Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

”Vänskapskorruption och inavel på Sveriges högskolor”

Göteborgs universitet har tillsatt ett 90-tal akademiska tjänster i strid med gällande regelverk, enligt Göteborgs-Posten. Detaljerna blottlägger en kultur av vänskapskorruption, skriver professorerna Mats Alvesson och Erik J Olsson.
Göteborgs universitet har tillsatt ett 90-tal akademiska tjänster i strid med gällande regelverk, enligt Göteborgs-Posten. Detaljerna blottlägger en kultur av vänskapskorruption, skriver professorerna Mats Alvesson och Erik J Olsson. Foto: Fredrik Persson/TT

Skrota las och intern befordran. Dagens regelverk kombinerat med inavelskulturer håller högskolans kompetensförsörjning på en oförsvarligt låg nivå. En ny satsning måste göras så att alla akademiska tjänster tillsätts i konkurrens. Sveriges ställning som kunskapsnation står på spel, skriver professorerna Mats Alvesson och Erik J Olsson.

DN:s avslöjande om att Riksrevisionen lovat bort myndighetens tjänster till gamla bekanta kom som en överraskning för många. Det som framkommit reser tvivel på att lagar och regler verkligen följts, vilket är så mycket allvarligare som det rör sig om ett överordnat granskningsorgan vars uppgift är att granska andra utan att självt bli granskat. Vänskapskorruption medför låg kompetensnivå och moralisk standard.

Riksrevisionen är dock långt ifrån den enda myndigheten med meritokratiska brister, det vill säga att personer inte utnämns baserat på meriter och kvalifikationer. Problemet är systematiskt på våra högskolor. Som Göteborgs-Posten rapporterat har Göteborgs universitet tillsatt ett 90-tal akademiska tjänster i strid med gällande regelverk. Det man framför allt struntat i är att utlysa kortare anställningar, som ofta är inkörsporten till fast anställning (se nedan). Detaljerna blottlägger en kultur av vänskapskorruption.

En undersökning som gjorts av fackförbundet Sulf visar att problemet ingalunda är begränsat till Göteborg. Samtliga tio tillfrågade högskolor medgav att de valt att inte tillämpa anställningsförordningens utlysningsregler.

Men högskolans problem går djupare än så. Högskolan lider nämligen av ett regelverk som i  sig motverkar meritokratisk tjänstetillsättning. Det är i dag fullt möjligt att bli professor utan att någonsin ha behövt tävla med andra forskare om en högre akademisk tjänst, utan att det bryts mot en enda regel.

Låt oss börja med lagen om anställningsskydd (las). Den som varit anställd på kortare förordnanden i sammanlagt två år under en femårsperiod får enligt denna lag automatiskt tillsvidareanställning. En sådan ”inlasning” är ofta den första milstolpen på en akademisk karriär. Man blir livstidsanställd utan prövning och utan konkurrens. Man kan mycket väl vara långt sämre än personer som skulle sökt tjänst vid en öppen utlysning. Det är närmast en logisk konsekvens att många inte skulle ha fått sin tjänst vid en utlysning.

Nästa steg är att som tidigare inlasad lektor bli internt befordrad till professor, även om massbefordran av lektorer till professorer har blivit så dyrt att man på sina håll tvingas upphöra med internbefordran. Återigen krävs bara att vissa minimikriterier är uppfyllda. Det finns ingen garanti att den nyblivna professorn är en konkurrenskraftig forskare och lärare. Återigen hade det uppenbara alternativet vara att tillsätta tjänsten i en öppen rekryteringsprocess för att med all sannolikhet få både bättre sökande och ett sunt tillflöde av personer utifrån.

En aktuell doktorsavhandling från Uppsala universitet visar på fenomenets omfattning. Studien fann att endast 10–15 procent av alla forskare och lärare rekryterades i konkurrens vid lärosätet under åren 2006–2008 (Ingegerd Gunvik-Grönbladh, 2015, ”Att bli bemött och att bemöta. En studie om meritering i tillsättning av lektorat vid Uppsala universitet”).

Sverige har genom att lasa in och befordra akademiker på högre tjänster fått en högskola som kompetensmässigt ligger långt under den nivå som den hade hållit om vi hade tillsatt alla tjänster i konkurrens.

För att få en uppfattning om effekten av befordran kontra öppen rekrytering jämförde vi antalet citeringar för professorer i samhällsvetenskap vid Göteborgs och Uppsala universitet. Resultatet var talande. De befordrade var endast 30–40 procent så ofta citerade som de öppet rekryterade professorerna. Det är sant att citeringar inte säger allt om en akademikers forskningsskicklighet och inget om pedagogisk och administrativ meritering. Men resultatet kan knappast tolkas på annat sätt än att det rent statistiskt finns en avsevärd skillnad i skicklighet mellan befordrade och öppet rekryterade professorer, vilket naturligtvis är förenligt med att det finns en del klara undantag.

Slutsatsen ligger nu nära till hands att Sverige genom att lasa in och befordra akademiker på högre tjänster fått en högskola som kompetensmässigt ligger långt under den nivå som den hade hållit om vi hade tillsatt alla tjänster i konkurrens efter utlysning. Vi har också fått en inavelskultur, där man utan insyn ”fixar” tjänster till de man gillar. Frågan måste ställas om Sverige som kunskapsnation har råd att föra en så uppenbart suboptimal högskolepolitik när vi kunde ha varit så mycket bättre.

Problemet förvärras av att det regelverk som nu råder tycks främja en viss, i akademiska sammanhang, problematisk personlighetstyp. För att bli inlasad, uppgraderad och så vidare är det ofta nog så viktigt att stå på god fot med överordnade och inte i onödan sticka ut med diverse obekväma åsikter eller en självständig linje, de må vara aldrig så vetenskapligt välgrundade. Att odla nätverk och kontakter vid det egna lärosätet blir lika angeläget som att hålla hög kvalitet i forskning och undervisning. På så sätt fostras en politiskt korrekt och internt välanpassad klass av lärare och forskare som inte bidrar till optimal produktion av god forskning och som samtidigt tycks allt mindre intresserad av att värna om akademins roll som en oberoende kritisk kraft i samhällsutvecklingen.

Riksrevisionen är inte ensam om att praktisera nepotism. Om möjligt ännu värre – med tanke på sektorns storlek – är att högskolan misslyckats att uppfylla den självklara principen att den skickligaste ska få tjänsten. Även vid en omedelbar övergång till en ordning där alla akademiska tjänster tillsätts i konkurrens efter utlysning skulle det ta åtskilliga år innan en kännbar positiv effekt uppnås, efter lång tid av personalpolitisk vanskötsel.

Desto större anledning att inte fortsätta med ett system som helt i onödan håller högskolans kompetensförsörjning på en oförsvarligt låg nivå. Det är ingen överdrift att påstå att Sveriges ställning som kunskapsnation står på spel. Såväl las som möjligheten till intern befordran måste skrotas. Dessa samspelar intimt med och möjliggör nepotism och inavel och står i direkt motsatsställning till meritokratiska principer.

DN Debatt.2 augusti 2016

Debattartikeln
Professorerna Mats Alvesson och Erik J Olsson:
”Vänskapskorruption och inavel på Sveriges högskolor”

Repliker
Christian Abrahamsson, kulturgeograf:
”Låg mobilitet inom den svenska akademin”
Jan Almäng, docent i teoretisk filosofi:
”Ofarligt för chefer att bryta mot lagen”
Rickard Wall, mångårig lärare i nationalekonomi:
”Sverige kan lära av systemet i USA” 
Mats Ericson, förbundsordförande Sulf:
”Lärosätena måste städa upp i sina rutiner” 

Läs fler artiklar på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.