EU är i dag måltavla för olika påståenden från våra blivande EU-parlamentariker. EU:s makt framstår som en vattendelare i opinionen och framställs ofta som negativ och farlig. Vad är då sant och vem skall försvara EU? EU och dess institutioner har svaret men kan inget säga – de är formellt bara tjänstemän som utför det medlemsländerna bestämt. De svenska politikerna som varit med och bestämt visar sällan något intresse för att förklara – deras inflytande riskerar då att förminskas eftersom flera områden redan sköts av EU.

Väljarna behöver få veta. Deras dåliga kunskap om EU framkommer i olika opinionsundersökningar. Stats­vetaren Magnus Blomgren har tidigare på Europaportalen undrat vad tillfrågade skall ta ställning till eftersom det saknas debatt kring frågor om svenskt EU-medlemskap och EU-samarbete, frågor som enligt honom är politiskt döda. Denna okunskap riskerar bli till en demokratifälla i valrörelsen vilket varken gagnar Sverige eller EU.

Därför krävs fördjupad information och en väg är att ta lärdom av de sakområden där europeiskt samarbete sedan länge förekommer. Ett av dessa områden som berör oss alla är konsumentsäkerheten med de veterinära frågorna om djurhälsa, djurskydd och livsmedelssäkerhet. Under EU:s ledarskap har de med stöd av Sverige utvecklats till en världsledande nivå men där Sverige, från att ofta ha varit ledande, nu behöver anstränga sig för att hänga med i EU:s utveckling.

Bland resultaten kan noteras att allvarliga sjukdomsutbrott drastiskt har minskat och nu bekämpas effektivt.

Konsumentsäkerheten gäller kontrollen av livsmedelsindustrin, EUs största och Sveriges fjärde industrigren. Genom Amsterdamfördraget fick EU 1997 ansvaret för detta område med de viktiga sanitära och fytosanitära frågorna (SPS-frågorna), som handlar om åtgärder som länder vidtar för att skydda människors, djurs och växters liv och hälsa från risker kopplade till livsmedel, foder, djursjukdomar eller växtskadegörare. EU är världens största exportör och importör av livsmedel och jordbruksvaror.

Stoppad smittspridning öppnade gränserna. Det veterinära området dominerar SPS-frågorna och gäller i grunden kontroll av ett brett panorama av infektionssjukdomar, det största hotet mot tillgången på säkra livsmedel – allt från kött, mjölk, ost till ägg och fisk. För att kontrollera de mest smittsamma och begränsande sjukdomarna utförde flera EU-länder på 1990-talet årliga massvaccinationer till en kostnad på 1 miljard kronor per år. Vaccinationerna hindrade sjukdomsutbrott men dolde den fruktade smittspridningen. Därför var det förbjudet att importera nöt- eller svinkött och delikatesser som parmaskinka, från flera EU-länder till länder som liksom Sverige var fria från sjukdomarna. Dessa livsmedel är nu dagligvaror i våra butiker. Scenförändringen inleddes 1993 med EU:s beslut om fri rörlighet mellan unionens länder, djärvt och riskfyllt för livsmedel.

Länders misslyckanden gav EU ledarskapet. Framgången möjliggjordes genom att helt enkelt utrota de sjukdomar som stoppade handeln, det som många medlemsländer inte själva klarat av. Vägen dit äventyrades dock av två mycket stora utbrott av klassisk svinpest. Dessutom ett utbrott av mul- och klövsjuka, som bara i Storbritannien beräknades kosta 8 miljarder pund.

Revisioner visade att utbrotten berodde på medlemsländernas tillkorta­kommanden – de ansvarade då själva för sjukdomskontrollen. Samma sak framkom vid insatserna mot galna kosjukan. I den allvarliga situation som då rådde sågs det som nödvändigt att låta EU ta kommandot. Beslutet föregicks intressant nog inte av någon särskild politisk diskussion i Sverige eller övriga EU-länder. Beslutet var inte tandlöst – det följdes av en aktionsplan med 84 åtgärder som effektivt genomförts.

Imponerande reformarbete. Bland resultaten kan först noteras att allvarliga sjukdomsutbrott drastiskt har minskat och nu bekämpas effektivt. Forskningsinsatser har skapat nya metoder för kontroll och diagnostik som säkerställs av referenslaboratorier. En elegant process har skapat förtroende mellan medlemsländerna bland annat för beslut om när handel efter ett sjukdomsutbrott riskfritt kan återupptas.

EU:s nya djurhälsolag (2016) fokuserar på förebyggande också av de vanligaste sjukdomarna i djuruppfödningen. Det förbättrar djurskyddet och minskar användningen av antibiotika som nu dokumenteras i flertalet länder – nödvändigt för att minska problem med antibiotikaresistens. EU driver framgångsrikt frågor som tidigare av flera medlemsstater ansågs oväsentliga, som djurskydd och kontroll av salmonella.

En ny livsmedelslag (2002) innebar ett paradigmskifte för livsmedelskontrollen. Den nya livsmedelsmyndigheten (EFSA), med åtta vetenskapliga paneler, har blivit en garant för att beslut är evidensbaserade och inte grundade i politik eller lösryckta fakta. Import till EU sker vid utvalda platser med effektiva identifierings- och spårsystem som även kan följa djur och livsmedel från gård till konsument. Nyligen fick vi uppleva systemets effektivitet då illegalt slaktade djur i Polen snabbt spårades till enskilda restauranger i Sverige. Viktigast är kanske dock en nyinrättad inspektionsmyndighet (FVO) som ser till att medlemsländerna sköter sina åtaganden  – resultatet visas öppet på nätet.

Världsledande nivå till gagn för Sverige. Efter olika seniora positioner och uppdrag inom det veterinära SPS-området bland annat i Sverige och EU både före och efter EU-inträdet, vill jag hävda att konsumentsäkerheten i EU nått en världsledande nivå som även inneburit en betydande förstärkning för Sveriges konsumenter och av vår veterinära infrastruktur. Vi deltar nu aktivt i ett berikande europeiskt samarbete och har tillgång till EU:s samlade expertis, som vi som ett litet land inte klarar oss utan. Vi kan påverka utvecklingen i hela EU när vår kompetens och våra argument är hållbara.

Sverige kan och behöver göra mer. Marit Paulsens (L) insatser i EU-parlamentet är ett politiskt föredöme. Om vi vill öka vårt inflytande behöver vi dock stärka vår närvaro i den viktiga EU-kommissionen. Vår regering behöver också verka för fler svenskar på kommissionens eftertraktade och styrande positioner, något som är en självklarhet för andra EU-länder. Sverige kan inte bara vila på lagrarna när hela EU går framåt. Vi behöver ta nya tag även på områden där vi tidigare varit ledande. Det är dags att lämna livsmedelskedjans splittrade myndighetsstruktur där samma myndigheter dessutom både skall kontrollera och främja lantbruket och varför inte ta lärdom av den politiska och exekutiva handlingskraft som EU här visat.

Avslutningsvis vore det förvånande om vår statsförvaltning även på andra områden inte skulle berikas av EU:s samlade erfarenhet och expertis och professionella ledarskap. Det behöver inte ge anledning till ängslan utan kan ses som en spännande möjlighet och troligen en nödvändig utveckling för Sverige.