Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-08 14:33

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/vi-bor-radda-de-unga-om-varden-inte-kan-klara-alla/

DN Debatt

DN Debatt. ”Vi bör rädda de unga om vården inte kan klara alla”

För de svårast sjuka patienterna med covid-19 kan vård i en ecmo-maskin behövas. Det är en maskin för intensivvård som fungerar som en konstgjord lunga. Antalet maskiner är förstås begränsat.
För de svårast sjuka patienterna med covid-19 kan vård i en ecmo-maskin behövas. Det är en maskin för intensivvård som fungerar som en konstgjord lunga. Antalet maskiner är förstås begränsat. Foto: Jonas Lindkvist

DN DEBATT 26/3.

Torbjörn Tännsjö: Riksdagen tänkte fel när den beslöt att svensk sjukvård inte får prioritera med hänvisning till kronologisk ålder.

I svensk sjukvård gäller behovsprincipen – att patienten med det största behovet ska ges absolut företräde framför en annan patient med samma chans att överleva. Samtidigt är prioriteringar med hänvisning till kronologisk ålder förbjuden. Jag menar att det är feltänkt och att det av behovsprincipen följer att vi bör prioritera de unga.

Vem ska ha företräde då livsnödvändiga resurser inte räcker till alla. Det är brist på personal och utrusning, vissa patienter kan räddas, andra får stå tillbaka. Vem ska räddas, vem ska stå tillbaka? Mitt svar är enkelt: rädda de unga först och, om det alls är möjligt, oss gamla i andra hand. Självklart? Kanske, men tabu inom till exempel svensk sjukvårdslagstiftning som förbjuder prioriteringar med hänvisning till kronologisk ålder.

Finns det något alternativ till den hållning jag förordar? I litteraturen har olika förslag framförts. Jag ska granska två av alternativen till min hållning och visa att den ståndpunkt jag försvarar nog är en självklarhet, trots allt.

1 Om inte alla kan räddas, ge var och en samma chans att bli räddad, har det sagts. Singla slant, om nödvändigt. Det är ett möjligt alternativ till min hållning men inte någon bra tanke. Det illustreras av fall där man antingen kan rädda fem patienter genom en åtgärd, eller en enda, om man väljer en annan åtgärd. Situationen är sådan att man inte kan rädda samtliga.

Hur har då den svenska riksdagen kunnat på en gång satsa på behovsprincipen och förbjuda ransonering med stöd i kronologisk ålder? Svaret är enkelt: man har tänkt fel.

Tänk på fallet så här. Fem personer är strandade på en öde ö. En person är strandad på en annan ö. Vi kan bara sända en expedition till en av öarna. Visst kan vi singla slant om vart vi ska åka, men då riskerar vi att bara rädda en, i en situation då vi kunde ha räddat fem. En filosof, John Taurek, har verkligen sagt att man bör singla slant också i den här situationen (exemplet har han själv konstruerat). Men det får mig att tänka på vad Cicero skrev efter ett studiebesök hos filosofiskolorna i Aten, nämligen att det inte finns någon uppfattning så galen att den inte på fullt allvar har försvarats av en filosof.

2 Kunde man inte i stället göra till generell politik att alltid rädda flertalet, om man måste välja. Vi kan alla hamna i en situation där vi behöver räddas. Då är det rimligare att tro att vi befinner oss bland de många än bland de få. Vi får i så fall alla en lika maximal chans att blir räddade. Eller enklare: rädda så många som möjligt.

Den principen har också försvarats som alternativ till den jag förespråkar. Men den är orimlig då den jämställer unga med gamla i behov av livsnödvändig vård. Vi bör rädda så många som möjligt, men i första hand de yngre och i andra hand, om möjligt, oss äldre.

Min uppfattning faller sig naturlig för en utilitarist, som vill maximera lyckan i världen. Se framåt, manar utilitaristen. En ung patient kan leva längre och få mer ut av att hon blir räddad, än en äldre. Detta förutsatt att de medicinska förhållandena är lika. Allt annat lika, satsa på den yngre, är vad utilitaristen skulle säga.

Men utilitarismen är kontroversiell. Sådana resonemang är bannlysta från prioriteringsdiskussioner inom svensk sjukvård. Där sägs att patienten med det största behovet ska ges absolut företräde framför en annan patient med samma chans att överleva. Man har talat om behovsprincipen eller solidaritetsprincipen (två beteckningar för samma sak).

Men vad betyder detta? Leder detta resonemang till att man inte ska prioritera yngre framför äldre? Nej, det är ett missförstånd. Också behovsprincipen talar för att man ska göra som jag förordar, rädda yngre snarare än äldre, om man måste välja och de medicinska omständigheterna är desamma.

Vill vi förstå detta bör vi granska det bästa argumentet för behovsprincipen, som framförts av Harvardfilosofen John Rawls (1921–2002). Argumentet har udden riktat mot utilitarismen. Utilitarismen betraktar, säger Rawls, mänskligheten som en superindivid. Det blir då rimligt att offra en del, en individ, för andras lycka, ungefär som när en ”riktig” individ gör uppoffringar i ungdomen för att kunna leva ett bättre liv som vuxen.

Tar vi Rawls på allvar och lägger vikt vid att vi lever integrerade och särskilda liv bör vi satsa på tjugoåringen. Hon riskerar ju att bara få tjugo, förhoppningsvis bra, år om hon dör nu. Sjuttiotreåringen har redan åtnjutit sjuttiotre goda år.

Men det finns ingen sådan super­individ. Mänskligheten består av enskilda individer som lever integrerade och avskilda personliga liv. Det går inte att moraliskt kompensera en individs förlust med en annans (större) vinst. Det rimliga är då att ge företräde, menar han, för den som har det sämst (det sämsta livet). Rawls vill till och med ge vad han kallar ”lexikalt” företräde till den sämst ställde, ett uttryck som letat sig in i svensk sjukvårdslagstiftning.

Men vem är då sämst ställd om till exempel en tjugoåring konkurrerar med en sjuttiotreåring om livsviktig utrusning eller personal. Anta att de var och en säkert kan räddas men inte båda. Vem ska man satsa på? Vem är sämst ställd?

Tar vi Rawls på allvar och lägger vikt vid att vi lever integrerade och särskilda liv bör vi satsa på tjugoåringen. Hon riskerar ju att bara få tjugo, förhoppningsvis bra, år om hon dör nu. Sjuttiotreåringen har redan åtnjutit sjuttiotre goda år. Dör han nu är det inte en stor sak. Tjugoåringen får på så vis chansen att inhämta hans försprång.

Det visar sig alltså att såväl ett framåt­riktat utilitaristiskt resonemang, som ett tillbakablickande resonemang med utgångspunkt i behovsprincipen, konvergerar i samma slutsats: satsa på den yngre. I seminarierummet kan vi utilitarister och rawlsianer kivas om vem som har rätt. I kliniken ger vi samma råd!

Hur har då den svenska riksdagen kunnat på en gång satsa på behovsprincipen och förbjuda ransonering med stöd i kronologisk ålder? Svaret är enkelt: man har tänkt fel.

När detta är sagt måste ett tillägg göras. Utilitarister och rawlsianer är inte bara överens om att man ska satsa på den yngre patienten framför den äldre. Båda lägren vill också ge absolut prioritet till de som vårdar oss och upprätthåller livsviktiga samhälleliga funktioner. Inte för att de särskilt för­tjänar att räddas, men av rent instrumentella skäl. Om vi inte vårdar oss om dem finns inga sjukvårdsresurser att dela på för oss andra.

Ämnen i artikeln

Sjukvård
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Kommentera artikeln

I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt