”Vem värnar utsatta barns rätt att växa upp i trygghet om socialsekreterarna backar?” ”Allt färre socionomer vill i dag ta på sig det blytunga myndighetsansvaret som utgör samhällets yttersta skyddsnät.” ”Allt fler akut hemlösa i Sveriges tre största städer.” ”Tusentals hemlösa tillbringar julen utomhus.” ”Pengarna tas från välfärden till passivt försörjningsstöd.” ”Det ska inte löna sig att leva på bidrag.”

Citaten ovan är hämtade från Kungliga bibliotekets digitaliserade arkiv för Svenska dagstidningar och avser socialtjänsten i Sverige. Det har skett ett trendbrott i tidningsrapporteringen sedan 2014. Sedan detta år får vi över 10.000 träffar årligen om vi söker på begreppet ”Socialtjänsten”. Tidigare år rörde det sig om en bråkdel av dagens träffar.

Det har alltså hänt något under senare år. ”Kris i socialtjänsten” har blivit ett återkommande tema i samhällsdebatten. Larmrapporterna är många om socialtjänstens tillkortakommanden. Men framför allt handlar det om de grupper som befinner sig i välfärdens marginal och som kommit i kläm under senare år. De som inte får del av den trygghet som den dominerande delen av svenskarna ser som en självklarhet. De som inte får ta del av den generella välfärdspolitiken. Det gäller barn som far illa, barn och vuxna som blivit utsatta för våld i nära relationer, hemlösa, fattiga, unga i kriminella nätverk, missbrukare, äldre hjälpbehövande som lämnas utan omsorg. Listan kan göras mycket lång.

Socialtjänsten kan inte lösa de strukturella problem som nu allt oftare kommit att gå under beteckningen ”kris i social­tjänsten”. Det handlar om brister i socialpolitiken som har gjort att människor faller igenom maskorna i socialförsäkringssystemen.

Den svenska socialtjänsten har ett långt historiskt mandat att vara samhällets yttersta skyddsnät. Men socialtjänsten kan inte lösa de strukturella problem som nu allt oftare kommit att gå under beteckningen ”kris i social­tjänsten”. Det handlar i påfallande många fall om brister i socialpolitiken som har gjort att människor faller igenom maskorna i socialförsäkringssystemen och måste fångas upp av samhällets yttersta skyddsnät.

För att ta ett exempel har Sverige de högsta hemlöshetstalen i hela Norden. Visserligen räknar vi lite olika i de nationella kartläggningarna och Sverige räknar in flera situationer än de övriga nordiska länderna. Men om vi jämställer de svenska talen med övriga Norden har Sverige 143 hemlösa på 100.000 invånare medan Norge har 67. Inget annat nordiskt land kan mäta sig med de svenska siffrorna. 

En stor arbetsuppgift för de svenska socialarbetarna i dag är att hitta bostäder och bevilja nödbistånd för människor som saknar tak över huvudet.

Bakom dessa problem ligger den långtgående strukturförändringen inom den svenska bostadspolitiken som gjort att vi inte byggt i takt med befolkningsökningen. Andra orsaker är avvecklingen av de kommunala bostadsförmedlingarna, skillnader i upplåtelseformer, avvecklingen av allmännyttans ansvar, ökade boendemässiga klyftor och segregation. Det har lett till trångboddhet och ökad hemlöshet. 

Ett annat exempel handlar om försörjningsstödet, som ständigt har mötts med misstro och ifrågasättande. Här är också förnekandet av fakta förmodligen som störst. En förutsättning för att kunna integreras i samhället är möjligheterna att få ett förvärvsarbete. De grupper som inte har integrerats på arbetsmarknaden kommer inte heller in i socialförsäkringssystemet. De hamnar nu på socialtjänstens bord. Det är uppenbart att vi i dag inte har en fungerande arbetsmarknadsetablering. Inte minst det politiska spelet runt arbetsförmedlingens framtid bekräftar detta.

Riksnormen för försörjningsstöd år 2019 är 3.090 kronor för en ensamstående person. I beloppet ska ingå bland annat livsmedel, kläder och skor, fritid och lek, hygien, förbrukningsvaror, dagstidning och telefon.

Riksnormen för försörjningsstöd har inte hängt med i vare sig utvecklingen av konsumentprisindex eller i löneindex vilket gör att gruppen som får stöd halkat efter och hamnat i en fattigdomsfälla.

Ett av de politiska ungdomsförbunden krävde nyligen att försörjnings­stödet skulle ersättas av checkar som går att växla in mot mat, hyra och kläder så att det inte går till lyxkonsumtion. Förslaget har också fått stöd från någon erfaren politiker i moderpartiet.

Vad som är mest beklagligt med den här typen av utspel från det politiska systemet är att det finns övertygande vetenskapliga bevis från andra länder, som prövat sådana här lösningar, att de kommer att hindra arbetsmarknadsintegrationen och förstärka ett utanförskap.

Vi menar att man måste sluta att tala om socialtjänstens kris och rikta blickarna mot det politiska systemet.

En av den moderna europeiska välfärdens mest kända och inflytelserika teoretiker var Richard Morris Titmuss (1907–1973). Han är en tänkare som i dag i alla högsta grad är i ropet. Bland mycket annat hävdade han att ett modernt samhälle måste bedömas utifrån hur dess välfärdssystem behandlar sina svagaste. En av statens centrala uppgifter är att se till så att ingen hamnar utanför.

De här teorierna har senare utvecklats till tankar om det sociala medborgarskapet som stipulerar att alla människor ska ha vissa universella rättigheter som är riktade till alla medborgare och täcka de mest legitima behoven av mat, kläder, bostäder och en rimlig levnadsstandard. Dessa rättigheter måste vara kollektivt finansierade och gå att utkräva.

När året nu går mot sitt slut och då den svenska köpfesten är som störst finns det extra anledning att ställa frågan: VAR GÅR ANSTÄNDIGHETENS LÄGSTA GRÄNS när det gäller samhällets mest utsatta grupper? Barnen till hemlösa föräldrar eller barn i familjer med försörjningsstöd är helt beroende av omgivningens goda vilja att ge dem en godtagbar levnadsstandard. Socialtjänsten kan inte bedriva socialpolitik, och marknaden har inte tillräckliga incitament att satsa på fattiga grupper. Ansvaret vilar tungt på det politiska systemet.