Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-20 12:45 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dn-bok/bokrecensioner/asa-larsson-till-offer-at-molok/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

Åsa Larsson: ”Till offer åt Molok”

Det går inte att låta bli att älska Åsa Larssons Norrland. Här är hon fotograferad i Abisko.
Det går inte att låta bli att älska Åsa Larssons Norrland. Här är hon fotograferad i Abisko. Foto: Orlando G Boström
Det är miljöerna, människorna och den underliggande värmen som lyfter Åsa Larssons deckare. Lotta Olsson läser den nya boken ”Till offer åt Molok” och blir riktigt överraskad.
Litteraturrecension

Skribent: Åsa Larsson

Titel: ”Till offer åt Molok”

Utgiven av: Albert Bonniers förlag

Det är inte intrigerna som gör att man älskar Åsa Larssons deckare. Men det brukar man inte komma på förrän efteråt.

I stället är det miljöerna, människorna, språket och den underliggande värmen. Och hundarna, förstås. Åsa Larsson älskar sina personer, hon kliar både människor och hundar bakom öronen och väver in dem i en mänsklighet där allt går åt helvete men ändå är värt besväret.

Eller inte. Men det är som det är, vi gör det vi orkar göra och det är vackert de gånger vi orkar älska varandra.

Miljön är byn Kurravaara utanför Kiruna, där åklagare Rebecka Martinsson bor med sina hundar. Där bor också den äldre grannen Sivving som inte heter så, det är en förkortning av civilingenjör, civ ing. Från Kiruna kommer de lugna poliserna som gör sitt jobb oavsett vad för dåre som försöker arbetsleda dem. Och så är det förstås hundföraren Krister med det brännskadade ansiktet.

Raggsockor mot nötta trasmattor i köket. Nystanet av trasiga strumpbyxor i byrålådan. Ut med hunden i morgonmörkret. En öl efter jobbet på en sylta som varken är stajlad eller speciellt minnesvärd, den serverar bara öl och ätlig mat.

Man kan få Norrlandsfördomar för mindre, det går inte att låta bli att älska.

En kvinna i Kurravaara har blivit mördad med något slags stickvapen, hennes mobbade barnbarn har gömt sig utanför, vettskrämd och minneslös. När han hittas vill han bara vara hund. Vildhund.

Parallellt berättar Åsa Larsson om lärarinnan som kom till Kiruna 1914 och som också blev mördad. Hänger morden ihop? Samma familj har utsatts för alltför många våldsamma dödsfall.

Nu kommer det många deckare, så man ser ju upplösningen komma väldigt tydligt, när huvudpersonerna måste ut i ensamheten med farliga mördare. Men jag sväljer grumsandet när jag läser Åsa Larsson. Det spelar ingen roll, jag trivs så bra i hennes Norrland.

Dessutom lyckas hon överraska mig med ett riktigt sorgligt dödsfall precis i slutet. Jag är fortfarande förvånad.

Fyra nya deckare...

Jussi Adler-Olsen: ”Journal 64”. (”Journal 64”) Övers. Leif Jakobsen, Bra Böcker. Jussi Adler-Olsen är en av de allra bästa just nu, mycket för hans underbart ilskna kommissarie Carl Mörck, som har fördomar mot allt. Här trasslar han in sig i en historia som visar sig leda till gamla tiders tvångssteriliseringar, men där allt fler spår leder till nutidens nationalistiska parti ”Rena linier”. Assistenten Assad visar nya sidor.Rolig, ettrig och politisk deckare.

Giancarlo Carofiglio: ”Skälig misstanke”. (”Ragionevoli dubbi”) Övers. Ulla Trenter Palm, Bokförlaget Forum. Lågmält rolig deckare om en dyster medelålders försvarsadvokat, Guido Guerrieri, som har blivit dumpad av tjejen och längtar efter familj. Och han får nästan en, med en vacker fru och en sällsynt söt liten dotter. Problemet är bara att familjen är hans klients. Guido tröstar sig bland annat i en av litteraturhistoriens trevligaste bokhandlar, öppen endast nattetid.

Ingrid Hedström: ”Rekviem i Villette”. Alfabeta. Femte Villettedeckaren börjar i Martine Poirots ungdom på 1980-talet, när hon ännu inte hade blivit undersökningsdomare i Villette utan bodde i Bryssel i ett hus fullt av studenter. En av dem, en ung ensamstående mamma, blev mördad, men mordet löstes aldrig. Nu vill dottern få reda på sitt ursprung, och Ingrid Hedström bygger skickligt upp en extrem spänning.

Helene Tursten: ”I skydd av skuggorna”. Piratförlaget. Helene Tursten gör sin tionde Irene Huss-deckare till en obehagligt aktuell berättelse om de kriminella motorcykelgängen. Är det rivaliteten mellan gängen som lett till att en ung man blivit ihjälbränd? Eller är det nya konkurrerande gäng på väg in? Någon verkar läcka uppgifter inifrån polishuset, och Irene Huss egen familj visar sig vara inblandad. Lite för lätt upplösning, men spännande.

...och fyra nya pocketdeckare

Jussi Adler-Olsen: Kvinnan i rummet. (”Kvinden i buret”) Övers. Leif Jakobsen. Bra Böcker. Den första och hittills svagaste av Jussi Adler-Olsens nu fyra böcker om polisen Carl Mörck. Men den är ändå mycket bättre än de flesta deckare! Här får man hela starten: Carl Mörck kommer tillbaka efter katastrofen som kostade en kollega livet och gjorde en annan förlamad. Han börjar samarbeta med Assad och utreder ett fall där en kvinnlig politiker försvunnit.

Thomas Ringstedt: ”Röd snö”. Bonnier pocket. Riktigt imponerande debut som flätar ihop nynazism, militant djurrättsaktivism och livsfarlig virusodling i laboratorier. I Uppsala! Och så är det trovärdigt också! Polisen Ulf Beow (lite rolig ordlek: vänder man på hans namn får man det medeltida verseposet Beowulf) utreder, och på laboratoriet sitter mikrobiologen Lotta Nordenflycht som misstänker än den ena, än den andra av kollegerna.

Arne Dahl: ”Viskleken”. Månpocket. En bra klockan-tickar-thriller. A-gruppens förra chef Paul Hjelm leder nu Opcop, en grupp poliser (med några ur A-gruppen) stationerad i Haag, som utreder internationell brottslighet. Det första fall de får spretar över halva världen, och dessutom verkar en mördare redan ha fått nys om polisgruppen vars existens skulle vara hemlig. Fick Svenska Deckar-akademiens pris som årets bästa svenska deckare förra året.

Björn B Jakobsson: ”Vid vägs ände”. Ponto pocket. Klaustrofobisk och läskigt trovärdig debutroman om kvinnan som åker med sin tonåriga styvdotter till ett avsides hus i Norrland för att de ska komma varandra närmare. Varpå allt går över styr. Grannarna verkar klippta ur ”Den sista färden” och en seriemördare går lös. Bilen går sönder. Enkel skräckfilmskonstruktion, men Björn B Jakobsson kan berätta den så att man verkligen biter på naglarna.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.