När Sverige på 50-talet införde allmän sjukförsäkring var argumentationen och målsättningen tydlig – ett gemensamt och jämlikt skyddsnät för dem som drabbas av sjukdom. Alla skulle omfattas och alla skulle bidra till finansieringen via skattsedeln.
Precis som sjukförsäkringen finns där för de familjer som drabbas av sjukdom ska arbetslöshetsförsäkringen finnas där för dem som inte finner ett jobb. Ingen planerar att bli sjuk eller ofrivilligt arbetslös, men det kan drabba oss alla. Egen försörjning är det övergripande och främsta målet – men när det inte är möjligt så ska samhällets gemensamma skyddsnät hjälpa den som hamnar utanför tillbaka in på arbetsmarknaden. Ingen ska behöva misstänkliggöras när de är i behov av stöd.
Problemet är att arbetslöshetsförsäkringen, den så kallade a-kassan, i sina villkor bygger på en delvis förlegad verklighetsbild av samhället, ett regelkrångel gör systemet svårt att förutse samt att den i dag har så stora hål att allt fler ställs utanför. Dagens Sverige är inte längre som det gamla industrisamhället som präglades av fasta och långvariga anställningar. Vårt samhälle i dag präglas till stor grad av tillfälliga anställningar, deltidsarbete, egenföretagande och studier högre upp i åldrarna.
Bland sina första åtgärder valde alliansregeringen 2007 att kraftigt höja avgifterna till a-kassan samt att försvåra möjligheten att få del av arbetslöshetsförsäkringen. Resultatet blev att en halv miljon människor lämnade a-kassan. Endast en femtedel av dessa har a-kassorna lyckats locka tillbaka. Den samlade arbetskraften har samtidigt vuxit till cirka fem miljoner människor. I dag är närmare 1,5 miljoner av dessa helt oförsäkrade.
Bland ungdomar är det ännu färre. Antalet arbetssökande i åldern 20–24 år som är berättigade till arbetslöshetsförsäkringen har minskat från sex av tio (2003) till en av tio (2012). Det beror till stor del på att alliansregeringen avskaffade det så kallade studerandevillkoret, vilket gjort det omöjligt för arbetslösa att kvalificera sig för arbetslöshetsförsäkringen genom att studera.
Otydligheten och krånglet i arbetslöshetsförsäkringen gör att den enskilde har svårt att förutse vilken ersättning hon kommer att ha rätt till vid arbetslöshet.
Vi måste därför åter bygga upp förtroendet för arbetslöshetsförsäkringen och laga de växande hålen i skyddsnätet. En modernare arbetslöshetsförsäkring måste vara enklare att förutse och omfatta fler typer av arbetslivssituationer. Det är angeläget att nå en bred politisk samsyn och ta ett gemensamt ansvar för hur ersättningarna ska beräknas i trygghetssystemen.
För att få ersättning från a-kassan krävs i dag att din sammanlagda arbetstid under de senaste 12 månaderna överstiger 80 timmar per månad. Storleken på din ersättning beror på din tidigare inkomst, utifrån ett golv och ett tak. Kravet på 80 timmar, det vill säga motsvarande en halvtid, gör att många nu faller utanför systemet.
Miljöpartiet vill att villkoret för ersättning anpassas till dagens arbetsliv. Om vi ska få ett trygghetssystem som fungerar behövs både enklare regler och att försäkringen omfattar fler.
Genom att ta bort arbetad tid som villkor kommer även korta tillfälliga jobb, deltidsarbete och de med osäkra anställningar att omfattas av försäkringen.
Vi föreslår att kravet på 80 timmar ersätts med ett inkomstvillkor på ungefär 7.000 kronor per månad, beräknat utifrån de sex bästa månaderna inom en 12 månadersperiod. Det skulle göra att exempelvis egenföretagaren med ojämna inkomster och undersköterskan med timanställning får rätt till ersättning vid arbetslöshet även om hon inte har jobbat 80 timmar varje månad de senaste månaderna.
Ett argument mot vårt förslag är att den som har hög lön inte behöver jobba lika många timmar för att klara gränsen för ersättning. Dock leder vårt förslag till att fler omfattas samtidigt som taket i försäkringen ska vara kvar. Viktigaste är att alla dem som nu står utan försäkring vid arbetslöshet inkluderas i trygghetssystemen.
I den nu pågående parlamentariska utredning som gör en översyn av våra trygghetsförsäkringar diskuteras beräkningsgrunden för sjuk- och arbetslöshetsersättning samt huruvida den ska beräknas på samma sätt vid arbetslöshet och sjukdom. Som ledamot i utredningen hoppas jag att vi kan finna en bred majoritet för att påbörja de förändringar som behövs för att lappa ihop skyddsnäten i våra trygghetsförsäkringar. Att räkna inkomst och inte antal timmar är ett viktigt och framkomligt första steg på vägen mot en bättre arbetslöshetsförsäkring.
Miljöpartiet vill se en modern, inkluderande och gemensamt finansierad trygghetsförsäkring med individen – inte systemets krångel – i fokus. Arbete ska löna sig, men den som inte har möjlighet eller förmåga att arbeta ska aldrig någonsin behöva degraderas till en andra klassens medborgare. Att uppdatera beräkningsgrunden för ersättning från a-kassan, från 80 timmar till inkomst, är ett viktigt första steg på vägen.
Gunvor G Ericson (MP), gruppledare, ledamot av socialförsäkringsutskottet samt den parlamentariska socialförsäkringsutredningen