blir inte mer populärt bland medborgarna för att man styr en större del av deras vardag, skriver Gunnar Hökmark. Foto: Jerker Ivarsson/IBL

Sveriges inflytande rinner bort genom att viktiga frågor paketeras som ”EU-frågor” som anses hanteras någon annanstans – alltid någon annanstans än där man är. Sverige bör nu i stället gå i täten för att tillsammans med andra länder forma en agenda som utgår från att EU ska vara en union, inte en nationalstat, skriver Gunnar Hökmark (M).

Europeiska unionen befinner sig i sin mest formativa fas sedan Lissabonfördraget. EU-kommissionen har presenterat fem vitböcker om unionens framtid där fem vitt skilda vägar presenteras. De har alla den svagheten att de definierar politiska problem som en brist på gemensam makt i tron att överstatlighet i sig gör Europa mer europeiskt och bättre. I stället för att utveckla och stärka den maktbalans som lagt grunden för Europeiska unionens framsteg handlar förslagen till stor del om att skapa en parlamentarisk struktur med en europeisk regering som slutmål, som om EU är en nationalstat och inte en union.

När Stefan Löfven i dag talar i Uppsala om Europeiska unionens framtid är det välbehövligt men efter en lång svensk tystnad där diskussionen har förts på de stora staternas villkor. Tyvärr har Sverige under Stefan Löfvens ledarskap hamnat vid sidan om i frågan om EU efter Brexit.

Ett exempel är att Löfven inte deltog när likasinnade länder som Danmark, Nederländerna och Irland träffades för att diskutera en handelsvänlig och konstruktiv väg efter Brexit. Ett annat är att Stefan Löfven utan en tanke om EU:s framtida struktur för makt bjudit in till ett toppmöte i Göteborg om en gemensam social pelare där social politik liksom arbetsmarknadsfrågor ska likformas på EU-nivå.

När Stefan Löfven i dag talar i Uppsala om Europeiska unionens framtid är det välbehövligt men efter en lång svensk tystnad där diskussionen har förts på de stora staternas villkor.

Därmed har Sverige på grund av symbolpolitik tagit initiativet till en union som mindre möter de stora utmaningarna och mer inriktar sig på att EU ska reglera anställningsvillkor, minilöner, familjepolitik, skatter och välfärd. Det är en centralisering som föder medborgarnas motstånd, driver medlemsstater i konflikt med varandra och försvagar sammanhållningen.

Sverige bör nu gå i täten för att tillsammans med andra små och medelstora länder forma en agenda för utvecklingen av EU som utgår från att vi är en union och inte en nationalstat. Annars riskerar vi att få en utveckling av EU:s struktur som bottnar i den entusiastiska tron att Europa blir bättre ju mer som bestäms i Bryssel och som styrs av de stora staternas maktintressen.

Föreställningen att den politiska utvecklingen i EU handlar om en internationell politik bortom Sveriges gränser har under lång tid hållit tillbaka vårt eget inflytande. Det är som att en halva av svensk politik ständigt fattas i svensk politisk debatt.

Verkligheten är att Europaparlamentet är ett av Sveriges två parlament, med en lagstiftning som går rakt in i det svenska samhället, liksom i det danska, spanska eller estniska. EU-lagstiftningen blir inte mindre svensk för att den även påverkar danskars, spanjorers och esters liv. Detta beror inte på något maktövertagande från någon mystisk EU-kraft utan på att vår gemensamma verklighet kräver gemensamma beslut.

Den inre marknaden, klimatpolitiken, Östersjön, vår gemensamma säkerhet, den finansiella stabiliteten och handelspolitiken är bara några exempel där nationellt beslutsfattande i verkligheten bara ger marginell påverkan medan gemensamt beslutsfattande ger gemensam suveränitet och inflytande som tryggas i en union av lagar. Därför har medlemsstaterna överlåtit till EU att forma politiken inom dessa områden. Det sker genom en maktdelning där Europaparlamentet och ministerrådet båda är lagstiftande, kommissionen verkställande och EU-domstolen dömande. Det ger en beslutsprocess som utgår från medborgarnas rättigheter och en balans mellan stora och små medlemsländer liksom mellan många och få. Det är till fördel för Sverige som ett litet land att det är så.

Tyvärr rinner svenskt inflytande bort genom att viktiga frågor paketeras som ”EU-frågor” som anses hanteras någon annanstans, där annanstans alltid är någon annanstans än där man är. I den diskussion som nu pågår måste Sverige värna den balans som är avgörande för små och medelstora länders inflytande och makt både över sina egna samhällen och över det gemensamma.

EU behöver utvecklas och förändras. Omvärldens förändringar ställer stora krav på oss att kunna forma vår egen framtid. Rysslands aggression, rustningar, energipolitik och krigföring är en utmaning. Vi ser en auktoritär kartells växande inflytande över världspolitiken hota fundamentala euroepiska värden, inte minst genom Kinas växande roll och USA:s underminerade roll som västvärldens ledare. Klimatfrågan och den globala ekonomins växande krav på europeisk konkurrenskraft är andra. Vi behöver en stark sammanhållning och en stark europeisk förmåga att möta dessa utmaningar.

Det är ett strategiskt intresse att Sverige tar ledningen för en grupp av likatänkande i den konstitutionella diskussion som behövs för ett starkare Europa byggt på en fördelning av makt som säkerställer vårt och andras inflytande. Vi kan forma ett block som blir en självklar del i en uppgörelse om framtiden:

1

Vi ska säga nej till förslaget om att Europeiska rådet ska ledas av EU-kommissionens ordförande. Det underminerar just den maktdelning som är särskilt viktig för små medlemsstater och balansen mellan lagstiftare och kommissionen.

2

Vi ska säga nej till transnationella listor till Europaparlamentsvalen. Det skulle stärka de stora staternas inflytande, öka avståndet mellan väljare och valda samt motverka att Sverige nu liksom andra medelstora länder får ett extra mandat, vilket ger oss och denna grupp av länder ökad makt.

3

Vi ska säga nej till EU-skatter, en europeisk finansminister, gemensam finanspolitik samt en finansiell budgetkapacitet på EU-nivå. Den skulle underminera medlemsstaternas finansiella och budgetpolitiska ansvar, leda till oprioriterade utgifter samt innebära ett otydligt ansvar mellan medlemsstaterna och unionens centrala institutioner för den ekonomiska politiken. Den skulle innebära en finansiell makt­överföring från medlemsstaterna till EU utan gräns och därmed underminera reglerna för stabila offentliga finanser. Vi bör däremot vara beredda på att under stabilare tider ansluta oss till euron och framtill dess också hålla dörren öppen för bankunionen.

4

Försvars- och säkerhetspolitiken måste stärkas genom ökat samarbete, inte genom centralisering av makt. Försvaret av Europa ska bygga på Nato och dess solidaritet medlemsländerna emellan, inte genom en militär överstatlighet i EU med försvarsminister, EU-arme eller ny försvarsstruktur. EU bör däremot institutionalisera samarbete om forskning, materiel och vapensystem, gemensamma insatsförband och ledningsförmåga. Vi måste tillsammans möta cyberattacker, desinformation och ekonomisk krigföring. I solidaritet med varandra måste alla nå upp till 2 procent av BNP i försvarsanslag.

5

Vi bör säga nej till lagstiftning i en social pelare som underminerar medlemsstaternas suveränitet över social lagstiftning och bortser från de prioriteringar som följer av skilda traditioner, värderingar och förutsättningar. EU ska ägna sig åt gemensamma utmaningar, inte reglera enskilda människors välfärd på central nivå.

De utmaningar vi står inför präglas av politiska konflikter som kräver vägval i dag, oavsett hur och var besluten fattas i morgon. Europa blir inte mer europeiskt för att vi centraliserar fler beslut till Bryssel och EU blir inte mer populärt bland medborgarna för att man styr en större del av deras vardag. Europa blir heller inte starkare om vi underminerar maktbalansen, skapar nya motsättningar mellan länder och försvagar medlemsstaternas sammanhållning.

Den svenska politikens förutsättningar att vara en tongivande del av den europeiska förutsätter den idé om maktbalans som format EU och lagt grund för våra framsteg.

DN Debatt. 26 oktober 2017

Debattartikel

Gunnar Hökmark (M), Europaparlamentariker:
”Under Löfven har Sverige tappat inflytande i EU”

Repliker

Cecilia Wikström (L), Europaparlamentariker:
”Diskutera de praktiska lösningar i stället”

Slutreplik från Gunnar Hökmark (M):
”Mer makt till Bryssel löser inte Europas problem”

Läs fler artiklar på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.