Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-22 09:25

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/universitet-och-hogskola-bortglomt-av-stefan-lofven/

DN Debatt

DN Debatt. ”Universitet och högskola bortglömt av Stefan Löfven”

Politikernas uppgift borde vara att gradvis och uthålligt, steg för steg öka anslagen till fri och obunden forskning, skriver Leif Lewin, professor emeritus i statskunskap. Foto: Fredrik Sandberg/TT

DN DEBATT 8/2. Trots en utförlig regeringsförklaring av statsminister Stefan Löfven saknades i talet det område som utgör den största andelen av den offentliga sektorn – universitet och högskolor. Det finns en rad frågor, bland annat rörande otrygghet, karriärproblem och grundforskning, som regeringen måste ta tag i, skriver Leif Lewin, professor emeritus i statskunskap.

Rätta artikel

Det var med största spänning jag satte mig till rätta framför tv:n för att lyssna på Stefan Löfvens långa, för att inte säga, långrandiga regeringsförklaring i slutet av januari. En gång i världen var regeringsförklaringarna korta och koncisa, ofta formulerade runt en bärande idé. Det vi nu fick höra var en utförlig och tämligen osystematisk katalog över tilltänkta konkreta åtgärder på så gott som alla samhällslivets områden, framförd i den ljusaste förtröstan att inga målkonflikter föreligger och inga oförutsedda händelser kommer att slå planerna över ända.

Men ett område saknades i regeringsförklaringen – universitet och högskolor – trots att de med sina 400.000 studenter och 75.000 anställda och en budget på 71 miljarder (varav 56 miljarder statliga pengar) utgör den allra största andelen av den offentliga sektorn. Vad mera är: det finns en lång rad olösta problem vid universitetet, som pockar på en lösning.

Man anställs som undervisande lektor med den underförstådda förväntan att man ska köpa sig fri från sitt arbete genom att på egen hand skaffa sig forskningsanslag.

Låt mig nämna en handfull frågor, som en kraftfull regering borde ta itu med:

1.

Karriären. Ingen arbetsmarknad uppvisar sådan otrygghet som universitetskarriären. Långt upp i 35-årsåldern kan anställda leva på korta, tidsbegränsade förordnanden. Under senare tid har man visserligen lappat och lagat för att komma ifrån de värsta bristerna men roten till det onda har inget statsråd velat ta i av rädsla för att utmana mäktiga krafter, ofta hemmahörande i forskningstunga miljöer inom medicin och teknik/naturvetenskap. Jag syftar på att forskning och undervisning utgör två olika karriärer.

Man anställs som undervisande lektor med den underförstådda förväntan att man ska köpa sig fri från sitt arbete genom att på egen hand skaffa sig forskningsanslag. Detta är en i högsta grad demoraliserande ordning, som ger undervisningen låg status och forskningen ständig stress. En enhetlig tjänst borde finnas vid universitetet, med möjliga karriärsteg, som inne­håller både forskning och undervisning.

2.

Finansieringen. Karriärproblemet sammanhänger intimt med finansieringen. Vid en internationell jämförelse är svenska universitet fattiga men råd och stiftelser rika. Någon djupare tanke finns inte bakom denna ordning utan den har snarast växt fram genom förhastade politiska åtgärder som löntagarfonderna vilka samlade stora belopp (som sedan måste användas till någonting), en högskattepolitik vilken föranlett stora entreprenörer att inrätta stiftelser (som måste ha ett syfte) samt en forskningspolitik som funnit det lättare att handskas med ett lydigt forskningsråd än med självständiga och besvärliga universitet. Situationen förvärrades för ett tjugotal år sedan genom den så kallade befordringsreformen, varvid professorskompetenta lektorer fick rätten att anställas som professorer. Reformen var emellertid ofinansierad. Utan egna basresurser tvingades de befordrade ut i konkurrensen om rådsmedel och alla blev missnöjda: de äldre professorerna som (med rätta) fruktade professorsinflation, de befordrade därför att de fick sämre villkor än de äldre, de lektorer som inte blev befordrade och fick papper på att de inte dög samt alla yngre forskare som nu mötte hårdnande konkurres om medlen.

För att karriärproblemet ska lösas måste finansieringen ses över, vilket en statlig utredning just haft till uppgift, och obalansen mellan universitet och forskningsråd ändras.

3.

Per capita-ersättningen i utbildningen. Vad kostar en student? Medicinare anses dyrast, därefter naturvetare och billigast humanister och samhällsvetare, för att ta några huvudområden, det finns andra grupper också och kostnaderna faller efter en mycket fingraderad skala. Men det rätta svaret är faktiskt att en student helt enkelt kostar så mycket som anslaget medger. De allra flesta utbildningar skulle nämligen må väl av att innehålla experiment, fältarbeten, exkursioner. Hur ämnena klassas är mycket en slump, beroende på hur ett antal starka ämnesföreträdare agerade under den begynnande upprustningen av svenska universitet efter andra världskriget. Psykologi till exempel fick en stark laborativ inriktning och följaktligen något av en medicinarprislapp (inte en hel men ganska mycket) fast ämnet mycket väl kunde ha stannat som ett fattigt humanioraämne. Sociologi med samma laborativa behov fick däremot förbli ett underfinansierat samhälls­vetarämne.

Ingenting utmanar emellertid etablerade intressen mera än en ändring av per capita-ersättningen till de olika utbildningarna. Jag har själv suttit i ett par statliga utredningar som försökt. Inte desto mindre är en ökning av utbildningsanslaget till svenska studenter i humaniora och samhällsvetenskap absolut nödvändig, åtminstone så att de kommer upp i samma nivå som i Norge och Danmark.

4.

Grundforskningen. Grundforskning ställs ofta på ett missvisande sätt i motsats till tillämpad forskning. Sverige betecknas till exempel som en ledande nation inom grundforskningen om cancer men ingen kan väl förneka att denna forskning också i hög grad är målinriktad och tillämpad? Problemet med denna distinktion är snarast att den lockar politiker som vill framstå som handlingskraftiga att göra så kallade satsningar på konkreta områden och kända namn. Sådana satsningar blir nästan alltid misslyckade. Den långt mera ansvarsfulla men mindre glamorösa uppgiften är att gradvis och uthålligt, steg för steg öka anslagen till fri och obunden forskning. Det är så, i bästa fall, den excellenta forskningen kommer fram.

5.

Management. Slutligen hotar den nya förvaltningspolitik som kallas New Public Management (NPM) även universiteten, så som den förstört skolan, polisen och sjukvården. Det kan vara frestande för ett statsråd att tro sig kunna ”styra” med hjälp av denna modell och utvärderingar i dess anda men den statsmannagärning jag nu helst av allt skulle vilja se vore tvärtom att regeringen gick emot NPM och värnade fria och självständiga universitet med kollegiala styrelseformer.

Vid presskonferensen pekade den nya forskningsministern Matilda Ernkrans ut två prioriterade områden: distansundervisningen och samverkan med det omgivande samhället. Det förra är viktigt men kanske ändå inte det viktigaste. Det senare vet ingen människa vad det betyder men det har dessvärre ändå upphöjts till kriterium för anslag. Statsrådet nämnde också behovet att komma till rätta med den sneda rekryteringen till högskolan vad gäller klass, etnicitet och kön. Det gäller bara att se till att man inte utkämpar gårdagens krig. Den senaste statistiken visar att 57 procent av nybörjarna vid universitetet är flickor och 43 procent pojkar. Universitets jämställdhetsproblem är att vi håller på att förlora pojkarna.