Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

”Var statsman och släpp fram en alliansregering, Löfven!”

Stefan Löfven har en chans att även i nederlagets stund handla rationellt och framåtblickande och behålla greppet in i det sista i stället för att – som hans båda föregångare som statsminister – bara hastigt försvinna i en fallucka, skriver Leif Lewin.
Stefan Löfven har en chans att även i nederlagets stund handla rationellt och framåtblickande och behålla greppet in i det sista i stället för att – som hans båda föregångare som statsminister – bara hastigt försvinna i en fallucka, skriver Leif Lewin. Foto: Anders Wiklund/TT

DN DEBATT 23/6. Även vid en förlust av regeringsmakten vid höstens val har Stefan Löfven handlingsalternativ. Ett är att släppa fram en alliansregering och därmed snuva Sverigedemokraterna på inflytande, vinna statsmannapoäng genom att göra Sverige regeringsdugligt och på sikt återupprätta det socialliberala samförståndet i svensk politik, skriver statsvetaren Leif Lewin.

VAL 2018

I parlamentariska demokratier utses regeringen av väljarna – inte av militären, kyrkan eller kungen. Då väljarna emellertid oftast är oense, har lösningen blivit att majoriteten ska bestämma. Problemet är bara att det så sällan finns en majoritet. När länderna för hundra år sedan gick in för proportionell valmetod av fruktan för att bibehållen majoritetsvalmetod i kombination med allmän rösträtt skulle leda till arbetarklassens totala dominans och de etablerade partiernas undergång, bereddes marken för ett mångpartisystem som i praktiken gjorde det omöjligt för ett parti att få egen majortet.

Resultatet har blivit en minoritetsparlamentarism som vi inte riktigt kan hantera. Vi har fått konstitutionella missfoster av olika slag: minoritetsregeringar, utsträckta händer, tvärvändningar, decemberöverenskommelser. Inför höstens riksdagsval verkar det vara värre än någonsin. Vem ska styra riket? Aldrig har det varit så svårt att bilda regering, säger partiledarna.

Löfven skulle snuva Sverigedemokraterna på politiskt inflytande över den nya regeringen, vilket vore en lättnad för alla och en elegant sista dolkstöt från den som just håller på att lämna scenen.

Som statsvetare får jag ofta frågan vad som bör ske i en sådan här situation. I själva verket är möjligheterna många, beroende på växlande omständigheter och skiftande opinioner.

En möjlighet vore att lära av historien och göra som på tjugotalet, då politikerna till sin bestörtning fann att demokratiseringen inte blev som de hoppats och man fick nöja sig med minoritetsregeringar. Den lille vågmästaren som står i mitten och får stöd än från höger, en från vänster blev den tidens lösning och skulle sannolikt även nu kunna vinna voteringen om statsministerämbetet, det vill säga undvika att få en majoritet emot sig. Men invändningen är, som bland andra Ingvar Carlsson och Bengt Westerberg påpekat, att en sådan vågmästarregering blir en svag regering, som får svårt att bedriva en kraftfull politik.

En annan möjlighet är att bilda en stor koalition över blockgränsen, men då är det viktigt att det blir en koalition mellan Socialdemokraterna och hela Alliansen. Spåren förskräcka när små partier tackat ja till regeringssamverkan med Socialdemokraterna. Som Miljöpartiet nu bittert får erfara och tidigare Bondeförbundet fick känna av är risken uppenbar att det lilla partiet i så fall blir uppätet av det stora.

Med tanke på att Sverigedemokraternas opinionsframgångar upplevs som det stora problemet av övriga partier borde de först och främst fråga sig, hur de ska stoppa detta parti. Att som Moderaterna och Socialdemokraterna fiska i Sverigedemokraternas grumliga vatten och försöka lägga sig så nära deras invandringspolitik som möjligt har uppenbarligen misslyckats. Väljarna drar i stället slutsatsen att Moderaternas och Socialdemokraternas anpassning bara visar att Sverigedemokraterna haft rätt och föredrar, med Jimmy Åkessons ord, uppenbarligen originalet framför kopiorna.

Mitt förslag är i stället att Socialdemokraterna släpper fram en alliansregering. Att Socialdemokraterna kommer att förlora regeringsmakten i höst förefaller oundvikligt. Jag kan inte se att Stefan Löfven med bara en tredjedel eller kanske rent av bara en fjärdedel av väljarna bakom sig ska kunna undvika att få en majoritet emot sig vid omröstningen om vem som ska bli statsminister. Men även i nederlagets stund har den rationelle politikern valmöjligheter. Löfven skulle kunna utnyttja denna möjlighet och vid förslaget om Ulf Kristersson som ny statsminister låta sin riksdagsgrupp lägga ner rösterna, så att denne inte får en majoritet emot sig. Därigenom skulle Löfven uppnå flera vinster.

För det första skulle han snuva Sverigedemokraterna på politiskt inflytande över den nya regeringen, vilket vore en lättnad för alla och en elegant sista dolkstöt från den som just håller på att lämna scenen.

För det andra skulle Löfven vinna statsmannapoäng. Han skulle bli den som ser till att Sverige blir regeringsdugligt och att cirkusen är över.

Slutligen skulle Löfven med ett sådant drag förbättra samarbetsklimatet i svensk politik. På sikt skulle detta kunna bidra till ett återupprättande även på elitnivå av det socialliberala samförstånd, som präglar tre fjärdedelar av valmanskåren.

Tittar man närmare på opinionsundersökningarna, visar det sig nämligen att invandrarfrågans höga placering på listan över ”viktigaste frågor” nästan helt beror på Sverigedemokraternas oro. 80 procent av väljarna tycker att andra frågor är viktigare och har en i grund positiv inställning till invandrare, både av egoistiska och humanitära skäl. Det vore tragiskt om vi skulle få för oss att svenska folket är främlingsfientligt och rasistiskt. De vita bussarna är en bättre och mera träffande symbol för den svenska hållningen än eden i bollhuset.

Även den potentielle förloraren kan göra rationella val. Det spelteoretiskt mest kända exemplet är kanske Gustav V i slutet av första världskriget, då flertalet av hans kolleger förlorade tronen. I valet mellan två onda ting – republik eller parlamentarism – valde han det senare. Han avstod från makten över regeringsbildningen i utbyte mot att få fortsätta att vara kung.

Så föddes parlamentarismen i vårt land, det system som vi nu hjälpligt söker leva med – ibland uppslagsrikt och konstruktivt, ibland ganska bedrövligt. Det är inget system som var tänkt för minoritetsregeringar, men det hindrar inte att minoriteter i sina bästa stunder lyckats hantera det.

Löfven har här en chans att även i nederlagets stund handla rationellt och framåtblickande och behålla greppet in i det sista i stället för att – som hans båda föregångare som statsminister – bara hastigt försvinna i en fallucka.

DN Debatt.23 juni 2018

Debattartikel

Leif Lewin, professor emeritus i statskunskap, Uppsala universitet:
”Var statsman och släpp fram en alliansregering, Löfven!”

 

Läs fler artiklar på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.