Absurda drivkrafter. För många gränsstyrkor, företag och organisationer utgör migrationen nu inkomstkälla och existensberättigande. En förvrängd bild av ”invasion” torgförs och används som påtryckningsmedel. Säkerhetslösningarna måste trappas ned, skriver flyktingforskaren Ruben Andersson.
Det är inte den mest tragiska bilden från Europas gränser, men säkerligen den mest absurda. Det är maj 2014, och dussintals afrikanska migranter sitter gränsle över det tredubbla stängslet runt Melilla, en spansk enklav i Nordafrika. Nedanför står civilgardets fordon på rad; utanför väntar marockanska soldater, redo att släpa i väg klättrarna så fort de tröttnat. I förgrunden klamrar sig en migrant fast på en stolpe: högt över civilgardisterna blickar han ensamt ut över Europas befästa portar.
Fotografiet är bara ett av tusentals bildbevis på kaoset och misären i Europas gränsland. I Spanien går knappt en vecka utan nya ”intrång” i Melilla; i Grekland hungerstrejkar flyktingar i överfulla läger; och utanför Malta och Italien tar den makabra sommarsäsongen sin början. En efter en kommer de rangliga flyktingbåtarna, högre och högre blir antalet döda och drunknade – trots den mest omfattande gränskontrollen som kontinenten någonsin har skådat. Politiker ropar efter mer pengar, ny teknologi, fler patruller. Men hur mycket behövs för att stoppa migrationen?
Europas södra gränser har under det senaste årtiondet, sedan gränsbyrån Frontex bildades 2004, utgjort ett experiment – och ett misslyckat sådant. Här har en gränsindustri växt fram runt ”kampen” mot den irreguljära migrationen, och i den frodas nu ett stort antal sektorer: europeiska och afrikanska gränsstyrkor, försvarskoncerner och underrättelsetjänster, överstatliga och humanitära organisationer, forskningsinstitut och medier. När ytterligare en tragedi inträffar växer industrin återigen. Men gränsindustrin är inte ”lösningen” – den är en fundamental del av problemet.
Trenden visar hur verkningslösa åtgärderna är. Hittills i år har 60 000 båtmigranter anlänt till Italien – fler än under hela förra året. Regeringen vill ha pengar från Bryssel, men till vad? Italiens dyra patrulloperationer har visserligen förbättrat flottans anseende efter fjolårets tragedier utanför Lampedusa men kan inte stoppa båtarna. Europas nya gränsövervakningssystem Eurosur har haft liten märkbar effekt. Och de samarbeten som pågått med Libyen i olika varianter under flera års tid ”fungerade” enbart under Khaddafis mest auktoritära period, till ett högt mänskligt och politiskt pris, vilket bäst illustrerades när han 2010 bad om fem miljarder euro om året för att förhindra Europa att ”bli svart”. Alla verktyg i lådan har redan använts; att bara investera i dyrare instrument är en hopplös strategi.
Kontrollerna är inte bara otillräckliga; de är kontraproduktiva. I Spanien har nya övervakningssystem och patruller under de senaste tio åren tvingat migranterna mot allt längre och farligare färdvägar – först via Kanarieöarna och sedan över Saharaöknen. I Medelhavet använder nu vissa migranter upplåsbara leksaksbåtar för att inte upptäckas på radar. Andra lämnas utan styrman ombord på grund av de skarpa straff som ”kaptener” möts av i Europa. Och i Marocko har intensivt polissamarbete inte bara gjort migrationen till ett utmärkt påtryckningsmedel gentemot EU – det har dessutom stärkt smugglarna eftersom det blir allt svårare att korsa utan professionell hjälp. Gränsindustrin har på så vis hjälpt till att skapa det problem den säger sig motarbeta.
Trots detta fortgår business as usual. Drönare läggs till en allt digrare lista på ny gränsteknologi. Nya samarbetsavtal med afrikanska stater föreslås. Och storskaliga patrullinsatser förespråkas av EU-kommissionen enligt samma mall som de ”gemensamma operationer” som redan pågått under snart tio års tid.
Hur kan industrin tillåtas fortsätta växa, trots dess ständiga misslyckanden? Delvis på grund av att den lämpar över ansvar från nordeuropeiska flyktingdestinationer som Sverige mot Sydeuropa, från Sydeuropa mot Nordafrika och från kustvakterna mot Frontex och tillbaks igen. Men förutom detta ”blame game” står svaret på industrins förvillande framfart till stor del att finna inom dess egen dynamik – i incitamenten som skapats för de sektorer som lever av den irreguljära migrationen. För många gränsstyrkor utgör nu migrationen en inkomstkälla och ett existensberättigande i en tid av annars ”öppna” gränser och bristande militära hotbilder. För försvarsindustrin, understödd av europeiska forskningspengar, är migrationen likaså en potentiell guldgruva. Och när migranter i allt större utsträckning förvaras och spärras in står multinationella koncerner att tjäna stora pengar, liksom de välgörenhetsorganisationer som dragits in i gränsindustrins ekonomi.
Melilla illustrerar hur kontrollernas misslyckande skapat en marknad för allt fler kontroller. När de första västafrikanska migranterna anlände till enklaven på nittiotalet promenerade de bara in över gränsen. Sedan byggdes stängslen, och en ”hotbild” uppstod. Migranterna kom nu springande i en okontrollerbar skock – det enda sättet att ta sig in. När samarbetet med Marocko fördjupades fick de tilltagande razziorna effekten att migranterna, allt desperatare, såg stängslen runt Melilla och systerenklaven Ceuta som en sista utväg. Således förstärktes stängslen igen via EU-pengar, och det hjälpte ett tag – tills tusentals migranter anlände under 2013 och 2014. I februari drunknade femton av dem när de försökte simma in i Ceuta, under beskjutning av civilgardets gummikulor. Trots våldet fortsätter de dock att komma, och trots kaoset rullar gränsindustrin på. Madrid har begärt mer pengar från Bryssel, förstärkt Melillas gräns med manskap, taggtråd och anti-klättergaller samt utökat samarbetet med Marocko, vilket nu innefattar byggandet av ytterligare ett stängsel utanför Melillas barriär.
Vad bör göras? En nedtrappning måste ske för att minska de absurda incitament som skapats. Om mindre vikt läggs vid migrationskontroll i dialogen med afrikanska regeringar kan migrationen inte längre fungera som ett effektivt påtryckningsmedel. Nordafrikanska länder kan på så vis återgå till vad de länge varit – en destination för migranter från resten av kontinenten. Om gränsexperternas ”säkerhetslösningar” samtidigt skärs ned eller nedmonteras behöver migranter och smugglare inte längre använda de farligaste rutterna för att undvika kontroller. Detta gör i sin tur räddningsinsatserna betydligt lättare, speciellt om positiva incitament skapas för kommersiella fartyg att hjälpa båtar i nöd.
Det blir svårt för industrin att vända om, lika svårt som för migranterna på Melillas stängsel. Den självgående gränsekonomin talar emot förändring, men den största barriären är politisk: symbiosen mellan makthavare och medier som skapat den förvrängda bilden av en ”invasion”.
I Melilla är migranterna trötta och arga efter timmar på stängslet. När de till slut lämnas över till de marockanska styrkorna forslas de bort och låses in en kortare tid. Därefter kommer deras nya, än desperatare intrång att rättfärdiga ytterligare investeringar i industrin. Den onda cirkeln är åter sluten. Vem har modet att bryta den?