Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Vårt närmande till Nato sker utan insyn och debatt”

Sverige närmar sig Nato utan offentlig insyn och debatt. Samtidigt som Nato får granska det svenska försvaret nekas folket information. Sverige befinner sig i en gråzon där vi varken kan dra nytta av ett fullt Nato-medlemskap eller hävda någon alliansfrihet. Omvärlden betraktar Sverige som ett bihang till Nato – men bara en av fem svenskar anser att vi bör gå med. Så länge ingen reagerar har regeringen fria händer. Var finns fredsrörelsen, opinionsbildarna och socialdemokratin? Är det för övrigt så bra att gå med i en militärallians som måste göra besparingar? skriver f d FN-ambassadör Anders Ferm och f d försvarsminister Thage G Peterson.

På försvarsdepartementets hemsida kan man den 25 juli läsa att Nato under våren har gjort en granskning av det svenska försvaret. Nato ville granska Sveriges försvar på samma sätt som man granskar försvaret hos de länder som redan är medlemmar. Och regeringen sa ja. Nu är granskningen färdig, en sammanfattning publiceras.

Samma dag presenterade försvarsminister Sten Tolgfors på DN Debatt resultatet av den hemliga Nato-analysen.

Sverige får beröm och det är väl ingen överraskning. Ändå väcker granskningen frågor. Att Nato går igenom det svenska försvaret från korprals- till generalsnivå – en slags revision – innebär rimligen ett fortsatt närmande till fullt Nato-medlemskap. Det sker utan offentlig insyn och debatt, de som ska försvaras får inget veta.

Går det att genomföra en meningsfull granskning utan tillgång till svenska militära hemligheter? Har sådana lämnats ut till främmande makt? Det är viktiga frågor och det finns kanske anledning för riksdagens konstitutionsutskott att undersöka hur detta hanterats.

Samtidigt som Nato får full insyn i det svenska försvaret så nekar regeringen svenska folket information om vad kriget i Afghanistan verkligen kostar skattebetalarna, hur den svenska delen av kriget bedrivs, om hur många civila afghaner som dödats eller invalidiserats i den svenska delen av kriget. Enskilda och organisationer har begärt uppgifter härom, men här gäller hemligstämpeln.

Under tiden som Nato granskat oss i hemlighet har medborgarna och medierna troskyldigt diskuterat det svenska deltagandet i Natos krig i Libyen. Två parallella processer har alltså ägt rum samtidigt under våren, den ena någorlunda öppen, den andra i det fördolda.

Vad vi nu bevittnar är ytterligare steg på den väg Sverige beträdde när Berlinmuren föll och det kalla kriget tog slut. Vägen leder till ett övergivande av alliansfriheten och närmande till Nato. När Natos generalsekreterare var i Stockholm i mars för att be om svensk militär hjälp till kriget i Libyen så försäkrade han att om Sverige bara lämnar in en formell ansökan att bli medlem så kommer den att beviljas inom 48 timmar!

Det är en gammal dröm från högern och militären som håller på att förverkligas. Det militärpolitiska etablissemanget har med stöd av både socialdemokratin och de borgerliga sörjt för att vi nästan omärkligt glidit in alltmer under Nato:s kärnvapenparaply. Medier och ”säkerhetspolitiska forskare” har metodiskt förtalat den neutralitetspolitik och alliansfrihet som Sverige höll fast vid under andra världskriget och det kalla kriget. Den politiken har ömsom kallats ”svek mot demokratierna” och ”den stora lögnen”. Propagandisterna i medier och på ”forskningsinstituten” anser att vi andra, lite enklare människor, inte kan hålla tre tankar i huvudet samtidigt: (1) Hur man försöker undvika krig (2) Hur man bär sig åt om man ändå blir angripen och (3) Hur man i fredstid försöker förbereda sig för den eventualiteten.

Omvärlden betraktar numera Sverige som ett bihang till Nato. I händelse av en allvarlig konflikt i Europa skulle vi därför sannolikt dras med, särskilt som politikerna envisas med att tolka den så kallade solidaritetsförklaringen i Lissabonfördraget enbart i militära termer. Men vi har inga säkerhetsgarantier från Nato och vi har inte det inflytande som ett formellt medlemskap ger i form av vetorätt. Till följd av vårt deltagande i Afghanistankriget kan vi numera inte heller göra anspråk på att betraktas som opartiska medlare. Det förtroendet har vi fördärvat. Nu är det andra länder som sköter samtalen mellan afghanska talibaner och USA, och diskussionerna om Libyens framtid. Vi har inte längre några soldater i FN:s fredsbevarande operationer. Däremot har vi många hundra som för krig under Nato-flagg i Afghanistan.

Sverige är i en gråzon, vare sig utanför eller med i Nato. Det är inte bra. Den fråga som måste få ett svar är om vi ska gå med i Nato fullt ut och definitivt ge upp alliansfriheten eller om vi i stället ska utveckla den traditionella svenska freds- och förhandlingslinjen, dra en gräns vid deltagande i krig utanför Sverige.

Det finns fördelar med ett Nato-medlemskap. Ekonomiskt skulle vi kanske tjäna på det. Vi skulle nog kunna avveckla en del av vår vapenindustri och Jas-Gripen-projektet, som ju en borgerlig riksdagsmajoritet trumfade igenom våren 1981. Våra inhemska regler för vapenexport kunde enkelt ersättas av Natos regler vilka är mindre restriktiva. För officerare och yrkessoldater skulle intressanta nya karriärmöjligheter i internationell krigstjänst öppnas. Och vi skulle få den trygghet genom avskräckning som kärnvapenarsenalerna kan skänka.

Men Nato har problem. Ett är den kraftiga nedskärningen av försvarsanslagen, som nu pågår eller diskuteras i flera Nato-länder. De ekonomiska problemen i USA och Europa kommer att tvinga fram ytterligare besparingar i de största Nato-länderna. Det är klart att man gärna vill ha med ett land som Sverige, som har god ekonomi och kan betala för sig. Men är det en så bra idé att gå med i en militärallians som måste spara in på det militära?

Nato har ju dessutom förvandlats från en försvarspakt till en militärpakt som intervenerar på olika håll på initiativ av de stormakter som också är permanenta medlemmar av FN:s säkerhetsråd och där har möjlighet att skaffa legitimitet åt interventionerna.

Resultaten av Natos interventioner är inte positiva. Afghanistankriget är efter tio år närmast ett misslyckande. I Irak blir säkerhetsläget allt sämre. Libyenkriget har blivit ett inbördeskrig där ingen sida i dag har övertaget. De som ivrade mest för kriget, Frankrike och Storbritannien, har tröttnat. Kriget blev för dyrt.

Försvarspolitikerna och militären har nu baxat oss fram till Natos port i stort sett utan någon offentlig debatt. Men det finns ett problem. Folket! Bara en av fem svenskar anser att vi bör gå med i Nato. Den säkerhetspolitik som politikerna, militären och medierna håller på att genomföra saknar enligt opinionsundersökningarna folkligt stöd och folklig förankring. Man borde antingen ändra politik – eller skaffa ett annat folk!

Det mest anmärkningsvärde i allt detta är att regeringen har fria händer enär ingen reagerar. Var finns fredsrörelsen? Var finns den politiska oppositionen? Var finns opinionsbildarna? Och var finns de socialdemokratiska företrädarna!?

Anders Ferm
fd FN-ambassadör

Thage G Peterson
fd försvarsminister

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.