Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Vetenskapligt förhållningssätt räddar liv”

Underhållsbehandling med metadon har sedan 1964 räddat otaliga människoliv, och har kraftigt minskat överdödligheten för personer med opiatberoende. Nyttan överväger kraftigt riskerna av läkemedlets biverkningar, skriver forskare och politiker.

De svenska metadonprogrammen hör till de mest reglerade och välskötta i världen. Många metadonbehandlade patienter lyckas lämna missbruket bakom sig och leva ett liv med nya framtidsutsikter, arbete och nytt familjeliv.

De moderata riksdagsledamöterna Anti Avsan och Isabella Jernbeck dömde i en artikel på DN Debatt (6/9) ut den medicinska behandlingen av personer med opiatberoende.
Den typen av påståenden som framförs i inlägget är historiskt sätt tyvärr inte ovanliga och har framkommit sedan underhållsbehandling med metadon av patienter med opiatberoende introducerades i Sverige på 1960-talet. Det kan vara en av orsakerna till att denna behandling är betydligt mindre utbyggd i Sverige än i andra europeiska länder. Från tid till annan marknadsförs den naiva drömmen om en medicinfri psykiatri, en utopi som är helt i strid mot vad all vetenskap på området visar. Vad värre är – människor med psykiatriskt lidande i behov av väletablerade och dokumenterat framgångsrika behandlingsstrategier riskerar undanhållas dessa för att tillfredsställa personligt känslomässiga snarare än kunskapsmässigt förankrade argument hos budbäraren.

Avsans och Jernbecks argument skiljer sig därvidlag inte från 1960-talets och senare debatter på detta tema. Sedan dess har ett stort antal forskningsöversikter från universitet i flera länder visat att metadon räddar liv, förbättrar livskvalitet och minskar blodburna infektioner (genom att minska injektionsmissbruket).

Det finns i dag ingen, varken inom den medicinska eller sociala vetenskapen, som betvivlar den positiva effekten av underhållsbehandling av patienter med opiatberoende. Effekten är väl dokumenterad i ett mycket stort antal studier och metadon är av WHO (World Health Organisation) uppfört på listan över ”essentiella läkemedel” tillsammans med penicillin, insulin med flera. Det finns bland dessa studier även ett antal svenska där en av de mer uppmärksammade (The Lancet, 2003) jämförde 20 patienter som fick underhållsbehandling med buprenorfin (Subutex) och 20 som fick placebo. Samtliga fick en mycket omfattande psykologisk behandling med särskilda insatser för hjälp med bostad och sysselsättning. I gruppen med enbart psykosocial behandling hade samtliga slutat efter 50 dagar men under uppföljningsåret avled fyra av dem. I gruppen som fick läkemedel överlevde samtliga och 75% var under fortsatt rehabilitering efter ett år.

På samma sätt har en överdödlighet påvisats för obehandlade och för dem som uteslutits ur programmen. Kriminaliteten minskade varav tillgreppsbrotten med 85% i en svensk uppföljning, och motsvarande siffror finns från Norge. Listan över positiva studier kan göras mycket lång, men den avgörande frågan är varför artikelförfattarna förtiger detta. Dessutom saknas evidens för den typen av behandling som artikelförfattarna pläderar för (”bearbeta missbrukarpersonligheten”). När SBU (Statens beredning för medicinsk utvärdering) utvärderade beroendevården fanns inga studier som talade för någon effekt av institutionsbehandling sedan denna avslutats. Om artikelförfattarna har sådana studier så borde man redovisa dem. Om man underkänner de forskningsstudier som påvisar effekt av medicinsk behandling så måste det vetenskapliga underlaget för det redovisas.

Inlägget speglar fördomar när det gäller svårt beroendesjuka, ett tillstånd med påvisbara och långvariga förändringar i hjärnans belöningssystem, och där genetiska faktorer spelar stor roll för risken att utveckla beroende – "det är ju bara till att ta sig i kragen". I riksdagens utskott hanteras allehanda viktiga frågor där det under senare år förts fram en strävan från Riksdagsstyrelsen på bättre vetenskaplig förankring av de politiska ställningstaganden och beslut som där fattas.

Det förefaller mot denna bakgrund som närmast otänkbart att i dag i Socialutskottet exempelvis avfärda medicinsk behandling mot svåra former av högt blodtryck, diabetes och höga blodfetter, även om förespråkare för detta synsätt står att finna bland en del ovetenskapligt bevandrade medborgare. Vi vet med stor vetenskaplig säkerhet att det vid denna typ av medicinska problem inte alltid räcker att ta in på ett hälsohem, lägga om kosten och börja motionera. Ett förändrat levnadssätt kan påverka hjärtkärlsjukdom men räcker inte för de svåraste sjukdomstillstånden. Men när det kommer till minst lika hälsovådliga psykiatriska sjukdomar såsom allvarliga beroendetillstånd, då förefaller det vetenskapliga bevisläget tillåtas förskjutas till förmån för subjektivt allmänpolitiskt tyckande.

Varför görs det sådan skillnad i kravet på vetenskapligt förhållningssätt hos politiker i kampen mot våra olika folksjukdomsgissel kan man fråga sig? Ska inte patienter inom psykiatri och beroendevård mötas med samma respekt för vetenskapsbaserade politiska ställningstaganden som andra sjukdomsgrupper med rätta erbjuds inom sjukvården? Är det kanske i själv verket så att det är bristen på vetenskaplig förankring hos beslutsfattande politiker vilka alltför oreflekterat uttalar sig mot psykiatrins och beroendesjuklighetens faktabakgrund som är en av huvudorsakerna bakom den rådande krisen för detta medicinska fält i vårt samhälle idag?

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.