DN Debatt. ”Valfrihet och avregleringar har skadat svenska skolan”

För Sverige har resultaten i våra jämförande Pisa-studier ofta inneburit en besvikelse. Så även för mig. När jag studerade vid universitetet brukade jag se på Sverige som en föregångare på utbildningsområdet. Ett land som erbjöd barn från alla samhällsklasser god och innovativ utbildning, och som var på god väg att lyckas skapa livslångt lärande för alla.

Men någon gång i början på 2000-talet förlorade det svenska skolsystemet på något vis sin själ. De svenska skolorna började konkurrera med mer än förstklassiga kunskapsresultat, exempelvis genom att erbjuda elever glassiga byggnader i köpcentrum eller körkort i stället för bättre undervisning.

Samtidigt som elevernas betyg steg år från år visade OECD:s Pisa-studier på en stadig nedgång när det gällde kvaliteten på lärandet. Därutöver visar nya analyser att Sverige, efter Finland och Korea, även är det land som har störst ökning i sociala skillnader. De visar även på en ökning av andelen lågpresterande elever och på att växande skillnader mellan skolorna har gjort att Sverige noterat den största minskningen i så kallad akademisk integration efter Israel.

I Flandern får föräldrar och elever välja upp till fyra skolor från en förteckning över skolor i deras upptagningsområde. En skolvalskommission håller därefter i urvalsprocessen och fördelar eleverna utifrån deras önskemål och utifrån viktade geografiska och utbildningsmässiga kriterier.

Men Sverige har alla möjligheter att åter bli ett världsledande land på utbildningsområdet. Pisa-resultaten från 2015 visar på några första glädjande förbättringar i den riktningen. Sverige har en tillgång som få andra länder i västvärlden har: En stark tilltro till utbildningens förmåga att förändra liv och främja social integration. Svenska medborgare och politiker har ett starkt engagemang för att göra allt som krävs för att erbjuda alla barn den kunskap, de färdigheter och de värderingar de behöver för att skapa sig en framtid. När man läser Skolkommissionens rapport förefaller Sverige ha påbörjat det utmanande arbetet med att omsätta detta i praktiken.

För det första vill Skolkommissionen se en återgång till en av den svenska skolans traditionellt sett starka sidor, det vill säga stödet till elever med sämre förutsättningar. Ett av de mest besvärande resultaten i Pisa-studien visar att Sverige, i nästan lika stor utsträckning som USA, har gått bakåt när det gäller att matcha lärarnas kunnande med elevernas behov. I England har man hanterat detta med hjälp av en elevpeng som ger skolor extra medel i förhållande till de utmaningar de möter. Många andra länder använder sig av viktade finansieringsmodeller för att garantera att skolorna har allt de behöver för att kunna möta elever med sämre förutsättningar.

Liknande potential återfinns i Skolkommissionens uppmaning till regeringen om att fastställa miniminivåer för huvudmännens resurser för undervisning och erbjuda resursprövat stöd. Därutöver kan skapandet av en central skolmyndighet, med förstärkt regional verksamhet, utgöra grunden för en kapacitetsuppbyggnad som sker genom en långsiktig förstärkning av systemet.

Skolkommissionens mest långtgående förslag rör dock hur man ska få skolvalet att fungera för alla. Sverige har under lång tid kämpat för att förena sin strävan efter större flexibilitet och fler möjligheter för föräldrar att välja skola åt sina barn med behovet av att garantera kvalitet, likvärdighet och konsekvens inom skolsystemet. Skolvalet som sådant varken säkerställer eller underminerar utbildningskvaliteten. Kombinationen av valfrihet och avregleringar har skadat det svenska skolsystemet. Det saknades smarta strategier som maximerar fördelarna med skolvalet och samtidigt minimerar riskerna och skapar lika villkor för alla utbildningsanordnare som bidrar till skolsystemet.

Skolvalet kommer endast att ge avsedd nytta då en verklig, relevant och viktig valmöjlighet föreligger, det vill säga då föräldrar kan påverka en viktig aspekt av sina barns utbildning som till exempel undervisningens pedagogiska inriktning. I utbyte mot den finansiering som skolorna, inklusive friskolorna, får från allmänna medel måste de i sin tur acceptera den offentliga styrning och ansvarsskyldighet som syftar till att säkerställa att de politiska målen nås. Alla föräldrar måste ha möjlighet att utnyttja rätten att välja den skola de föredrar. Det innebär att regeringen och skolorna måste investera i utvecklade relationer med föräldrar och lokala grupper och hjälpa föräldrar att göra informerade val. Framgångsrika skolvalssystem innehåller noggrant utformade kontroller och avvägningar som förhindrar att skolvalet ger upphov till ojämlikhet och segregation.

En effektiv lösning på detta är Skolkommissionens så kallade ”aktiva skolval” och förslaget om att ersätta kölistor, som alltid leder till social segregation. Sverige är inte ensamt, utan det finns många skolsystem som med framgång har infört riktade eller kontrollerade skolvalssystem för att säkerställa en bredare elevfördelning i skolan. Framtagandet av nationella riktlinjer som uppmuntrar till samarbete och kollegialt lärande mellan skolor, och som säkerställer att kommuner inbegriper friskolor i sin planering och sina förbättrings- och stödstrategier, kan fungera som ett stöd. I Flandern får föräldrar och elever till exempel välja upp till fyra skolor från en förteckning över skolor i deras upptagningsområde. En skolvalskommission håller därefter i urvalsprocessen och fördelar eleverna utifrån deras önskemål och utifrån viktade geografiska och utbildningsmässiga kriterier.

Det jag tycker är mest uppmuntrande är att det i Sverige finns förståelse för att ju mer flexibelt skolsystemet är, desto mer stringent måste den offentliga politiken vara. Trots att ökad autonomi för skolorna, decentralisering samt ett mer behovsstyrt skolsystem kan flytta ut beslutsfattandet i skolverksamheten så behöver de centrala myndigheterna även fortsättningsvis ha en strategisk vision och tydliga riktlinjer på utbildningsområdet, garantera likvärdighet när det gäller skolvalet och erbjuda meningsfull återkoppling till lokala skolnätverk och enskilda skolor. Med andra ord så krävs gemensamma ansträngningar från de centrala och lokala utbildningsinstansernas sida för att skolvalet ska komma alla svenskar till gagn.