Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN 150 år

Dagens Nyheter – 150 år i ständig förändring

I år är det precis 150 år och ungefär 55.000 tidningar sedan Dagens Nyheter föddes. Lars Linder tecknar ett porträtt av en åldring som alltid lever i nuet.

1864, DN föds
Dagen före julafton 1864 skakades den sömniga tidningsmarknaden i Stockholm av en mindre jordbävning, inte så kännbar att den störde stadens julfrid men den skulle få följdverkningar.

Orsaken var en ny dagstidning, Dagens Nyheter. Namnet var ingen slump, själva idén var att den skulle prioritera nyheter och vara först med det senaste. Inte precis en gren den handfull tidningar i Stockholm som dittills funnits tävlat särskilt hårt i, de flesta kom ut på eftermiddagen och var mest ett slags upplysande aktualitetsblad för samhällseliten.

Den nya tidningen skulle inte bara komma ut före alla andra, på morgonen, den skulle dessutom bäras ut direkt till prenumeranterna – till halva konkurrenternas pris. Formatet var litet, nära dagens tabloider, artiklarna skulle vara korta och begripliga.

Grundaren Rudolf Wall ville nämligen nå ut till vanligt folk, och hans blad skulle därför vara på en gång informativt och lättsamt.

Wall togs först inte riktigt på allvar av de större drakarna, som länge kallade honom ”Lille Rulle”. Han var mest känd för att i tio år ha gett ut den satiriska veckotidningen Friskytten som aldrig lönat sig, och därefter ha ägnat sig åt misslyckade affärer i brännvin och spannmål.

Men han hade en solid branscherfarenhet. Som tolvåring hade han börjat som springpojke på Aftonbladet och sedan under en följd av år arbetat där under grundaren Lars Johan Hiertas beskydd. Länge drev han ett eget tryckeri och var en tid Stockholmskorrespondent för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.

Walls idé var också mer genomtänkt än konkurrenterna förstod. Han hade sett de möjligheter den nyöppnade stambanan till Göteborg gav, i två riktningar: med tåg kom andras tidningar med nyheter snabbare in, och egna tidningar kom snabbare ut.

Det dröjde bara några dagar innan även konkurrenterna började ge ut morgonupplagor, men DN var ändå först med nyheterna. Lille Rulle som tänkt ett steg till visste nämligen att tidningarna söderifrån blev liggande över natten på stationen i Liljeholmen. Han lät därför hämta dem där redan på kvällen, med bud.

Det tog ett år innan kollegerna genomskådade tricket.

De kvinnor som bar ut Dagens Nyheter på morgnarna, snart en välbekant syn i Stockholm, kom att kallas ”madam Andersson”, med tiden också ett begrepp för själva tidningen, som av många högdraget skylldes för att vara en publikation för pigor – något Wall själv såg som en hedersbeteckning.

Den första versionen av Dagens Nyheter bestod av fyra fyrspaltiga sidor. Två spalter var reserverade för annonser, och först i tidningen låg den dagliga, korta ledarartikeln, den så kallade ”18-tummaren”.

Rudolf Wall hade nämligen ett politiskt program också. Han var liberal i Hiertas anda och utpräglat radikal: antirojalistisk, antimilitaristisk och antiklerikal. Som utgivare för Friskytten hade han åtalats två gånger för majestätsbrott. I DN kunde han genast ta strid för den nya representationsreform som röstades igenom 1866 och som innebar slutet för den gamla ståndsriksdagen och adelns direktinflytande i politiken.

Den nya tidningen blev en succé. Det första årets mål på 2.600 sålda exemplar nåddes på bara en månad och efter ett år gick affären med vinst. I början drevs den av Wall själv och två anställda, redaktionen rymdes i ett rum i Albert Bonniers tryckeri där tidningen också framställdes, men redan i oktober 1865 flyttade den till nya lokaler med två rum och egen tryckpress på Stora Nygatan. Då växte också tidningens format.

Efterhand kunde Rudolf Wall också knyta till sig nya medarbetare. En av dem var August Strindberg, anställd i fyra månader 1873-74 och då sysselsatt bortåt 16 timmar om dygnet med att referera riksdagsdebatter, skriva notiser och översätta artiklar ur utländsk press – tills han i vredesmod sade upp sig efter att Wall anklagat honom för att ha tagit sig för stora poetiska friheter med nyhetsmaterialet.

Walls tidningssatsning låg helt rätt i tiden. Läskunnigheten hade ökat och urbaniseringen tagit fart. Under de följande decennierna skulle dagspressen få ett uppsving över hela världen. Efter 24 år sålde Rudolf Wall tidningen till sin musikrecensent, tryckeridisponenten Fredrik Vult von Steijern, men stannade själv som direktör och avled 1893 som en förmögen man.

1889, DN 25 år
Vid 25-årsjubileet hade DN redan i fem år varit störst i Stockholm, år 1884 var upplagan 25.000 ex. Men under 80-talet började konkurrensen hårdna. Först med Svenska Dagbladet, en tidning för de bildade klasserna med höga kulturambitioner, sedan Social-Demokraten som vände sig till arbetarklassen. DN trängdes från två håll.

Och nu, 1889, kom dråpslaget då den nya Stockholms-Tidningen tog upp kampen på Walls gamla hemmaplan – en ny lågpristidning med viss vänsterprägel. Den kostade mindre än en tredjedel av DN, och redan inom fem år var DN:s upplaga passerad.

Vult von Steijerns sätt att tackla DN:s kris var mer affärsmässigt än kreativt: att bygga en tidningstrust. Han bildade ägarkoncernen Tryckeriaktiebolaget, av elaka tungor kallad ”Polypen”, som expanderade genom att bland annat lägga under sig både Stockholms-Tidningen och Göteborgs-Posten. Upplägget misslyckades, och några år in på det nya seklet var situationen dyster: medan de mest framgångsrika konkurrenterna ST och SvD börjat nå massupplagor hade DN:s upplaga tvärtom krympt.

Samtidigt lades grunden till nyordning och revansch. År 1896 anställdes tidningens första stora publicist, den liberale debattören och skribenten Otto von Zweigbergk. Han skärpte tidningens politiska glöd avsevärt och gjorde den till en uppmärksammad vänsterliberal röst som långt i efterhand kan låta närmast profetiskt klarsynt i en rad av det nya seklets stora frågor.

Han stred för Norges frigörelse från unionen med Sverige mot en högröstad nationell höger, drev frågan om rösträtt för både män och kvinnor och intog en framsynt, närmast pacifistisk hållning i den europeiska hetsen inför första världskriget.

Även tidningens oberoende var en viktig fråga för honom, inte minst friheten gentemot ägarna. 1901 lyckades han få en grupp liberalt sinnade intressenter att köpa loss DN ur Polypens klor, och det är här den framtida ägarfamiljen gör entré: Karl Otto Bonnier köpte tio procent. Och redan från början, skrev Bonnier i sina memoarer, avkrävde den sturske Zweigbergk honom ett löfte om att inte lägga sig i tidningens innehåll.

Samma år flyttade redaktionen till den klassiska adressen Klara Västra Kyrkogata 6, där den skulle bo kvar i 63 år.

Några år in på 1900-talet gjorde von Zweigbergk två strategiska nyrekryteringar. Oscar Hemberg, snart redaktionssekreterare, var en otippad förmåga från den skånska landsbygden med en folkskollärarexamen som enda merit. Inte heller Anton Karlgren som skulle bli andre redaktör och ansvarig utgivare var egentligen tidningsman, han hade studerat slaviska språk i Uppsala, men hade skrivit artiklar för DN från Ryssland.

Men de hade idéer. Inte minst hade de tagit intryck av de nya, fräckt folkliga amerikanska tidningar som kallades ”Yellow press”, och direktimporterade både stil och metoder.

Mest uppseendeväckande var att de rensade förstasidan från annonser och gjorde den grafiskt slagkraftig med bilder, illustrationer och stora rubriker. Men också språk och tempo förändrades, bland annat genom att de vanliga, långa artikelinledningarna slopades: nyheten skulle presenteras först (Anton Karlgren skrev en hel manual om konsten att skriva i Dagens Nyheter som var så framsynt att 1989 års redaktion passade på att återutge den till 125-årsjubileet).

Karlgren och Hemberg var sin tids kvällstidningsmurvlar som skrev om sensationer, olyckor och brott. Deras journalistik var inte heller bara aktiv, utan också interaktiv. De gjorde flitigt enkäter i stora och små frågor, och lade grunden till en lång DN-tradition genom att dra igång evenemang, tävlingar och insamlingar. 1908 hölls en tävling om vackraste balkongen, 1909 om bästa snöskulpturen.

En berömd tilldragelse var när DN ”avskaffade djävulen”. Anton Karlgren hade frågat en rad svenska präster om deras syn på helvetesläran, och sedan en av dem förklarat att han personligen inte trodde på djävulen anmälde DN honom – med hans eget goda minne – för kyrkans konsistorium. Efter att kyrkan mumlat till svar att man nog kunde få förkunna kyrkans lära utan att ta upp djävulen ansågs saken klar och ryktet om DN:s uppkäftighet hade fått vingar.

Viktigare för framgångarna var ändå andra grepp: pådrag kring stora händelser och redaktionella förändringar. Valet 1911 hårdbevakades, bland annat med den första valprognosen i Sverige, och Titanics undergång 1912 ägnades enorm uppmärksamhet. DN satsade tidigt på sport, och ett bravurnummer blev journalistiken kring olympiaden i Stockholm 1912. Bland annat gavs en specialversion av tidningen ut som i sin helhet översatts till engelskan för den tillresta publiken.

En rad nyrekryterade kvinnor som Elin Wägner, Marika Stiernstedt och Ester Blenda Nordström påverkade ton och ämnesval i tidningen med serier om kvinnors liv och vardag.

Redan före första världskriget placerade redaktionen fasta korrespondenter i London, Paris, Berlin och Köpenhamn, i kretsen ingick namn som Hjalmar Söderberg, Gustaf Hellström och Martin Andersen Nexö.

Hembergs och Karlgrens DN präglades av en optimistisk ton och av positiva nyheter om nöjen och om vanliga människors liv – samt en del rent underhållande inslag: 1909 dök för första gången vinjetten Namn och Nytt upp över en spalt med kortintervjuer, personnotiser och kåserier.

1914, DN 50 år
Framgången uteblev inte. Femtioåringen Dagens Nyheter lockade om inte precis pigor så stora delar av den läsande allmänheten. 1914 hade upplagan nästan fyrdubblats sedan 1901, till över 70.000 exemplar.

Av den småskaliga redaktionen av journalistiska hantverkare hade blivit en hel liten industri med 40 anställda. Den nye verkställande direktören hette Sten Dehlgren, en stram sjöofficer som skulle styra skutan med fast hand i över trettio år, från 1922 även som chefredaktör.

Trots de hårda tiderna innebar första världskriget ett uppsving för pressen. Utrikesnyheter blev hårdvara. Många svenska tidningar sympatiserade med Tyskland, men DN drev en neutralistisk linje.

Mot slutet av kriget drog de ryska revolutionerna i Ryssland till sig världens intresse, men rapporteringen om bolsjevikernas oktoberrevolution var länge mest förvirrad. I DN blev den mer givande sedan en orädd utsänd kommit på plats: reportern Tora Garm, som i januari 1918 tog sig in i Petrograd genom att klä ut sig till frälsningssoldat. Främst berättade hon om folkets eländiga vardagsliv, men lyckades faktiskt också träffa Lenin.

När Otto von Zweigbergk blev sjuk 1920 fanns en oro bland ägarna för vart tidningen skulle ta vägen politiskt, något som ledde till att Karl Otto Bonniers söner Åke och Tor 1923 köpte en stor aktiepost som gav familjen över 50 procents andel i företaget, en majoritet den behållit sedan dess (och än en gång lovade de nya ägarna dyrt och heligt att inte lägga sig i redaktionens förehavanden).

Samma år gjordes några nyförvärv som skulle lägga grunden till en stabil ledningsregim. Ivar Ljungquist kom från Social-Demokraten och blev andre redaktör. Statsvetaren Leif Kihlberg anställdes som ledarskribent, tog över ansvaret för politik och kultur. Båda blev kvar i ledningen ända till 1946.

Under det tidiga tjugotalet förändrades mediesituationen, radion började sina reguljära sändningar och telegrambyrån TT startades. Det var också nu DN moderniserades till den grundform som till stora delar skulle bestå genom seklet. Förstasidan gjordes mer varierad, tidningen fick fasta sidor för ekonomi och familj, och Namn och Nytt fick en egen redaktör. 1917 var DN först i Sverige med att anställa en fotograf, 1920 med en permanent sportsida.

Nu tillkom också något som liknade en riktig kulturredaktion. Tidningen hade länge gett plats åt aktade kritiker som Bo Bergman, Per Hallström och den fruktade musikskribenten Wilhelm Peterson-Berger. Men först några år efter att författaren och kritikern Torsten Fogelqvist anställts med ansvar för kulturmaterialet, fick det en nästan daglig plats.

DN:s skrivande medarbetare fick varva mellan att arbeta med rena nyheter, personliga reportage och kåserier, och journalistiska bravader gavs gärna stort utrymme. 1930 gjorde DN ett av sina största scoop genom tiderna när reportern Knut Stubbendorff personligen funnit lämningarna på Vitön efter Knut Fraenkel, den tredje deltagaren i Andrée-expeditionen 1897.

Kring de många större evenemang som DN ofta arrangerade – tidningen sponsrade det första Vasaloppet 1922 och startade Simborgarmärket 1934 – skickades ofta en flanerande reporter ut för att förmedla intryck ur publikens synvinkel.

Det var också med den uppgiften Barbro Alving sändes till de kontroversiella olympiska spelen i Berlin 1936, där hon ryckte med sig läsarna med sin respektlöst roade stil och sitt skarpa öga för vad som egentligen pågick framför och bakom kulisserna.

När hon senare samma år ville bevaka det spanska inbördeskriget fick hon göra det på eget ansvar, men stöddes av tidningen. Hennes rapporter därifrån skakade Sverige.

Dagens Nyheter höll inte samma höga antinazistiska ton under 30-talet som Torgny Segerstedt i Handelstidningen, men linjen var klar. Torsten Fogelqvist skrev sjutton långa, kritiska reportage om nazismen, och när författaren Bertil Malmberg rapporterade om koncentrationslägret i Dachau 1936 togs DN i beslag i Tyskland.

1939, DN 75 år
Till det här jubileet har madam Andersson mognat, fått en tidsenlig dräkt och konsoliderat sin ställning. Inom några år, 1941, passerar DN till sist även Stockholms-Tidningen och blir Sveriges största morgontidning, en position som förblivit orubbad sedan dess.

När det nya världskriget kriget bryter ut följer Dagens Nyheter liksom i det förra en försiktig linje och inordnar sig i stort sett lojalt i den återhållsamhet som regeringen uppmanar till. Lite väl lojalt: chefredaktören Sten Dehlgren är till och med ordförande i Pressnämnden, ett samarbetsorgan mellan myndigheter och press. När Tyskland tillåts transitera trupper till Finland i operation Engelbrecht stödjer tidningen regeringens linje, och när några tidningar öppet fronderar mot det påbjudna tysthetskravet genom att gemensamt publicera en artikel om tortyr av norska motståndsmän hålls DN utanför av oro för läckor till myndigheterna.

Men händelserna i grannländerna slog upp sprickor även i DN:s neutrala fasad. Under krigets första år reste både Barbro Alving och Alma Braathen till Finland och Norge. Under ibland kärva förhållanden skrev de personligt hållna frontreportage som engagerade hemmaopinionen för broderfolkens kamp.

Men tidningens annars envist låga profil, särskilt på ledarplats, vållade slitningar i ledningen. Bland annat var utrikesredaktören Johannes Wickman öppet kritisk mot igelkottslinjen – liksom familjen Bonnier, vilket snart fick konsekvenser.

Den första var Expressen. Ända sedan 1920-talet hade det förts diskussioner om att starta ett kvällssyskon till Dagens Nyheter. Nu var det dags, och trots ett visst motstånd från DN-ledningen presenterades den nya tidningen 1944 – med antinazism som klar målsättning.

Den andra följden var Herbert Tingsten, en etablerad och respekterad statsvetare med ett radikalt förflutet som under kriget varit medlem i den antinazistiska Tisdagsklubben. Efter kriget hämtades han in för att åter höja DN:s något urblekta frihetsfana.

Med Tingsten bytte Dagens Nyheter mycket riktigt temperament, särskilt på opinionssidorna. Med frustande humör attackerade han den socialdemokratiska efterkrigsregeringen och bidrog till att spräcka upp den samförståndsanda som härskat i landet. Han var outtröttligt produktiv, bredde ut sig över både ledar- och kultursidor och satte tonen för svensk debatt i mer än ett decennium.

Efter Pragkuppen 1948 hårdnade hans ton mot kommunismen och när Koreakriget bröt ut blev han hök och förespråkade kärnvapen mot nordsidan. Han argumenterade även för svenskt atomvapen och medlemskap i Nato och hånade i fräna tonfall de ömsinta själar, däribland många författare, som försökte inta en försonande ståndpunkt mellan stormakterna i kalla kriget.

I protest mot hans framfart sade pacifisten Barbro Alving upp sig 1957.

Tingsten fick snart sällskap på estraden av författaren Olof Lagercrantz, som inom några år gjorde kultursidan till en fullvärdig medtävlare till Svenska Dagbladets. Han drog in en ny generation av skribenter: Gunnar Ekelöf, Per Wästberg, Sven Lindqvist, Ulf Linde och Lars Gyllensten. I brett upplagda artikelserier gjorde han litteraturen till en spegel för samtidsfrågor, men vidgade också det intellektuella fältet till att omfatta även filmen.

Journalistiskt var 1950-talet framgångsrikt. Den populäre redaktionssekreteraren Sten Hedman som utnämndes till redaktionschef 1946 var en bestämd man som förmådda hålla själva Tingsten på respektfullt avstånd.

Det kunde behövas, särskilt som läsarintresset och tidningens officiella ståndpunkter inte alltid gick i takt. Samtidigt som Tingsten höll räfst med monarkin på ledarplats blomstrade kungareportaget på nyhetssidorna, och när Ingemar Johansson skulle slåss om VM-titeln i boxning tvangs ledarsidan, som länge bedrivit en kampanj mot den våldsamma sporten en period ligga lågt (dagen efter att Ingo vunnit gick upplagan mycket riktigt i topp, med 641.800 sålda exemplar).

Hedman hade också sinne för skribenter. Under hans tid vann en rad journalister en plats i läsarnas hjärtan. Utom redan etablerade namn som Barbro Alving, Erik Lundegård och Alf Henrikson kom nu reportern Jan Olof Olsson, signaturen Jolo, kåsören Lennart Nyblom, känd som Red Top, samt kvinnor som Pernilla Tunberger, Gerd Ribbing och Eva von Zweigbergk.

Dagens Nyheters tecknare – Poul Strøyer, Torvald Gahlin, Björn Berg, Martin Lamm och andra – blev folkkära. Bildjournalistiken utvecklades och DN fick en egen fotoredaktion som bidrog starkt till att göra tidningen levande.

Herbert Tingsten hade ett gott, möjligen alltför gott förhållande till ägarfamiljen. Han och Tor Bonnier umgicks familjevis och förde dagliga diskussioner om tidningen och ämnen i tiden. Gamle Otto von Zweigbergk hade sannolikt haft invändningar – och det kom också till en tvär brytning. Efter några utdragna konflikter, bland annat om pensionsreformen ATP, avgick Tingsten 1959 mot ett guldkantat fallskärmsavtal.

Efterkrigstiden var Dagens Nyheters mest gyllene år. Tidningen blomstrade både opinionsmässigt, journalistiskt och ekonomiskt, på en gång kontroversiell och uppskattad, och växte stadigt med över 10 000 exemplar årligen. Den lästes av både makthavare och småfolk och motsvarade mer än någonsin Walls vision om en ”för alla beräknad tidning”.

1964, 100 år
Hundraårsjubileet fick en symbolisk markering: den 1 januari 1964 lämnade Dagens Nyheter de klassiska Klarakvarteren och flyttade till ett nybyggt höghus i Marieberg på Kungsholmen, kallat stormarnas hus eftersom mälarvindarna viner så snålt runt huset – men också för att det genom åren blåst hårt även innanför väggarna.

1960 hade tomrummet efter Tingsten fyllts med inte mindre än tre chefredaktörer: Olof Lagercrantz och Sven-Erik Larsson, som tog över ledarredaktionen, samt Sten Hedman som nu kallades administrativ chefredaktör och stod som ansvarig utgivare. En betecknande nyordning för en tidning som nu var på väg att bli en alltmer svåröverblickbar institution.

Upplagan fortsatte att stiga, men inte enbart av egen kraft: tidningsdöden härjade, och ju fler konkurrenter som slogs ut, desto större blev DN – kanske lite väl stor även för sitt eget bästa. Alla började slåss om makten i och över den, särskilt som antalet anställda växte snabbt och medbestämmandets tid stundade – en demokratisk idé som skulle tillämpas mer entusiastiskt i DN-huset än på många andra håll.

När Olof Lagercrantz fått nytt kontrakt och större rörelseutrymme vidgade han debatten på sina sidor. 1966 lades den socialdemokratiska Stockholms-Tidningen ner och han såg det närmast som sin plikt att ge utrymme åt nu hemlösa vänsterskribenter på samma gång som den alltmer pockande frågan i tiden gällde USA:s krig i Vietnam.

Tidningens utsände reporter Sven Öste gjorde kriget synligt för svenska läsare och efter några uppmärksammade artiklar av Lars Forssell och Peter Weiss drog en intensiv debatt på kultursidorna igång, ofta med inlägg riktade direkt mot tidningens egen hållning på ledarplats. Temperaturen steg.

Redaktionschef efter Hedman som slutat redan 1962 blev redaktionsklubbens egen ordförande Börje Dahlqvist. För att möta den nyhetskonkurrens som ökat med med tv:s etablering och kvällstidningarnas framgångar organiserade han om redaktionen. Nya specialreportrar skulle dels ge fördjupning, dels ta fram egna nyheter, och kring dem byggdes egna redaktioner upp: för politik, för ekonomi, för kommunala frågor. Tidningen fick större tyngd, men blev knappast mindre svårtyglad.

Tidens trend inom journalistiken var att granska makten och ifrågasätta auktoriteter, och i DN belystes stora samhällsfrågor i långa artikelserier. Mest ryktbar blev serien Kvinnokraft 1972, om kvinnors arbete, bristande jämställdhet och löneskillnader mellan könen. I sant uppkäftig anda handlade det sista reportaget om förhållandena på – Dagens Nyheter.

Den väckte debatt, men präglade också bilden av att den gamla liberala madam Andersson fått näbbstövlar. DN:s ”tjejmaffia” blev ett begrepp.

Den fackliga militansen var stor. När en ny redaktionschef skulle utses 1974 föregicks tillsättningen av både stormöten, hearings och omröstningar. Valet föll på tidningens Londonkorrespondent Hans-Ingvar Johnsson, ungefär samtidigt som den stillsammare Per Wästberg avlöste Olof Lagercrantz som chefredaktör på kulturstolen.

När de två tillträdde låg både DN:s upplaga och antalet anställda på historiskt höga nivåer, men konjunkturen vände snart neråt, och de följande 7-8 åren hör till de motigaste i tidningens långa liv. Snabbt stigande pappers- och lönekostnader tvingade upp priset, läsarna fick mindre i plånboken och både upplaga och lönsamhet sjönk betänkligt.

Samma period hotade den nya, datorbaserade tekniken att friställa en hel generation grafiker, och den kamp de på DN under sjutton år förde för sina anställningar och sin yrkesheder med maskningsaktioner, sjukskrivningar och arbetsnedläggelser slet hårt på både ledningens och prenumeranternas tålamod.

Till prövningarna hörde också den stora Geijeraffären, där DN avslöjade att rikspolischefen för regeringen pekat ut justitieminister Lennart Geijer som säkerhetsrisk. Men källäget var svagt, och när Olof Palme kraftigt dementerade historien (som med tiden i allt väsentligt skulle visa sig korrekt) tvangs tidningen förödmjukat att backa och be om ursäkt.

En ljuspunkt var satsningen På Stan, en veckobilaga för stockholmare med mycket nöjesmaterial och stark lokalkänsla. Ett älskat inslag i DN som bestod som egen del till 2012. Mer kortlivat blev det stolta projektet Runt stan på 80-talet, 13 separata förortstidningar med egna redaktioner som skrotades efter bara fem år.

När Hans-Ingvar Johnsson avgick efter de blåsigaste åren ropades även inifrån huset efter en ”stark man”. Svaret blev Bengt Dennis, förhandlingschef vid UD med ett journalistiskt förflutet. Han hann inte mycket mer än att snabbt och med stark symbolik lägga ner den radikala och feministiska Vardagssidan innan han handplockades av finansministern för att bli ny riksbankschef.

I gengäld hade han anställt Christina Jutterström från Sveriges Radio som nu fick efterträda honom; den första kvinnliga chefredaktören i DN:s historia. Hon satsade hårt på att återupprätta nyhetsarbetet, förstärka den centrala redaktionen och i sann public service-anda predika åtskillnad mellan fakta och åsikter, ”news and views”.

1982 efterträddes Per Wästberg av Expressens kulturchef Arne Ruth, som öppnade kultursidan för en rad europeiska intellektuella, något som bidrog till att vidga debattperspektiven, men också till att ompröva den Sverigebild som fått sina törnar under 70-talskrisen. En rad nya skribenter med Horace Engdahl i spetsen introducerade postmodernismen för undrande svenska läsare.

1984 stärktes DN:s debattställning ytterligare genom att DN Debatt gavs en egen sida i tidningen, en plats där kända politiker och forskare fick göra utspel eller presentera rapporter med högt nyhetsvärde. Den fick stort genomslag men bidrog sannolikt också till att förstärka den något officiösa (Jan Guillou brukade säga: malliga) ton som ibland kunde prägla tidningen de här åren.

80-talet slutade betydligt bättre än det börjat. Högdragen eller inte var tidningen störst och bredast, och alla måste läsa den. Upplagan och humöret steg stadigt med konjunkturen, och några år var DN rena sedelpressen.

1989, DN 125 år
Det här minnesåret sammanföll med den oerhörda känsla av lättnad i Europa då muren mellan öst och väst föll. DN firade eftertryckligt med en ny och större kostym 1990, tidningen sektionerades och gavs ut i hela fem delar. Den var så tjock att DN erbjöd sig att såga upp prenumeranternas brevlådor.

Två inslag i den nya kulturdelen skulle bli trendsättande – den ena att det traditionella kulturmaterialet fick samsas i samma del som teater, film och musik under rubriken Kultur&Nöje, den andra att förstasidan rymde en personligt formulerad, resonerande krönika, en form som med tiden fick viral spridning i pressvärlden.

Men allt tvärnitade när 90-talskrisen slog till. Tidningen förlorade plötsligt över en tredjedel av annonsstocken, de stolta delarna blev snabbt både färre och tunnare och personalen hårdbantades. Även det nya prestigetryckeriet i Akalla tedde sig plötsligt överdimensionerat och måste krympas.

Ägarbilden hade också ändrats. Ända till slutet av 80-talet hade DN varit ett självständigt bolag, men 1986 bildades AB Marieberg, där DN var ett av flera dotterbolag. Många såg paralleller till ”Polypen” hundra år tidigare, i synnerhet sedan Marieberg förvärvat Sydsvenskan och köpt in sig i TV 4, samt börjat expandera utomlands.

I slutet av 1990-talet kritiserade Arne Ruth skarpt nyordningen i koncernen, som han ansåg undergrävde redaktionens självständighet. Till sist avgick han i protest mot planer på ännu en expansion, den här gången ett samarbete med Svenska Dagbladet som sedan aldrig blev av.

Snabba förändringar i medievärlden gjorde samtidigt tidningsutgivning till en allt vanskligare affär. Det tidiga 90-talet var de kommersiella tv-kanalernas tid, och 1995 debuterade den lättuggade nyhetstidningen Metro som delades ut gratis på tunnelbanan – en fräck revolution inte så olik Rudolf Walls. Internet visade sig snart vara en användbar – men tyvärr också ekonomiskt svårhanterlig – kanal för nyhetsförmedling. 1995 gick DN online.

Men inte ens den största morgontidningens position var helt självklar längre, och hur kraven på DN:s ledning sedan dess stigit kan bäst avläsas på omsättningen i toppen: de första hundra åren satt en chefredaktör på DN i genomsnitt drygt 19 år på sin post, de senaste tjugo åren bara i tre.

Alla har de på var sitt sätt försökt möta de nya utmaningarna genom att ömsom satsa på snabbare nyhetsarbete (Joachim Berner 2000), fördjupningar som DN Fokus (Hans Bergström, 2001) eller utbyggd nätsajt och lättare söndagsläsning (Thorbjörn Larsson, 2007); allt för att fånga och hålla kvar alltmer snabbfotade läsare.

1996 genomförde redaktionen ännu en talande flytt, från det pampiga höghuset till låghuset intill, där det gamla tryckeriet en gång rymts. Och även tidningens format har skruvats ner, från fullformat till tabloid; förändringen började med Stockholmsdelen redan på 90-talet och fortsatte med kulturdelen 2003 och nyhetsdelen 2004.

Ändå har DN:s pappersupplaga liksom hela morgonpressens sjunkit sedan 90-talets början – men det till trots är det egentligen inte läsarna som varit tidningens problem. Att kärleken till den tryckta tidningens särart lever är något som visade sig exempelvis när ett upprop på Facebook förhindrade en planerad nedläggning av Namn och Nytt-sidan 2010. Publicistiskt har tidningen också hävdat sin ställning förvånansvärt väl i kastvindarna, och räckvidden via nätet är stor, uppmärksammade artiklar där kan nå en spridning som aldrig förr.

I stället är det främst annonssvinnet till andra mediekanaler som tär, och det djupaste krisåret för tidningen kom 2009, när Gunilla Herlitz tillträdde som chefredaktör. Då tvangs redaktionen att skära ner hårt och har efter det minskat ytterligare, i dag görs DN av omkring hälften så många journalister som för fyrtio år sedan.

2011 fick tidningen den strama form den i stort sett har än i dag, med slimmat nyhetsutrymme och betoning på eget, utvalt profilmaterial: livlig stockholmsdel, slagkraftig kulturdebatt, personlig ton på ledarsidorna, krönikörer, synlig utrikesbevakning – men också ett framlyft, ibland utrymmeskrävande samhällsreportage.

En tidning för gratisnyheternas, bloggarnas och otålighetens tidevarv.

Med Peter Wolodarskis tillträde 2013 har å andra sidan en gammal ordning från Tingstens dagar återställts: en välkänd publicist tronar som ensam chefredaktör.

2014, DN 150
Ett och ett halvt sekel har gått sedan Rudolf Wall gjorde sensation. I vissa avseenden är den senaste pappersversionen av hans tidning paradoxalt nog inte så helt olik den första: litet format, korta artiklar, snabba nyheter.

Historien om den kan ses som en berättelse inte bara om dagspressen, utan också om Sverige. Moder Sveas och madam Anderssons utveckling följer varandra på ett slående sätt genom de hundrafemtio åren, de stämningar som präglat det omgivande samhället har oftast troget återspeglats både på tidningens redaktion och i spalterna, ibland i tillspetsad (eller rentav karikerad) form: rösträttsstrider och folkhemstid, neutralitet och kallakrigsoro, medbestämmandekrav och modernisering.

Tidigt på 70-talet stod de två på krönet av sin karriär: Sverige toppade internationella rankningslistor och DN:s upplaga var som högst. Sedan dess har snabba skiften i omvärlden, globalisering och digitalisering, förändrat spelplanen. Det har frestat på, men damerna har efter bästa förmåga lagat efter läge, anpassat sig efter nya krav och i stort sett lyckats hävda sina respektive varumärken och affärsidéer.

DN:s fortsatta färd lär knappast bli lättare. Men än vet ingen hur gammal en ärrad tidningsmadam kan bli.

Walls programförklaring

”Jemte det att redaktionen söker göra tidningen lättläst, såväl i yttre som inre afseende, ämnar den ingalunda låta tidens modstulenhet afhålla sig från att emellanåt låta skämtet spela. Men såväl under som bredvid skämtet är det redaktionens afsigt att med allvar behandla tidens och landets stora frågor, om än i allmänhet i kortare uppsatser.”

Utdrag ur Rudolf Walls programförklaring från första numret av Dagens Nyheter den 23 december 1864.