DN Debatt. ”Vi står till förfogande för att leda en koalitionsregering”

Det går bra för Sverige. Över 300.000 fler har ett jobb att gå till. Andelen som försörjs av olika ersättningssystem har inte varit så här låg sedan 1981. Regeringen har vänt den förra regeringens budgetunderskott till stora överskott och tack vare det har vi ökat investeringarna i vård, skola och omsorg med 35 miljarder kronor.

Men det saknas verkligen inte utmaningar. Vårdköerna är för långa i många landsting, arbetslösheten bland utrikes födda är fortfarande för hög och kriminalitet och otrygghet måste tryckas tillbaka. För att få bukt med de här problemen behöver Sverige en stark regering.

Under den innevarande mandatperioden har Sverige haft det kanske svåraste parlamentariska läget sedan 1920-talet. Redan innan valet 2014 förutsåg jag de svårigheter som skulle komma och jag bjöd därför in andra partier till en diskussion om breda samarbeten i riksdagen. Vid den tidpunkten var de borgerliga partierna fastlåsta i blockpolitiken och en blocköverskridande regering eller ett bredare sam­arbete efter valet blev inte möjligt.

När Sverigedemokraterna fällde regeringens budget hösten 2014 blev det parlamentariska läget akut. Redan då hade ett blocköverskridande sam­arbete varit att föredra, men de borgerliga partierna insisterade i stället på att skapa Decemberöverenskommelsen. DÖ blev en eftergift från vår sida, som innebar att under denna och nästa mandatperiod skulle ledaren för det största blocket släppas fram som statsminister och få igenom sina budgetar. När överenskommelsen sedan revs upp, först av Kristdemokraterna och sedan av samtliga borgerliga partier, orsakades det mycket osäkra läge vi nu befinner oss i inför valet.

Ulf Kristersson ska försöka ta makten med hjälp av Sverigedemokraterna även om han sitter på det minsta regeringsunderlaget och därmed förlorar valet. Han är därmed beredd att ge makt åt ett parti som gör skillnad på folk och folk, som vill urholka kvinnors rättigheter, lämna EU och som inte är säkerhetspolitiskt trovärdigt.

Jag har som statsminister tillsammans med min koalitionspartner Miljöpartiet konsekvent försökt att finna breda samförståndslösningar i riksdagen. Trots den svåra parlamentariska situationen har vi lyckats sluta hela 26 block­överskridande överenskommelser om exempelvis energipolitiken, försvaret och klimatet. Flera av dem är helt avgörande för Sveriges framtid. Det visar att när det gäller, då är partierna i Sveriges riksdag beredda att samarbeta och ta ansvar för Sveriges bästa.

Nu är det fem dagar kvar till valdagen. Då ska väljarna först gå till val­urnorna och lägga sin röst på det parti de anser representerar deras värderingar bäst. Men mycket lite tyder i dagsläget på att något av de så kallade blocken får egen majoritet heller i detta val.

Tvärtom blir det allt mer uppenbart att blockpolitiken är förlegad. Efter att väljarna sagt sitt behöver därför förhandlingar, samarbeten och överenskommelser följa för att göra folkets röst hörd på bästa sätt. Inget enskilt parti kan få igenom all sin politik, men genom att samverka kan partierna tillsammans åstadkomma så mycket mer.

Så här ser vi socialdemokrater på regeringsbildningen efter valet:

Socialdemokraterna går till val själva med ett socialdemokratiskt valmanifest, som tydliggör våra prioriteringar kring att skapa ett starkare samhälle och ett tryggare Sverige. Vi socialdemokrater står till förfogande för att leda en koalitionsregering som tar ansvar för landet och sätter investeringar i vård, skola och omsorg främst.

Sverige behöver en stabil regering med stöd i riksdagen som förmår leda Sverige i en orolig tid. Efter valet kommer det att krävas ännu mer av breda, blocköverskridande samarbeten. Alternativet är att ge makt till Sverigedemokraterna, ett rasistiskt parti med nazistiska rötter. Det kommer jag aldrig att medverka till. Om inget av de så kallade blocken får egen majoritet är det naturliga en blocköverskridande regering. Vi socialdemokrater kommer inte att samarbeta med eller göra oss beroende av Sverigedemokraterna.

Efter Sverigedemokraternas agerande vid budgetomröstningen hösten 2014 är det tydligt att den som vill bilda regering först måste säkra att regeringens budget och politik på centrala områden går igenom riksdagen. Annars kan man kanske bilda regering, men inte regera Sverige på ett ansvarsfullt sätt, utan riskerar kaos.

Mitt tydliga mål är att bryta blockpolitiken. Men om de borgerliga partierna envisas med att ha den kvar, så bör den partikonstellation som fått flest mandat också få utgöra regeringsunderlag. Det omvända skulle vara helt orimligt. Detta förutsätter dock ett brett samarbete i riksdagen för att regeringen ska få igenom sin budget och politik, då det är föga sannolikt att någon partikonstellation får egen majoritet.

Moderaterna tvekar inte att ge makt åt Sverigedemokraterna. Redan i somras krävde man att de skulle få ordförandeskap i riksdagens utskott. Nu har Ulf Kristersson även gjort klart att han vill bilda regering även om de borgerliga partierna får färre mandat än Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Innebörden av detta är att det egentligen inte spelar någon roll hur svenska folket röstar. Ulf Kristersson ska försöka ta makten med hjälp av Sverigedemokraterna även om han sitter på det minsta regeringsunderlaget och därmed förlorar valet. Han är därmed beredd att ge makt åt ett parti som gör skillnad på folk och folk, som vill urholka kvinnors rättigheter, lämna EU och som inte är säkerhetspolitiskt trovärdigt.

För mig är det helt uteslutet. Det vore inte bara ett svek mot dem som röstat, det är också varje ansvarsfull regerings uppgift att säkerställa att det inte uppkommer en situation i riksdagen där budgeten närsomhelst riskerar att fällas och en regeringskris uppstår. Vid budgetomröstningen 2014 blev det uppenbart för alla partier att Sverigedemokraterna inte tvekar att förvandla riksdagen till sin lekstuga för att själva vinna makt.

Om inget av de så kallade blocken får egen majoritet måste en framtida regering antingen samarbeta över blockgränserna eller med Sverigedemokraterna. För mig är det valet enkelt. Jag kommer aldrig att samarbeta med eller göra mig beroende av Sverigedemokraterna.

Nu är vi i valrörelsens slutskede och vi partiledare möts nästan dagligen i stundtals hårda debatter. Men när svenska folket har lagt sin röst den 9 september och valkampen är över, då är det dags att lägga partitaktiken åt sidan, ta gemensamt ansvar och sätta Sveriges bästa först.