”Vanvårdade nekas pengar trots förbjuden bestraffning” - DN.SE
Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

”Vanvårdade nekas pengar trots förbjuden bestraffning”

Dubbelt svek. Nära hälften av ansökningarna om ersättning för vanvård avslås. Att en bestraffning ansågs ”normal” vid tiden ska inte spela någon roll. Men just det argumentet används av Ersättningsnämnden, även när det finns direkta bevis för motsatsen, skriver forskarna Bengt Sandin och Johanna Sköld vid Linköpings universitet.

Fyrtio procent av dem som ansöker om den statliga ersättningen för dem som vanvårdats i samhällsvården av barn och unga, får avslag. Nyhetsmedier har de senaste veckorna rapporterat om personer som fått avslag från Ersättningsnämnden trots att de fått utstå upprepade omflyttningar, kränkningar och stryk under sin tid på barnhem och i fosterhem. De flesta får avslag med hänvisning till att den vanvård de berättat om inte lever upp till Ersättningsnämndens tolkning av begreppet vanvård av allvarlig art.

En förklaring till att många nu känner en djup besvikelse i stället för en känsla av upprättelse när de vänder sig till Ersättningsnämnden är att definitionen av vanvård dramatiskt förändrats från Vanvårdsutredningen – den utredning som genom intervjuer med nära 900 personer kartlade vanvården från 1920-tal till 2000-tal – till den lag som Ersättningsnämnden har att fatta beslut utifrån. För att skilja ersättningsberättigad vanvård från annan vanvård har begreppet vanvård av allvarlig art införts. En knäckfråga har varit hur vanvård ska tolkas i ett historiskt perspektiv.

Efter flera fruktlösa försök att skapa en definition av vanvård som relaterade till synen på barnuppfostran vid olika tider, drog Vanvårdsutredningen slutsatsen att ett barns lidande och utsatthet inte låter sig definieras av vilka synsätt som för tillfället varit förhärskande (SOU 2009:99, s. 123). Men i dag är det just en sådan definition som styr begreppet vanvård av allvarlig art och därmed vem som beviljas ersättning och inte. Enligt den lag som Ersättningsnämnden har att utgå ifrån ska nämnden ta hänsyn till förhållandena vid tidpunkten för händelserna när man bedömer om övergreppen och försummelserna har varit av allvarlig art (1 §, SFS 2012:663). I klartext betyder det att nämnden ska ta hänsyn till vad som ansågs vara ”normalt” vid olika tidpunkter.

Som barndomshistoriker kan vi konstatera att det är problematiskt att fastställa vad som har varit acceptabelt eller ”normalt” i olika tider. Kroppslig bestraffning av barn förbjöds definitivt 1979, men det betyder inte att aga dessförinnan var lagligt eller acceptabelt. Kroppsliga bestraffningar av vissa barn har reglerats av lagar och föreskrifter långt tidigare, det gäller i synnerhet barn i den sociala barnavården. Att fastställa vad som var ”normalt” är också problematiskt eftersom de sätt barn har behandlats och uppfostrats på har varierat med barnens ålder, kön, klasstillhörighet och även var i landet barnen har bott. Det finns ingen forskning som kan ge stöd för vad som var en ”normal” uppfostran i Sverige med utgångspunkt från hur barn faktiskt har behandlats, på till exempel 1950-talet.

Lagstiftaren slår fast i propositionen till lagen om ersättning ”att exempelvis få lägga sig utan kvällsmat eller duscha i kallt vatten för att man varit för livlig har inte varit ovanliga bestraffningar och får i många fall anses överensstämma med värderingarna i samhället vid tiden.” (Prop 2011/12:160, s. 23). Lagstiftaren gör inga hänvisningar till forskning eller lagregler för att stödja detta påstående som nu kan antas ligga till grund för vem som får ersättning och vem som får avslag. Hur stämmer påståendet med det ansvar som staten tog på sig för barnen? I själva verket förbjöd Socialstyrelsen sådan behandling av barn på barnavårdsanstalter redan 1948. Publikationen ”Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor” (1948:49) innehåller mycket klara direktiv om vad som var förbjudet att göra mot barnen. Följande bestraffningsformer förbjöds i denna publikation som distribuerades till alla barnavårdsanstalter och barnavårdsnämnder i landet:
• Att kroppsaga barnet med örfilar, stryk och liknande.
• Att stänga in barnet eller isolera det i rum eller garderob.
• Att kallduscha eller tvångsduscha barnet.
• Att dra in måltider för barnet.
• Att använda tvångsmatning vid matvägran.
• Att tvinga barnet göra sådant som han/hon frivilligt borde göra dagligen, till exempel att tvinga barnet i säng som straff.

Om just tvångsduschning uttryckte sig Socialstyrelsen så här 1948:

”Tvångsduschning – en metod som väl endast tillgripes av mycket inkompetenta, ja, sadistiska personer – kan skapa en för lång framtid bestående olust eller fruktan för bad och duschning.”(ROA 1948:49, s. 11.)

Det som Socialstyrelsen förbjöd 1948, blir plötsligt år 2012 i regeringens proposition betraktat som normala fysiska tillrättavisningar. Lagstiftaren kräver att Ersättningsnämnden ska ta hänsyn till hur barn i allmänhet hade det utan att veta vad som var allmänt förekommande snarare än att ta hänsyn till de krav som ställdes på vården av omhändertagna barn i samtiden. Som barndomshistoriker vill vi understryka att det är oerhört problematiskt att göra bedömningar utifrån hur barn i allmänhet behandlades eftersom sådan kunskap saknas. Detta har vi framfört till Ersättningsnämnden. Det är svårt att se hur Ersättningsnämnden kan legitimera sina beslut om man inte tar hänsyn till de krav som ställdes på samhällsvården i samtiden.

De personer som nu söker ersättning har inte haft en uppväxt som barn i allmänhet. De var omhändertagna av samhället och placerade i fosterhem eller på barnhem. Upprättelseprocessen handlar inte om att granska enskilda personers brott mot barn, utan om att uppmärksamma att samhället, som gjorde distinkta utfästelser om hur barnen skulle behandlas, har svikit sina åtaganden. Samhällets krav på behandlingen av barn som placerats på barnhem eller i fosterhem har varit mer preciserade än på biologiska föräldrar. Det blir tydligt om vi granskar de krav och rekommendationer som har uttryckts i lagar, förordningar, föreskrifter och handböcker riktade till socialarbetare, där den citerade publikationen från Socialstyrelsen bara utgör ett av många exempel. Samhället svek de här personerna när de var barn och nu sviker man dem igen genom att inte erkänna att det fanns regler för hur de skulle tas om hand.

Ersättning för vanvård

• Vanvårdsutredningen arbetade 2006–2011 med att genom intervjuer kartlägga förekomsten av vanvård i den sociala barnavården.
• 2011 meddelade regeringen att ingen ersättning skulle utgå. Beslutet kritiserades och ändrades i en ny överenskommelse.
• Ersättningsnämnden bildades 1 januari 2013. Det är möjligt att ansöka om ersättning till och med 31 december 2014.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.