DN Debatt. ”Vill vi verkligen ha en lag där vi sorteras efter kön?”

Det är skarpt läge när det gäller könskvotering av landets bolagsstyrelser. Mycket talar för att regeringen inom kort kommer att presentera ett konkret lagförslag. Men än är det inte för sent att tänka om. Frågan rymmer ett större principiellt vägval: Vill vi verkligen ha ett samhälle där lagstiftningen föreskriver att vi ska sorteras utifrån kön och andra faktorer som vi själva inte kan påverka?

I regeringsförklaringen 2014 aviserade regeringen ett lagförslag om könskvotering. Detta skulle läggas fram om de börsnoterade bolagen inte nått upp till minst 40 procent kvinnor i sina styrelser vid bolagsstämmorna 2016. I en intervju i Ekot i Sveriges Radio den 15 maj 2015 talade justitieminister Morgan Johansson om höga bötesstraff eller till och med tvångslikvidation som tänkbara sanktioner för bolag som inte når upp till minst 40 procent av vartdera könet bland ledamöterna.

Vi motsätter oss starkt en lag om könskvotering, och det framför allt av tre skäl:

För det första, mångfalds- och jämställdhetsarbetet: För oss som ägare är det viktigt att våra bolag arbetar för ökad mångfald och jämställdhet på alla nivåer. Detta av både värderingsskäl och affärsmässiga skäl. Kvinnors ställning i bolagen är dock en bredare fråga om jämställdhet i näringslivet snarare än en snäv fråga om bolagens styrelser. Erfarenheterna från Norge visar också att könskvotering av styrelser inte lett till fler kvinnor på operativa toppositioner i företagen.

Det handlar också om mångsidighet och bredd i flera dimensioner: kompetens, erfarenhet, bakgrund och könsfördelning. En sådan bredare ansats är avgörande om man på allvar vill öka mångfalden i bolagens ledningar. Utgångspunkten måste vara att värna rätten till likabehandling. Kvotering, däremot, cementerar fast en indelning i ”män” respektive ”kvinnor”. En siffersatt kvot skulle också etablera helt fel drivkrafter där kvantitativa mål blir viktigare än kvalitativa. Genom att till exempel besluta om att vd inte ska sitta i styrelsen skulle många bolag avsevärt öka andelen kvinnor i styrelserna, eftersom vd ofta är en man. Det ger i och för sig ett bättre kvotresultat, men utan att någonting kvalitativt har gjorts för att uthålligt stärka förutsättningarna för mångfald och jämställdhet i näringslivet.

För det andra, äganderätten: Aktieägarnas rätt att utse styrelsen i de bolag som de äger aktier i är en grundsten i äganderätten, för den fria företagsamheten och för svensk bolagsstyrning. Den svenska modellen för bolagsstyrning bygger på att ägare utövar sin ägarroll aktivt och tar ansvar för bolaget, framför allt genom att engagera sig i styrelsen. Ett särskilt utmärkande drag är att ägarna är involverade i nomineringsprocessen för styrelse och revisor genom att delta i bolagens valberedningar. Den här modellen rubbas i grunden om staten går in med tvingande regler som avsevärt beskär ägarnas och valberedningarnas inflytande. Och detta blir särskilt stötande när det handlar om att tvinga fram en sortering av individer utifrån kön – ett förfarande som på goda grunder är olagligt i alla andra delar av samhällslivet.

I vår rättsstat måste statliga ingrepp präglas av en balans mellan mål och medel. Färska siffror från Kollegiet för svensk bolagsstyrning visar att andelen kvinnor av stämmovalda ledamöter i samtliga svenska börsbolagsstyrelser sedan årsskiftet har ökat med 2,7 procentenheter till 31,6 procent. I de stora bolagen är andelen 36,2 procent (en ökning med 3,3 procentenheter). Och bland nyvalda styrelseledamöter råder för andra året i stort sett jämn könsfördelning. Om utvecklingen fortsätter i samma takt som i dag kommer de svenska börsnoterade bolagen ha 50 procent kvinnor i styrelseledningen inom tio år, enligt andra AP-fondens jämställdhetsindex. Man kan tycka att det går för långsamt. Men det kan knappast anses vara proportionerligt att gå fram med en tvångslagstiftning för att direkt nå de sista procenten upp till 40 procent.

För det tredje, spridningsrisken: Frågan om bolagsstyrelserna bär sin egen vikt. Men den rymmer en större principiell fråga om vilket samhälle vi vill ha. När vi väl genomfört kvotering på ett område (bolagsstyrelser) och på en grund (kön) blir det principiellt mycket svårare att hindra kvotering på andra områden och på andra grunder.

Det lär bara vara en tidsfråga innan en styrelselag följs av nya kvoteringskrav ifråga om anställda på ledande befattningar. Eller att lagstiftningen utsträcks till att omfatta även bolag som inte är på börsen.

I Norge följdes också styrelsekvoteringen av liknande lagar på andra områden. Exempelvis förtur för sökande med ”icke-västlig invandrarbakgrund” till statliga tjänster. Liknande erfarenheter finns i Sverige: Omfattande könskvotering till olika högskoleutbildningar i början av 2000-talet – där för övrigt sämre meriterade män konsekvent gynnades på bättre meriterade kvinnors bekostnad – följdes av försök att anta studenter genom etnisk kvotering. Detta ända tills Högsta domstolen 2006 slog fast att kvotering innebär olaglig diskriminering, och all kvotering i högskolan avskaffades.

Aktieägarnas rätt att utse styrelsen i de bolag som de äger aktier i är en grundsten i äganderätten, för den fria företagsamheten och för svensk bolagsstyrning. Den svenska modellen för bolagsstyrning bygger på att ägare utövar sin ägarroll aktivt.

Ger man sig ut på detta sluttande plan undergrävs också de principiella argumenten för självbestämmande i andra sammanhang. Om vi tar så lätt på äganderätten, varför inte även ignorera föreningsfriheten och lagreglera riksdagspartiernas eller fackförbundens styrelser? Exempelvis har Svenska Byggnadsarbetareförbundet 100 procent män i sin styrelse (så när som på en adjungerad ungdomsrepresentant).

Sammantaget står nu väldigt viktiga värden på spel: Konkret ägarnas rätt att utse styrelser i sina företag och förutsättningarna för att uthålligt öka mångfalden och jämställdheten i bolagens ledningar. Generellt respekten för likabehandling och ett samhälle där vi inte sorteras och diskrimineras utifrån kön, etnisk bakgrund och andra faktorer som vi själva inte kan påverka.

Med en kvoteringslag äventyras allt detta. Vill verkligen svenska folket och dess valda representanter i regering och riksdag det?

Antonia Ax:son Johnson, ägare och ordförande i Axel Johnson Gruppen

Viveca Ax:son Johnson, ordförande i Nordstjernan

Jenny Lindén Urnes, ägare och ordförande i Lindéngruppen

Cristina Stenbeck, ägare i Kinnevik