Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN 150 år

Rivningen av Klara

Foto: TT

Bilismen och kommersen. I en stram sammanfattning var det därför stora delar av Stockholms city revs för ett halvsekel sedan. Knappt någon protesterade.

De få invändningarna mot en ödelagd stadskärna – sammanlagt skulle 158 fastigheter komma att beröras – avfärdades med ett ”Fy! Vägglöss och utedass” eller ”Ni är inte i takt med tidens tongångar”. De avgörande besluten om Norrmalmsregleringen fattades i praktiskt taget total enighet i fullmäktige. Protesterna tog fart först tjugo år senare, mot slutet av 1960-talet.

Det började 1928, med Albert Lilienbergs generalplan, Sveavägen skulle fram till Norrström. Den politiska debatten inför det som kom att bli slutet för Klarakvarteren handlade nästan enbart om detta. Tidigt på morgonen den 19 juni 1945 klubbades regleringen av Norrmalm.

Göran Sidenbladh, som var stadsbyggnadsdirektör 1954 till 1973, skriver om processen i ”Planering för Stockholm 1923–1958”.

”Fanns det inga som ville bevara den gamla stadsplanen och bebyggelsen? Svaret är nej.”

I planen rangordnades de som skulle få plats i det nya city. Först står offentligt förvaltning och huvudkontor, sedan butiker, hotell, restauranger och nöjesföretag. Stockholms stad konstaterade att hantverkare och de som ville bo i lägenheter inte kunde betala de nya hyrorna och därmed inte förränta fullt markpris.

Men att ge bilarna större utrymme på nedre Norrmalm var också ett primärt syfte. Och det var bråttom med tunnelbanan. Bostadsbristen var även då ett pressande politiskt problem. Bostadsbebyggelsen i Söderort var 1951 nästan satt på sparlåga därför att man inte kunde klara kommunikationerna, skriver Sidenbladh. Under rusningstid gick det en buss varje minut från Brunkebergstorg mot söderförorterna.

Byggnadsnämnden och Skönhetsrådet var kritiska till rivningarna. Rådets ordförande Fredrik Ström (S) skrev ”Groteska äro i sanning dels den jättelika mur av höghus, som skall dela staden mitt itu, dels den fantastiska förstörelsen av Tegelbacken, Vasagatan och framför allt Stadshuset och Klara Sjö-området. Det ser ut som projektets ­författare tagit fel på Stockholm och New York”.

Andra talade om ”Grönköpings Manhattan”. Men politikerna i Stadshusets rådsal anammade den nya tiden och lät sig inte påverkas.

Göran Sidenbladh skriver i sin bok, som kom 1981:

”Om en sådan plan skulle presenteras i dag, skulle den godtagas? Säkerligen inte. Intresset för att bevara gamla hus har blivit allt för allmänt.”