Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

”Vänstern ger oss inte längre hopp om en bättre framtid”

Så går den regerande socialdemokratin går till val på mera poliser och hårdare tag mot brottsligheten. Statsministern ryggar inte för att det kan behövas sättas in militära förband mot gängkriminaliteten i förorterna, som de vore ett annat land. Från den radikala vänstern hörs ändlösa litanior om den ekonomiska globaliseringens konsekvenser , skriver Bo Rothstein.
Så går den regerande socialdemokratin går till val på mera poliser och hårdare tag mot brottsligheten. Statsministern ryggar inte för att det kan behövas sättas in militära förband mot gängkriminaliteten i förorterna, som de vore ett annat land. Från den radikala vänstern hörs ändlösa litanior om den ekonomiska globaliseringens konsekvenser , skriver Bo Rothstein. Foto: Erik Mårtensson/TT

DN DEBATT 26/5. Det märkliga i det nuvarande politiska läget är att även vänsterkrafterna i svensk politik i så hög grad bygger sin politik på att injaga fruktan. Jag har letat ordentligt men ingenstans hittar jag en seriös politik från vänster som inger hopp om en bättre framtid. Klagosångerna om allt vi måste frukta är i stället närmast oändliga, skriver Bo Rothstein.

VAL 2018

Det finns många olika sätt att förstå politikens dimensioner. Den klassiska höger–vänster skalan har dominerat svensk politik i över hundra år och handlar mestadels om fördelningspolitik. En annan dimension som på senare tid fått ökad uppmärksamhet handlar om skillnaden mellan de som värnar miljö, internationalism och frihetligt nytänkande mot de som värnar traditionella auktoriteter och den egna nationen. 

Båda dessa är viktiga för att förstå vad som händer i dagens politik men jag skulle vilja lyfta fram en annan och som jag menar mera grundläggande politisk dimension, nämligen politik som bygger på fruktan gentemot en politik som handlar om förhoppningar.

Många forskare och debattörer försöker att förstå dagens komplicerade politiska utveckling genom att gå tillbaka till mellankrigstiden då många demokratier bröt samman. Vad som nu sker i länder som Brasilien, Filippinerna, Italien, Polen, Venezuela Ungern och USA inger hos många oro för demokratins ställning och inte minst dess förmåga att upprätthålla grundläggande frihetliga värden.

Många analyser ger vid handen att vad som möjliggjorde att de krafter som kom att undergräva demokratin i till exempel Italien och Tyskland lyckades få så stor folklig uppslutning var just att de kom att appellera till människors fruktan. Det gällde till exempel fruktan för social upplösning, för nedmonteringen av etablerade sociala normer, för massinvandring, för det slags inbördeskrig som följde av revolutionen i Ryssland och naturligtvis fruktan för de svåra ekonomiska problem som följde på de ekonomiska kriserna. En politik som spelade på människors fruktan visade sig vara synnerligen framgångsrik för de antidemokratiska krafterna i länder som Italien, Spanien och Tyskland, särskilt som de partier som ville värna demokratin inte lyckades komma med någon effektiv motstrategi som kunde inge förhoppningar om att de kunde lösa till exempel den ekonomiska krisen.

Jag skulle vilja lyfta fram en annan och som jag menar mera grundläggande politisk dimension, nämligen politik som bygger på fruktan gentemot en politik som handlar om förhoppningar.

Historiskt sett har en politik som bygger på fruktan gynnat konservativa och nationalistiska partier medan en politik som bygger på hopp har gynnat progressiva och demokratiska politiska krafter. Politiska slogans som Roosevelts ”The New Deal” eller Per-Albin Hanssons ”Folkhemmet” bär syn för sägen. Donald Trump kan däremot sägas vara en nutida mästare på att använda fruktan som politiskt vapen.

Det kommer knappast som en överraskning att Sverigedemokraternas politiska framgångar i opinionen i mycket bygger på att injaga fruktan hos väljarkåren. Invandringen hotar den svenska kulturen, bidrar till normupplösning och social oro, ökar starkt kriminaliteten, kostar sådana summor att den hotar det ekonomiska välståndet och överbelastar en redan hårt trängd välfärdssektor. Ovanpå detta spelar man naturligtvis på fruktan för terrordåd inspirerade av religiös extremism.

Att Sveriges ekonomi för tillfället, trots den mycket stora flyktingmottagningen, står urstark, att de flesta mått på allvarlig brottslighet är lägre i dag än för trettio år sedan, att risken för att skadas av terrordåd i Sverige är mikroskopisk och att merparten svenskar är positiva till invandrare verkar spela liten roll. Nu som då bygger fruktans politik inte på fakta eller rationell argumentering. Människor som är rädda tar inte till sig sådant och det vet ”fruktans politiker” synnerligen väl.

Det märkliga i det nuvarande politiska läget är att även vänsterkrafterna i svensk politik i så hög grad bygger sin politik på att injaga fruktan. Så går den regerande socialdemokratin går till val på mera poliser och hårdare tag mot brottsligheten. Statsministern ryggar inte för att det kan behövas sättas in militära förband mot gängkriminaliteten i förorterna, som de vore ett annat land.

Från den radikala vänstern hörs ändlösa litanior om den ekonomiska globaliseringens konsekvenser. Sverige sägs dessutom vara ett genomrasistiskt land, överallt finns rasism och de som inte är superetniska svenskar har att se fram emot ett liv med ständig diskriminering. Radikala studenter kräver ”trygga rum” som innebär att de skall skyddas från undervisning om forskningsresultat och teorier som de inte personligen känner sig bekväma med. Klimathotet svävar ständigt över oss och vi har nu anledning att frukta själva planetens överlevnad. 

Ovanpå detta har den svenska paradgrenen jämställdhet gått på grund. Metoo-kampanjen har gett vid handen att kvinnor i arbetslivet ständigt har att frukta olika former av trakasserier och om inte direkta övergrepp så i vart fall en ständig ström av mera subtila kränkningar som syftar till att undergräva dem. Som en av initiativtagarna till uppropet inom skådespelarbranschen, Sofia Helin, nyligen uttryckte saken i en intervju i DN: ”När jag kommer till en ny produktion har jag alltid behövt tänka: Vem kommer att bete sig illa. Vem måste jag hantera”. 

Det är naturligtvis möjligt att mycket av denna fruktan som förs fram också från vänsterhåll är motiverad. Vad som saknas är emellertid en politik som kan inge hopp. För inte alltför länge sedan kunde vi hoppas att en utbyggd välfärdspolitik skulle ge oss alla ett bättre liv och bidra till ökad jämlikhet. Vi kunde hoppas på att biståndet till fattiga länder faktiskt skulle ge effekt. Vi kunde hoppas att vårt stöd till Nelson Mandelas ANC skulle innebära att hans valslogan, att ge alla sydafrikaner ett bättre liv, faktiskt skulle infrias. 

På hemmaplan kunde vi hoppas att införandet av starkt subventionerad barnomsorg, ”varannan damernas”, föräldraförsäkring, jämställdhetsombudsman faktiskt skulle ge oss ett jämställt arbetsliv och samhälle. Även om förslagen enligt min mening i grunden var feltänkta kunde vi med diskussionen om löntagarfonder och MBL tänka oss att en reell demokratisering av arbetslivet och ekonomin var i sikte.

Jag har letat ordentligt men ingenstans hittar jag en seriös politik från vänster som inger något hopp om en bättre framtid. Klagosångerna om allt vi måste frukta är i stället närmast oändliga. De reformer som föreslås är av typen mer subventionerad tandvård vilket säkert kan vara bra men inte förslår det särskilt mycket när det gäller att inge hopp om politikens möjligheter att skapa ett i grunden bättre samhälle.

Det finns mycket att förlora för de krafter som vill värna ett mer rättvist, mer demokratiskt, mer jämställt och mer solidariskt samhälle att spela med i denna fruktans politik. Fruktan har historiskt sett visat sig vara den politiska reaktionens främsta vapen. Var finns det nu en politik som bygger på hopp?

DN Debatt.26 maj 2018

Läs fler artiklar på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.