Drygt 20 år efter Murens fall, kommunismens död och kapitalismens seger har debatten om det ekonomiska systemet skjutit ny fart. Occupy-rörelsen har fått oväntat sällskap av Financial Times, som dragit igång en artikelserie om ”The Crisis of Capitalism”.
Bakgrunden är de ekonomiska kriserna i Väst; finanskris, skuldkris, permanent hög arbetslöshet och stora klyftor – men också miljö- och klimathot. Fram träder ett system som inte tar långsiktigt ansvar och som lämnar alltför många vid sidan av – i arbetslöshet eller utan möjlighet att delta i de rikas standardhöjning.
Men vad ska vi ha i stället? Något nytt och fräscht alternativt system finns inte på kartan. De avreglerade finansmarknaderna har visserligen utlöst en djup kris – men i global skala är kapitalismen som system ohotad. Planekonomin är död; bara Nordkorea klamrar sig fast vid liket. Kina och Ryssland har övergått till varianter av statskapitalism. Någon annan utmanare till den västliga kapitalismen finns inte.
Frågan är därför i praktiken inte vad kapitalismen ska ersättas med utan hur nästa fas av kapitalism bör se ut. Kapitalismen är inte ett en gång för alla fixerat system utan flexibel och förnybar. Den bygger på privat äganderätt och marknadsekonomi – men dessa kan kombineras på många sätt och med olika former av offentligt inflytande.
Den västliga kapitalismen har gått igenom tre stadier: Laissez-faire-kapitalismen (som havererade efter kraschen 1929), keynesianism med stabiliseringspolitik (som stelnade i stagflation under 1970-talet), och avreglerad finanskapitalism (som inledningsvis gav dynamik men ledde till kraschen 2008). Anatole Kaletsky har med dagens mjukvaruterminologi kallat dem ”Kapitalism 1.0”, ”Kapitalism, 2.0” och ”Kapitalism 3.0”.
Hur ska då ”Kapitalism 4.0” se ut?
Den måste försöka stabilisera finansmarknaderna för att undvika nya krascher. Den måste också bli mer uthållig, miljövänlig, ansvarstagande och inkluderande; utanförskap och segregering måste minskas.
Någon enkel pendelrörelse tillbaka till regleringarna under ”Kapitalism 2.0” är inte önskvärd. Det skulle innebära att vi i onödan upprepar den tidens misstag, med stelheter och inflation. De flesta av oss vill säkert också undvika den auktoritära kinesiska varianten. Låt oss i stället försöka lära både från Kapitalism 2.0 och version 3.0 – samtidigt som vi tacklar de nya miljöutmaningarna.
Sverige ligger bättre till än de flesta andra länder. Finanskrisen har slagit mildare här. Men mycket återstår. En skiss över viktiga ekonomiska reformer för en mer ansvarstagande och inkluderande kapitalism kan se ut så här:
• Företagen måste ta ett utökat samhällsansvar. Ska de förtjäna vårt förtroende måste de visa att de är goda samhällsmedborgare. När marknadsekonomin segrat måste segraren ta ansvar; eller som Pippi och Bamse säger: ”Den som är mycket stark måste också vara mycket snäll”. Ett bra företag strävar inte bara efter aktieägarvärde utan gör det också möjligt för de anställda att förkovras och utvecklas; det tar ansvar för sin sociala närmiljö, skapar nya instegsjobb, driver på teknisk utveckling, energieffektivisering och långsiktigt miljöarbete.
• Banker spelar en samhällsnyttig roll genom att omvandla sparande till investeringar, förse växande företag med kapital och förvalta sparmedel. Men runt millennieskiftet blev en alltför stor del av den finansiella verksamheten i de anglosaxiska länderna spekulativ. Sverige är här betydligt mer robust. Men kapitalbuffertarna måste ändå öka, och penningpolitiken ta större ansvar för den finansiella stabiliteten. Någon återgång till hårda nationella regleringar och kapitalprotektionism är dock varken önskvärd eller möjlig. Länder på olika utvecklingsnivå kan få ömsesidigt utbyte av att handla med kapital och investera över gränserna.
• Hög ungdomsarbetslöshet är det enskilt farligaste hotet mot sammanhållningen, i Sverige och flera andra länder. Trösklarna till arbetsmarknaden är för höga. För att minska utanförskap och permanent arbetslöshet måste det bli enklare att komma in på arbetsmarknaden. Ingångslönerna måste vara lägre, diskriminering bekämpas, lärlingsjobb tillskapas och skolan bli bättre på att förbereda eleverna inför praktiska arbetsuppgifter. En viktig uppgift är att förena rörlighet med trygghet – ”flexicurity”, som det kallas i den internationella debatten.
• Nya konkurrenter stormar fram på världsmarknaden i en skala som aldrig förut. Kina och Indien utmanar de gamla industriländerna med alltmer sofistikerade produkter och tjänster. Alltfler jobb – även sådana som kräver avancerade kunskaper och hög utbildning – kommer att kunna flyttas ut ur landet. För att nå full sysselsättning behöver vi därför gå på två ben. Vi måste vara bra på spetskompetens, kunskapsspridning och innovation – men vi måste också ge utrymme för enklare tjänstejobb som inte kan flyttas. Röntgenläkaren kan sitta i Bangalore och göra diagnoser på en patient i Lund. Men den sköterska som ska behandla liggsår och vända den gamla måste finnas på plats.
• En stor del av de framtida jobben kommer att finnas i vård och omsorg. Här krävs fler anställda eftersom befolkningen åldras och blir mer vårdkrävande. Relativt sett blir dock den typen av tjänster allt dyrare eftersom det är lättare att ersätta människor med maskiner i tillverkningsindustrin än att göra det inom omsorgen. Fortsatt stigande kostnader kräver nytänkande, konkurrens och effektivitet även inom välfärdssektorn. Någon återgång till offentliga monopol är därför omöjlig. Däremot krävs att upphandling och kvalitetskontroll måste bli mycket bättre. Vi måste utveckla nya samverkansformer mellan privata företag och offentlig finansiering.
• Miljövänlig teknik måste stimuleras för att minska belastningen på vår planet. Det mest effektiva medlet är att ändra priser och belöningssystem så att det lönar sig att agera grönt, både för företag och för hushåll. Det ska löna sig att utveckla ny teknik, och det ska vara billigt att konsumera grönt. Men det ska vara dyrt att smutsa ned, använda fossila bränslen och att konsumera varor och tjänster som skadar miljön. Mätmetoder och mål bör läggas om. De traditionella nationalräkenskaperna, inklusive BNP-begreppet, är omoderna och härrör från en tid då produktionen mättes i ton och hektoliter. De tar inte hänsyn till humankapital och naturkapital. Sverige bör gå i spetsen för att utveckla nya analytiska metoder såsom grön BNP – precis som vi gjorde under ”Kapitalism 2.0”, då vi var ledande i att utveckla den tidens moderna analysinstrument.
Sverige ligger ovanligt bra till på flera av dessa områden – dock ej ungdomsarbetslösheten. Efter förnyelsen av politiken de senaste 20 åren har den moderniserade ”svenska modellen” kommit att ses som ett föredöme i många andra länder. Det ger en bas att gå vidare och bygga ett hållbart folkhem, ett som ska fungera efter finanskapitalismens era och i en globaliserad ekonomi – en mer ansvarstagande och inkluderande kapitalism. En svensk ”Kapitalism 4.0”.
Klas Eklund, seniorekonom SEB, adj professor Lunds universitet, medlem av regeringens Framtidskommission