Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-03-06 07:36

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/debatt/vi-maste-forbereda-oss-for-att-antibiotika-slutar-fungerar/

Hälsa

DN Debatt. ”Vi måste förbereda oss för att antibiotika slutar fungera”

I ett postantibiotiskt samhälle måste vi ha en hälso- och sjukvård som besitter en väl tilltagen överkapacitet, för att kunna hantera utbrott av nya men också tidigare kända infektionssjukdomar, skriver artikelförfattarna.
I ett postantibiotiskt samhälle måste vi ha en hälso- och sjukvård som besitter en väl tilltagen överkapacitet, för att kunna hantera utbrott av nya men också tidigare kända infektionssjukdomar, skriver artikelförfattarna. Foto: Cornelius Poppe/TT

DN DEBATT 17/2.

11 forskare: En framtid utan verksam antibiotika är inte nödvändigtvis ett undergångsscenario eller en nattsvart dystopi.

Men samhällets alla sektorer måste förbereda sig i god tid. Då kan detta postantibiotiska samhälle mycket väl utgöra en levbar framtid.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Den pågående covid-19-pandemin har på kort tid åsamkat samhället enorma kostnader – såväl humanitära som ekonomiska. I skuggan av pandemin pågår samtidigt ett mer lågintensivt, men på sikt ännu mer kostsamt förlopp, nämligen den växande antibiotikaresistensen. Antibiotikaresistens innebär att bakterier blir okänsliga för antibiotika och att vanliga infektionssjukdomar blir svåra, eller omöjliga, att behandla.

Den växande resistensen kallas ibland för en katastrof i slow­motion, och har på detta vis flera likheter med klimatförändringarna. Och liksom klimatförändringarna är det ett förlopp som inte känner några gränser, utan omfattar hela mänskligheten, såväl nationellt som internationellt. En i sammanhanget mer positiv likhet är att antibiotika­resistensens utbredning och dess inverkan på vår framtid är skapad av människans nutida livsstil, och därför något som vi människor har möjlighet att påverka.

Antibiotika utgör en viktig kugge i det moderna samhällets maskineri. Antibiotika finns inbyggt i hur sjukdomar hanteras och hur mat produceras, och utgör därmed ett slags infrastruktur som säkrar grundläggande samhällsfunktioner. Utan antibiotika skulle samhället se helt annorlunda ut. Tyvärr vet vi sedan länge att det är en bräcklig infrastruktur. Sprickorna har synts i decennier, och har med tiden vuxit sig allt större. Det samhällsekonomiska värdet av antibiotikan är nästintill omöjligt att fastställa.

Baserat på ökade sjukvårdskostnader och produktionsbortfall beräknas de ackumulerade kostnaderna för antibiotikaresistensen bara i Sverige uppgå till 4,3 miljarder kronor fram till år 2030, enligt Folkhälsomyndigheten.

Kostnaderna för antibiotikaresistens är även de svåra att fastställa. De försök som gjorts räknar med att det i människoliv redan i dag dör hundra­tusentals människor per år på grund av resistenta bakterier. Enligt FN riskerar dödstalet att stiga till flera miljoner år 2050 om utvecklingen tillåts fortgå i samma spår som nu. Baserat på ökade sjukvårdskostnader och produktionsbortfall beräknas de ackumulerade kostnaderna för antibiotikaresistensen bara i Sverige uppgå till 4,3 miljarder kronor fram till år 2030, enligt Folkhälsomyndigheten.

Utifrån snarlika uppskattningar räknar Världshälso­organisationen WHO med att de globala kostnaderna fram till 2050 kan utgöra så mycket som 1,1–3,8 procent av global bnp. Tyvärr är utvecklingstakten av nya antibiotika långt ifrån tillräcklig för att kompensera för bakteriernas alltmer utbredda resistens.

En framtid där vi inte har tillgång till verksam antibiotika på samma vis som i dag är inte nödvändigtvis ett undergångsscenario eller en nattsvart dystopi. Dock måste samhällets alla sektorer förbereda sig, och det i god tid. Då kan vi kompensera för sprickorna i infrastrukturen, bygga om och byta ut, stabilisera och mobilisera, innan den faller ihop.

I ett par års tid har vi forskat om antibiotikaresistens ur ett flervetenskapligt perspektiv (se faktaruta).

Våra diskussioner har bland annat resulterat i följande fem rekommendationer som kan bidra till en mer levbar postantibiotisk framtid:

1 Investera i byggd miljö och infrastruktur som stödjer smittsäkra beteenden. Covid-19-pandemin har visat att människor måste kunna hålla avstånd till varandra i offentliga miljöer för att undvika smittspridning. Men när den fysiska miljön i våra städer inte stödjer smittsäkra beteenden hjälper varken avspärrningsband, tejpmarkeringar eller skyltar. Det går inte att hålla två meters avstånd i en korridor som är 1,5 meter bred. I befintliga miljöer kan lösningen vara att bygga in avskärmningar i öppna planlösningar i exempelvis kontor, skolor och vårdmiljöer. När det gäller utformningen av nybyggnationer måste regelverk förses med nya standarder, med covid­pandemins lärdomar som grund.

Managementmodeller som bygger på små lager, flexibla anställningsformer och hög beläggning är varken långsiktigt hållbara eller försvarbara, enligt vad covid-19-pandemin redan har lärt oss och vad ett postantibiotiskt samhälle kräver.

2 Stärk beredskapen i sjukvården. I skrivande stund har pandemin skördat över 12.000 liv i Sverige. Hur hög denna siffra än är, hade den varit flera gånger högre om vi inte haft tillgång till verksam antibiotika. I ett postantibiotiskt samhälle måste vi ha en hälso- och sjukvård som besitter en väl tilltagen överkapacitet, för att kunna hantera utbrott av nya men också tidigare kända infektionssjukdomar. Denna kapacitet gäller såväl tillgången till material som personal. Managementmodeller som bygger på små lager, flexibla anställningsformer och hög beläggning är varken långsiktigt hållbara eller försvarbara, enligt vad covid-19-pandemin redan har lärt oss och vad ett postantibiotiskt samhälle kräver.

3 Inkludera hela samhället i strategierna. Att utveckla resistens är för mikroorganismer en rent evolutionär process – ju mer läkemedel som finns i deras naturliga miljö, desto mer omfattande blir mängden resistenta mikroorganismer. Som samhälle måste vi därför använda rätt läkemedel i rätt dos både till djur och människor, inte släppa ut överbliven antibiotika i miljön och se till att läkemedelsfabriker renar sina utsläpp. Vi måste upphöra med överanvändningen av antibiotika och genom politiska beslut säkra att den används solidariskt. Antibiotikaresistens är inte något som vare sig enstaka grupper, professioner eller nationer kan ta fullt ansvar för. Den gäller oss alla.

4 Utveckla förståelsen för bakterier. Vårt förhållningssätt till bakterier och antibiotika behöver förändras och så även aspekter av hur vi beskriver bakterier och vår relation till dem. Här kan vi se att en förändring har inletts: Krigsmetaforer där bakterierna som livsform är våra fiender, och där antibiotika är vårt vapen för att utrota dem har börjat ersättas med metaforer kopplade till biologisk mångfald. Bakterier utgör en del av vår omgivning och oss själva, många av dem bidrar till att upprätthålla vår hälsa och behöver värnas.

Krigsmetaforer där bakterierna som livsform är våra fiender, och där antibiotika är vårt vapen för att utrota dem har börjat ersättas med metaforer kopplade till biologisk mångfald.

5 Prioritera flervetenskapliga forskningsmiljöer. Specialiserad forskning och grundforskning inom alla discipliner är viktig, men specialisterna måste också ges förutsättningar att samverka och samtala med varandra. I forskning kring antibiotikaresistens ligger fokus vanligen på naturvetenskap och medicin. Men följderna av resistensen – och åtgärderna som kan vidtas för att bromsa den – omfattar hela samhället. Här kan samhällsvetare och humanister bidra med viktig kunskap kring sociala, politiska, ekonomiska samt kulturella aspekter av antibiotikaresistens.

Sammanfattningsvis måste vi redan nu börja förbereda oss för en framtid med ett mer hållbart förhållande till bakterier och antibiotika. Det är förberedelser som vi alla kan – och behöver – delta i och problemet måste därför upp på den nationella och globala politiska agendan. Då kan detta postantibiotiska samhälle mycket väl utgöra en levbar framtid, även om vi inte kan använda antibiotika på samma sätt som vi gör i dag.

Ämnen i artikeln

Hälsa
Sjukvård
Antibiotika

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt