Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Anders Fager: ”Svenska kulter”

Anders Fager korsar sakta men säkert bron mellan realism och fantastik.
Anders Fager korsar sakta men säkert bron mellan realism och fantastik. Foto: Fredrik Svensson
Bra skräckberättelser utmärker sig genom att säga mer om vår tid än både deckare och socialrealister. Jonas Thente har läst Anders Fager och hittat en begåvad debutant som lyckats med sin dekokt.
Litteraturrecension

Utgiven av: Man av Skugga förlag

Skribent: Anders Fager

Titel: ”Svenska kulter”

Hur känner man igen bra skräcklitteratur? Det är inte så lätt. Många skulle säkert hävda att en bra rysare rör till perceptionen på så sätt att man aldrig kommer att kunna betrakta en snusdosa på samma sätt efter att ha läst någon Stephen King-­epigons 1 400-sidiga roman ”Snusdosan från helvetet”. Men bra skräckberättelser är inte så enkla. Det som utmärker dem är att de ofta lyckas säga betydligt mer om vår tid än ens den mest inbitne socialrealist skulle förmå.

Varför? För att människan och historien är mycket mindre uppkrokad på förnuftsmässiga och rationellt grundade överväganden än vi vill tro. Man skulle med framgång kunna revidera hela den västerländska historien till en historia om skräck och rädsla, och den skulle inte skilja sig särskilt mycket från den betydligt enklare berättelse vi tar för given. Möjligen skulle vi förstå dem bättre om vi lyssnade till deras fasor; våra förfäder och deras förfäders fäder och mödrar.

Trots en hopplöst svensk beröringsskräck gentemot intelligent genrelitteratur – för att inte säga intelligent litteratur över huvud taget – lyckades John Ajvide Lindqvist för ett par år sedan hacka systemet och slå igenom med skräckromanen ”Låt den rätte komma in”. Vad Lindqvist gjorde i den debuten var något lika efterlängtat som överraskande: han kombinerade hallstämplad svensk socialrealism med skräcklitteratur. Och han gjorde det väldigt bra.

Nu presenterar sig Anders Fager i och med berättelsesamlingen ”Svenska kulter”. Sällan har jag stött på en debutant med så mycket att säga, så mycket att diskutera och leka med.

Också hos Fager hittar man den där kombinationen mellan svartvit dokumentärrealism och hejdlöst effektsökeri som blir en så lyckad dekokt när den skakas ordentligt.

För det gör Fager.

I den bästa berättelsen i ”Svenska kulter” – och tro mig, det finns många fler bästa berättelser i den här boken – följer vi två invandrade grabbar från Malmös Rosengård på resa genom Europa för att hämta hem mormor från någon gudsförgäten håla på Balkan. Bensinmackar passerar, och mer eller mindre obevakade gränser, tjejer med korta kjolar och deras bevakande skuggor.

Fager bygger upp sina berättelser som klassiska musikstycken. Han droppar – som av en tillfällighet – ordval och fraser som får en att sakta men säkert korsa bron mellan realism och fantastik. Utan att riktigt veta var i handlingen har man passerat gränsen mellan realism och symbolism.

Snart nog fattar man att de här bröderna från Rosengård inte alls är några vanliga invandrare på väg att hämta mormor till Sverige så att hon ska få se sina barnbarn innan det är för sent. Samtidigt blir de en skrattspeglad bild av svenska fördomar och det är svårt att inte associera till den brutalexotiske Transylvanienbo som en gång, i Bram Stokers ”Dracula”, emigrerade till England.

Över huvud taget har Anders Fager öra för de mest skilda av svenska subkulturer – alltifrån tjejsnacket i olika bussar på väg mot megadiskot i de småländska skogarna, till konsteliten i Stockholms innerstad. Fager färdas genom klasser och befolkningsskikt utan att tveka på handen.

Och utan undantag har vi med övernaturligheter att göra. Den allt mer desperat effektsökande deckargenren har ju till leda sonderat hur jävliga människor kan vara mot varandra, utan att fundera på varför. Skräcklitteraturens särskilda approach är att postulera bortommänskliga faktorer, men de begåvade författarna ställer de mänskliga drifterna i ett dialektiskt förhållande gentemot den gestaltade ondskan.

Fager är en sådan begåvad författare, så de där tjejerna som bussas till det småländska nöjeskomplexet är inte bara arvtagare till medlemskap i en förhistorisk blodskult. De är också vanliga landsortstjejer som till varje pris – och då gäller verkligen varje pris – vill bryta loss från ett utmätt småstadsöde.

I ”Svenska kulter” ingår också något jag inte har stött på tidigare i den här sortens litteratur. Anders Fager har tagit med fyra ”fragment” – skisser till berättelser eller delar av berättelser som inte växt upp. Två av dessa hör ihop, och dessutom på ett inte riktigt uttalat sätt med en av novellerna. Jag kan inte låta bli att tycka om den fräcka ansatsen att inarbeta sådana här halvsmälta hugskott i helheten i stämningsskapande syfte.

Anders Fagers prosa är korthuggen. Nästan som om hans texter vore skapade att twittras fram i ett febrilt tempo. Det enda han saknar är en skeptisk redaktör och en bra korrekturläsare. I övrigt är han utan tvekan färdig att tas emot som en av våra mer aparta, och därmed intressanta, samtidsskildrare.