Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Alice Kassius Eggers: ”Det är bara regn”

Romandebuterande Alice Kassius Eggers.
Romandebuterande Alice Kassius Eggers. Foto: Stefan Tell
Litteraturrecension

Skribent: Alice Kassius Eggers

Titel: ”Det är bara regn”

Utgiven av: Pequod press

Det finns två sorters kärlek – tillfredsställd och otillfredsställd. Är det samma sak som lycklig och olycklig? Nyanserna i det lyckliga förhållandet är i alla fall mer subtila och svårfångade än i det olyckliga, så jag ställer inte upp på Leo Tolstojs påstående att ”alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis”. Det är faktiskt precis tvärtom, och det glada förhållandet eller familjelivet är dessutom närmast okänd terräng i litteraturen.

Den känslomässiga självspäkningsromantiken tycks däremot aldrig mista sin lyster.

Man kan få för sig att kärleken till en undflyende partner, oftast en man, är en rebellisk handling i protest mot den småborgerliga tvåsamheten. Men med åren har jag alltmer börjat se idealiseringen av den lynniga kärleken som en kvinnofälla. Den karismatiska, struliga snubben, inte sällan något slags lidande geni, självupplevt maktlös i sin pendling mellan närhetsfobi och symbios, är i själva verket en fullfjädrad sadist som inte tar ansvar för sin egentliga maktposition.

Alice Kassius Eggers rör sig outtalat runt sådana tankegångar i sin nyutkomna kärleksskildring ”Det är bara regn”. Det är en dagboksliknande text som spänner över flera år och huvudsakligen utspelar sig på Söder i Stockholm. Här händer så småningom det enda som kan hålla kvar den person Kassius Eggers kallar ”filmens hjälte” i en permanent drömvärld: han dör i en motorcykelolycka, och döden låser honom i begärets bristzon. Annars hade han förstås, något som händer med de flesta manliga karismatiker av den här typen, i jagets medvetande med tiden mist sin tjusning och blivit småfet och gubbtrist.

Om det nu är en man. Det tar tid innan könstillhörigheten framgår. Personen är i sig androgyn, åtminstone i de tidigaste ungdomsstadierna gothig och sminkad. Ändå ägnar han sig åt ett manligt sanktionerat beteende. Kvinnor som håller på och strular så där får ofta inofficiell borderlinestämpel i stället, i de fall de inte kan gömma sig bakom en professionell psykiatrisk diagnos av något slag, och de framstår inte som särskilt spännande och attraktiva, snarare som grogghaggor på fallrepet alternativt manipulativa martyrer med osexiga humörsvängningar. Opålitlighetens magi funkar bara i ljuset av mansrollens historia – inte machomannens historia, men den känsliga konstnärssjälens, melankolikerns, out­siderns. Det finns ingen upphöjdhet i outsiderrollen för kvinnor. Ett exempel från mediernas samtidsfolklighet: jämför den respektlösa blicken på Camilla Henemark med genikulten kring Thorsten Flinck.

När mannen i ”Det är bara regn” dör förstärks känslan av den olyckliga kärlekens konstanta nu, för detta är också en bok om sorg. Inte akut sorg, som man på senare år har kunnat läsa om exempelvis hos Joan Didion och Joyce Carol Oates, utan en lågintensiv och existentiell sorg.

Och det är här Kassius Eggers gör något eget – med ett lugnt och samtidigt plågat språk skriver hon fram den litterära mascohismens grundton: ett slags maktövertagande i det fördolda, en melankolisk frizon för kvinnor: ”Underkastelsen är aktiv, så ser den ut för mig och min hund som är en collie.”

På så vis blir ”Det är bara regn” en ovanlig, vacker och konstruktiv kärlekshistoria.