Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

”Utvecklingen går åt det håll som Karl Marx talade om”

Debatten om kapitalismen. Klas Eklund (14/1) vill ha en ny, uthållig kapitalism som är ansvarstagande och stabiliserar finansmarknaderna. Det är lätt att instämma. Men perspektivet är för begränsat. Med tiden är kapitalismen dömd att gå under. Dagens unga låter sig inte styras av kapitalistiska eller statsbyråkratiska hierarkier. De bygger nätverk och förvaltar själva sina företag som alltmer får den ”samhälleliga karaktär” som Karl Marx talade om, skriver Johan Lönnroth.

Klas Eklund (DN Debatt 14/1) vill ha en ny sorts kapitalism som stabiliserar finansmarknaderna, blir mer uthållig och ansvarstagande samt minskar utanförskap och segregering. Bror Perjus (DN Debatt 24/1) vill ha en vidareutvecklad blandekonomi med mer jämlikhet och som ”utesluter kapitalismens auktoritära drag”. Det är inte svårt att instämma. Men deras perspektiv är i min smak för begränsat. Kapitalismen bör avvecklas med förnuft och ersättas med den frihetligt demokratiska socialismen.

Det hänger naturligtvis på vad som menas med kapitalism. Den klassiska Marx-ska definition som Klas Eklund och jag är fostrade i är att kapitalism är ett system där kapitalister investerar pengar i fysiska produktionsmedel samt hyr in och lever på andras arbetskraft. Kapitalisten är hos Marx inte den enkla vinstmaximerande beslutsmaskin som finns i nyklassisk nationalekonomi. Han är kluven som Goethes Faust mellan maktbegär och önskan om ett gott liv i överflöd. Men som i alla teoretiska konstruktioner blir kapitalisten också hos Marx en schablonbild.

Den klassiska marxismens kapitalist har all makt i produktionen, tar alla investeringsbeslut själv. Han (sällan hon) är barn av sin tid. 1850-talets AO Wallenberg passar in någorlunda. Men redan Marcus Wallenberg den äldre, som styrde Enskilda Banken men lät ingenjörerna styra industriföretagen, passar sämre in i mallen. Också arbetarna är i denna tradition barn av sin tid. De är proletärer, egendomslösa, de måste sälja sin arbetskraft för att leva. De har ingen a-kassa, ingen MBL. De är främmande – alienerade – för det egna arbetet.

Som framgår av dessa sammanfogade citat är bilden av kapitalismen i ”Det kommunistiska manifestet” optimistisk:

Den skapar helt andra underverk än romerska akvedukter och gotiska katedraler, har genom sin exploatering av världsmarknaden gett alla länders produktion och konsumtion kosmopolitisk gestalt, har till reaktionens stora sorg undanryckt industrin dess nationella grund, drar genom oändligt förbättrade kommunikationer även de mest barbariska nationer in i civilisationen, skjuter genom billiga varuprisers tunga artilleri ner alla kinesiska murar.

Men med tiden är kapitalismen dömd att gå under. Som Marx formulerar det i ”Kapitalet”:

Produktionsmedlen centraliseras och arbetets samhälleliga karaktär utvecklas tills produktionsprocessen inte längre ryms innanför det kapitalistiska skalet. Detta spränges. Den kapitalistiska äganderättens timma slår. Expropriatörerna blir själva exproprierade.

Marx trodde att socialismen skulle komma först när kapitalismen nått sin högsta nivå, i de mest avancerade staterna: England, Tyskland, Frankrike, kanske USA. Rosa Luxemburg kritiserade honom för det. Marx utgår, ansåg hon, från en sluten ekonomi. Men kapitalismen kan överleva så länge den har kvar en icke kapitalistisk omvärld att växa i. Dess sammanbrott kan inte komma förrän den erövrat hela världen. Därför trodde hon inte heller på socialism i ett land.

Sovjetimperiets sammanbrott bekräftade Luxemburgs profetior. När mängden pengar som bytte nationalitet gradvis växte från tio kronor per dag och världsmedborgare 1970 till dagens mångtusenfaldiga belopp, dog också drömmen om den demokratiskt socialistiska nationalstaten.

Rudolf Meidner sa när han presenterade löntagarfonderna 1975:

Antingen rör vi oss mot kapitalet eller rör sig kapitalet mot oss.

Det blev inga (riktiga) löntagarfonder. Politiker i alla länder anpassade sig till det gränslösa kapitalets krav. Monetarism och nyliberalism var en följd av maktförskjutningen från arbete till kapital snarare än en orsak.

När Berlinmuren föll trodde en del på kapitalismens slutliga seger. Men historien är listig som Hegel sa. De nya formerna av kapitalism hade redan börjat gräva den egna graven. ”Riktiga” företagsamma kapitalister av Kamprads och Rausings typ var alltmer sällsynta. Deras barns och barnbarns generationer blev lata kapitalister mer än flitiga företagare. Visst finns driftiga kapitalister också i nutid. Men Bill Gates och hans generationskamrater är av en ny typ. Deras företag exemplifierar produktionens alltmer samhälleliga karaktär som Marx talade om.

Dagens högteknologiska företag är mer beroende av de arbetandes hjärnkraft än av frånvarande ägares pengar. Balansräkningens fysiska tillgångar är värda långt mindre än innehållet i de arbetandes huvuden. De ägare som inte själva arbetar i företagen tvingas genom vinstdelning och bonussystem binda de i produktionen närvarande till sig. Samtidigt uppstår ständiga strider om ägandet av den intellektuella egendomen. Som när General Motors vägrar låta Saab sälja sina framtidsmodeller till Kina. Eller som när Apple stämde Samsung för att ha kopierat Ipad och Iphone.

En rad studier visar på ett begränsat men tydligt positivt samband mellan anställdas andel av ägandet i företag och långsiktig produktivitetstillväxt. Allt fler företag är beroende av kundernas egna arbetsinsatser. Google, Facebook och YouTube har visserligen gjort några rika, men de är helt beroende av sina användare. Wikipedia och Linux är icke-kapitalistiska företag – eller rentav antikapitalistiska, som när Wikipedia gick i strejk inför hot om starkare lagskydd för äganderätten.

Stora industriella utvecklingsprojekt kräver allt oftare samarbete mellan företag och högskolor. En tysk eldriven bil är på gång. Den utvecklas i ett samarbete mellan universitetet i Aachen och ett 80-tal företag som tar fram en serie av moduler som bara behöver passa ihop på ett fåtal ställen. Varje företag kan bidra med en modul i nära samarbete med säljare och köpare.

Börsaktier ägs allt mer av hedgefonder och pensionsfonder, de individuella kapitalisternas andelar sjunker stadigt. Ägandet blir alltmer ansiktslöst och inriktat på kortsiktig vinst. Särskilt gäller detta finansiella företag. Det minskar kapitalismens legitimitet i allmänhetens ögon, helt oavsett finanskris och giriga direktörer.

Rudolf Meidner skrev 1998:

För Marx och Engels var den svåra uppgiften att expropriera exploatörerna. För tjugohundratalets socialister är uppgiften enklare: att bruka den makt som ligger i löntagarnas redan existerande och ständigt växande kapital.

World Value Survey visar att ”self expression values” vinner terräng på bekostnad av ”survival values” och i Sverige ligger vi i världstopp längs denna värderingsskala. Andra studier visar att jämlikhet hänger nära samman med välbefinnande. Experiment från olika länder – för det mesta är deltagarna studenter – visar i genomsnitt att cirka hälften beter sig kooperativt när de får spela spel med belöningar. Cirka 30 procent är mer renodlat egoistiska.

Dagens unga kommer i allt mindre grad att låta sig styras av kapitalistiska eller statsbyråkratiska hierarkier. De bygger nätverk och förvaltar själva sina företag. Det finns ingen kungsväg mot målet. Bara miljoner små stigar. Det kommer säkert att ta något sekel innan vi når den frihetliga socialismen.

Johan Lönnroth, nationalekonom, f d riksdagsledamot och vice partiordförande (V)

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.