Alla de som någon gång stått vid kanten av en byggrop i en stad har säkert för­vånats över hur mycket som finns under markytan. Här finns grund­läggningspålar och djupa källare. Här dras och byts ledningar för fjärrvärme och avlopp och nya fibernät. Går vi djupare finns kanske tunnlar för tåg och för bilar, skyddsrum eller hela anläggningar för avloppsrening eller energiproduktion.

Men undermarken rymmer också resurser. Det kan vara lämningar från tidigare bosättningar som kan lära oss om stadens historia eller geologiska avlagringar från istiden som hjälper oss att rena vatten. Berget lagrar värme och i framtiden kanske koldioxid. Det är också under markytan som vi hämtar råvaror för att tillverka cement, armeringsjärn, tegel, kantstenar och asfalt. Staden vilar på undermarken och byggs av dess resurser.

Trots att det byggts så mycket på djupet är det förvånande hur oplanerat vi utnyttjar resurserna och utrymmet under mark. Ovan mark sker noggranna inventeringar och värderingar av kulturvärden, landskapsrum, sällsynta djur och växter. Allt för att kunna uppfylla miljöbalken och plan- och bygglagen (PBL) som syftar till ”att mark- och vattenområden används för det eller de ändamål som områdena är mest lämpade för med hänsyn till beskaffenhet, läge och behov”.

Undermarken har i många länder huvudsakligen setts som en bakgård, ett gömställe för sådant som är fult, bullrar och luktar.

I kontrast till planerarnas noggranna kartläggningar av ytan så betraktas undermarken som något som mest angår byggare. Planering innehåller avvägningar av motstående intressen. Vi kan inte längre blunda för att det även i undermarken finns skilda intressen. Här gäller dock ännu ”först till kvarn” och ”starkast vinner”. Särskilt gynnade är de som kan ta mark i anspråk genom speciallagstiftning exempelvis för byggande av järnväg eller ledningsdragning.

Läs PBL:s portalparagraf igen, men nu med 3D-glasögon. Betyder inte ”mark” såväl över mark, i markplan och under markyta? ”Läge” bestäms av tre koordinater, inte två.

Undertecknade är forskare inom geovetenskap, infrastruktur och planering som inom ramen för sin forskning föreslår ett förnyat och breddat synsätt på planering.

Undermarken har i många länder huvudsakligen setts som en bakgård, ett gömställe för sådant som är fult, bullrar och luktar. I några länder inser man dock dess betydelse för att nå de internationella hållbarhetsmålen.

I Nederländerna finns sedan 2016 en nationell vision om undermarken. Där arbetar planerarna aktivt med att finna en bra balans mellan förbrukning av undermarkens varor och skydd av undermarkens tjänster.

Singapore påbörjade 2007 en strategi för undermarken. Ett exempel är att kylanläggningar och fläktar som tidigare placerades på taken nu samlas i enheter under husen så att taken kan användas för vistelse och rekreation.

I Helsingfors antogs en tredimensionell översiktsplan 2010. Bland annat har man reserverat 40 områden med bra berg för framtida men ej specificerade anläggningar. Sverige kan lära sig av omvärlden.

Naturen bidrar med många fria nyttigheter till gagn för människan. Begreppet ekosystemtjänster skapades för att sätta ett namn på de obetalda tjänster som till exempel bin utför med sin pollinering eller våra jordars mikrober uträttar med sin vattenrening.

Även vårt berg och våra jordar bidrar med ekosystemtjänster. Här finns till exempel förmågan till grundläggning och vattenförsörjning, utjämning av vattenflöden vid skyfall, energilagring i berg, lerors inkapslande förmåga och sandstens möjlighet att lagra koldioxid. Dessa anser vi bör kallas geosystemtjänster och uppmärksammas på motsvarande sätt som de biologiska ekosystemtjänsterna som i dag redovisas i kommunernas planer enligt anvisningar från Boverket och Naturvårdsverket.

Ett begränsande tvådimensionellt synsätt leder inte sällan till rejäla feltramp. Varför angav man i tävlings­bestämmelserna för Nobel Center ”Ljus bruttoarea (BTA)” utan att definiera vad man menar? ”Ljus BTA” är inget standardiserat uttryck och leder (felaktigt) till tanken att kongressal och utställningshallar måste ligga ovan mark. Och varför ändrade man inte begränsningen av schaktdjupet på Blasie­holmen när sträckningen av tunnel­banan till Nacka planerades om? Det hade möjliggjort ett delvis underjordiskt Nobel Center med direkt entré från tunnelbanestationen Kungsträdgården som på ett elegant och direkt sätt visat Nobels betydelse för bergsprängningstekniken. Hus­höjden hade hållits nere och kollektiv­trafiken gynnats.

Varför ritar inte Apple en flaggbutik under Kungsträdgården med en elegant trappa från Hamngatan ner till entrén? Den nuvarande vattendammen kunde förses med glasbotten som samtidigt utgör tak och ljusinsläpp för butiken. Den temporära paviljongen kan rivas och öppna upp parken i väster.

Varför tar det så lång tid för Trafik­verket och Regionens förvaltning för utbyggnad av tunnelbanan att komma överens om hur tunnelbanans gula linje ska korsa Trafikverkets anläggningar? Hur stark ska kraften av att vara först på plats tillåtas få vara?

Och vad hände i Frihamnen i Göteborg? Var det inte bland annat bristande kunskap och förståelse om undermarken som innebar att markägaren tog initiativ till en ny strukturplan efter tre års planarbete? Kostnaderna för grundläggning och genomförande hade inte fått tillräckligt med utrymme i planeringen.

Vi planerare, byggare och forskare behöver skärpa till oss och öppna ögonen för ett tredimensionellt synsätt genom hela planeringsprocessen. Vi behöver utarbeta och tillämpa de metoder och verktyg som behövs för att värdera geosystemtjänster och för att planera, projektera och bygga i undermarken. Vi behöver också övertyga byggherrar om att ett gediget planeringsarbete alltid betalar sig i längden. Planeringspraxis behöver utmanas. Arbetet kan börja nu.