DN Debatt. ”Värdegrundsdoktrinen i svensk skola är ohållbar”

I alla europeiska länder, inklusive Sverige, läggs stor vikt vid att skolan ska överföra vissa gynnsamma uppsättningar värden och normer till barn och ungdomar. Detta ska förhindra ökande intolerans och splittring i samhället, stärka tron på demokratiska idéer och mänskliga fri- och rättigheter, vänja elever vid social, etnisk, kulturell och religiös mångfald och främja medborgerligt ansvar, integration, rättvisa, jämlikhet och deltagande. I dag förutsätts även värdegrundsutbildning tillgodose aktuella ideologiska mål som att motverka radikalisering, populism, extremism, heteronormativitet, polarisering, korruption, rasism och ohållbar utveckling.

Denna tendens att se värdegrundsarbete som lösningen på alla upptänkliga sociala, politiska, moraliska och andra problem är tydlig inte bara i Sverige utan även i jämförbara länder som Frankrike, Tyskland, Finland och England. Den är heller inte bara synlig i skolan utan även i en lång rad andra sektorer. Militärer, präster, poliser, säljare, servicepersonal, chefer, styrelser, nämnder, forskare, börsmäklare, vårdpersonal, barnskötare, fackombud, flygledare, bankanställda, bussförare, it-utvecklare, företagsledare och journalister förutsätts alla sakna tillräckliga insikter i sitt samhälles eller sin arbetsplats värdegrund och behöver upplysas om detta.

I denna mening är värdegrundsretoriken endemisk. Den tränger in och framställs som viktig och legitim i alla tänkbara sammanhang. Men vad betyder detta? Denna avgörande kritiska fråga ställs bara undantagsvis.

I en ny internationellt publicerad studie granskar jag bärande begrepp, syften, överväganden och logiker i vad som på engelska heter ­”civic education” – det vill säga skolning i sådana normativa kunskaper och färdigheter som antas krävas för medborgarskap i liberala demokratier. På svenska närmast ”medborgar(skaps)utbildning”.

I denna mening är värdegrundsretoriken endemisk. Den tränger in och framställs som viktig och legitim i alla tänkbara sammanhang. Men vad betyder detta? Denna avgörande kritiska fråga ställs bara undantagsvis.

En central slutsats är att detta slags utbildning inte någonstans utgör något sammanhållet pedagogiskt eller politiskt tema där konflikter och spänningar mellan konkurrerande världsbilder och normativa element neutraliseras eller fås att samverka. Men trots detta är retoriken lika kraftfull överallt: detta är kungsvägen till konfliktfria samhällen och upplysta och kompetenta medborgare. Denna bild av värdegrundens (typiskt framställd i singularis – som om det bara existerar en enda och den i princip är sammanhängande) betydelse i svensk och europeisk offentlighet och utbildning är dock vid närmare granskning både ogenomtänkt, orealistisk och möjligen katastrofal för den liberala demokratin.

Bilden är på så vis ogenomtänkt genom att grundidén att alla goda värden – som respekt för mångfald och skillnad, betoning av tolerans och etisk neutralitet, kulturell och individuell autonomi, nationella traditioner, samhörighet och medborgerliga fri- och rättigheter – på ett närmast självförhärligande sätt bortser från att svensk och europeisk politisk kultur även rymmer värdematriser som pekar i direkt motsatt riktning; ledstjärnor för allt synligare rörelser i Europa.

Genom vilket magiskt knep utbildningsväsenden i Sverige eller Europa ska lyckas med konststycket att enbart identifiera sig med dessa goda värden och förmedla dem till unga skolelever förblir en gåta. När blev europeisk politisk kultur och historia så ensidigt god, ren och idyllisk? Hur kan det vara rimligt att utgå från att alla tänkbara oönskade värden och världsbilder präglar andra än oss själva? Rymmer inte alla samhällen och förmodligen även alla enskilda människor både goda/idylliska/konstruktiva och onda/förfärliga/destruktiva element?

Den dominerande bilden är, för det andra, orealistisk på så vis att inga utbildningar kan vara linjärt effektiva i den mening värdegrundsretoriken tänker sig. Svenskt samhällsnormativt utbildningstänkande är på så vis institutionellt gammalteknokratiskt. Grundtanken att om bara staten artikulerar tillräckligt tydliga riktlinjer för vilka goda värden som ska förmedlas till skolelever så kommer också de världsbilder dessa i sinom tid utvecklar att motsvara dessa värdematriser är svag både eftersom det inte finns någon normativ utbildning som fungerar på det sättet (avvikande normativt beteende kan ju knappast lagföras) och eftersom inget antyder att lärare, rektorer, ungdomar, medborgare, aktivister, tjänstemän eller ens politiker formar sina världsbilder på ett sådant enkelt förutsägbart sätt.

Modellen är också orealistisk eftersom det krävs decennier för vilket nationellt program för ”civic education” som helst att slå igenom med tanke på att de ungdomar som genomgått det inte vuxit till en tongivande minoritet eller majoritet av samhället förrän efter lång tid, i synnerhet med tanke på att det vore orimligt att anta att samtliga också lydigt anpassat sig till de normer staten genom skolan meddelat (eller att samtliga lärare fullt ut stödjer eller tror på dessa värdematriser). Varje årskull som går ut gymnasiet tillför normalt en eller två procent nya vuxna medborgare till ett lands befolkning. I den takten är alltså dagens samhällskultur en produkt av 1970-talets värdegrundsarbete och resultatet av dagens värdegrundsarbete kommer inte att falla ut förrän framåt mitten av 2050-talet.

Värdegrundsretoriken i skolan är, slutligen, problematisk av ett helt annat skäl som knappast ens uppmärksammats i internationell forskning – och är helt osynligt i svensk offentlig debatt. Om vi nu för exemplets skull skulle acceptera den gammalteknokratiska bilden och tänker oss att vi med hjälp av superbt avancerade pedagogiska metoder lyckats skapa en rasande effektiv modell för att förmedla värdematriser och världsbilder till dagens ungdomar – vad ska vi då göra om dagens liberala demokratiska stater förvandlas till illiberala demokratiska, illiberala odemokratiska eller liberala odemokratiska stater?

Det är plågsamt tydligt i dag hur Ungerns, Polens, Slovakiens, Österrikes och flera andra europeiska länders politiska system, opinioner, parlament och lagstiftning både blir alltmer illiberala och odemokratiska. Chockerande nog gäller det sedan 2017 även USA. Skulle inte illiberala och antidemokratiska regimer vara glada över att få överta sådana utmärkta utbildningssystem och genast ersätta deras nuvarande värdeinnehåll med ett annat? Naturligtvis skulle de det. Det vore ännu en spik i kistan för den liberala demokratin.