Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-21 15:48 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dn-bok/bokrecensioner/axel-odelberg-vi-som-beundrade-varandra-sa-mycket/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

Axel Odelberg: ”Vi som beundrade varandra så mycket”

Sven Hedin hälsar på Hitler under Olympiska spelen i Berlin 1936.
Sven Hedin hälsar på Hitler under Olympiska spelen i Berlin 1936. Foto: Dagens Nyheter

Ingen annan svensk stod Hitler så nära som den världsberömde ­upptäcktsresanden Sven Hedin. Henrik Arnstad läser en ­imponerande bok om en historisk vänskap.

Litteraturrecension

Skribent: Axel Odelberg

Titel: ”Vi som beundrade varandra så mycket”

Utgiven av: Norstedts

Den sista helgen i april 1945 ringer telefonen hemma hos den åldrige och världsberömde upptäcktsresanden Sven Hedin. Det är Dagens Nyheter som undrar om Hedin vill skriva en dödsruna om Adolf Hitler. Frågan är konstig, eftersom Hitler denna lördag den 28 april är högst levande. ”Jag skall gärna avgiva text men ej förrän Hitler verkligen är död”, svarar Hedin. På måndagen lyfter Hitler pistolen till huvudet och blåser ur sin hjärna, varpå DN:s förfrågan får avsedd aktualitet. Hedin skriver.

På ett sätt var Sven Hedin självklar som författare av dödsrunan. Han var personlig vän till Hitler, ingen annan svensk stod den tyske rikskanslern lika nära. Å andra sidan var Hedin föraktad – rent av hatad – i Sverige utifrån sitt försvar av Nazi-Tyskland. Inte minst kritiserades han i DN:s spalter, varför Hedins kärleksfulla dödsruna blev en paradox i tidningen: ”Jag bevarar ett djupt och outplånligt minne av Adolf Hitler och betraktar honom såsom en av de största män världshistorien ägt. Nu är han död”, skrev Hedin. ”Den store Ledarens minne skall leva i det tyska folket under årtusenden.”

Journalisten Axel Odelbergs berättelse om Sven Hedins närhet till Adolf Hitler – ”Vi som beundrade varandra så mycket” – är skriven med god kunskap om kriget. Inte minst förstår Odelberg att det är långt. Under de sex krigsåren 1939–1945 hann alla förutsättningar växla, flera gånger dessutom. Just därför blir Odelbergs val av huvudperson så lyckat, eftersom Hedin mitt i dessa ständigt förändrade konjunkturer var oföränderlig. Särskilt märkbart blev det 1943, efter krigets stora vändpunkter vid Stalingrad och Kursk.

När Sovjetunionens arméer inledde den långa marschen mot Berlin bytte många protyska sida i Sverige. Men Sven Hedin var ingen opportunist, påpekar Odelberg, utan ”en trogen vän i med- och motgång”. Få uppskattade det lika mycket som nazistregimen. Mot slutet av kriget skrev Goebbels att ”Sven Hedin är en tapper kämpe för vår sak. Det måste resas ett monument över honom i Tyskland efter hans död”. Till och med när Röda armén stod utanför Berlin 1945 tog sig Hitler tid att skriva lyckönskningstelegram till ”sin beundrade svenske vän och beundrare Sven Hedin”, som fyllde 80 år.

Vid denna tid var Hedin exempel på vad som kallas förlorarnas historia. Efter 1943 blev han en patetisk fördetting (vilket Hedin ofta varit även tidigare i sitt liv). Odelbergs lyckade poäng är att så inte var fallet under 1940, då Hitler hade förnedrat stormakterna Frankrike och Storbritannien samt – innan anfallet på Sovjetunionen – de facto vunnit and­ra världskriget. Hedins insats för Sverige under denna tid var unik, viktig och uppskattad.

Det var via Hedins personliga tillgång till Hitler och deras privatsamtal som den svenska utrikesledningen fick livsavgörande besked, angående tyskarnas planering för Norden. Hitler skulle exempelvis inte tillåta förnyade sovjetiska anfall mot Finland och därmed försvann ett enormt säkerhetspolitiskt hot mot Sverige (ett sovjetiskt Åland hade varit svensk krigsorsak). Dessutom fick Sverige information om framtidens status i ett nazityskt Europa, efter den kommande freden. Sverige hade inget att frukta, förmedlade Hitler via Hedin, förutom ”att i det framtida nyordnade Europa måste judarna försvinna från Sverige, speciellt familjen Bonnier”.

Det märkliga med Sven Hedin är att ju sämre kriget gick för tyskarna, desto starkare blev hans antisemitiska hat. Från att ha klagat över tyska judeförföljelser skrev han sensommaren 1943 att ”det nuvarande kriget är också ett judarnas krig för världsherraväldet. Judar har lagt grunden till bolsjevismen och judarna regera i USA. De äga intet fosterland men de styra världen finansiellt.” Det var alltmer ovanliga åsikter under en tid då Förintelsen blivit allmänt välkänd (svenska UD hade just genomfört en enorm räddningsoperation angående Danmarks judar). Odelbergs styrka som författare är att han redovisar Hedins yttringar utan att moralistiskt förenkla. Desto starkare blir texten.

Boken Axel Odelberg skrivit handlar om en perifer figur i den svenska hanteringen av kriget, ett undantag och den politisk-existentialistiska moralens haverist. Vi ska inte tolka Hedin som en representant för ”Sverige”, däremot kan han ses som en röst ur den svenska traditionella högerns antidemokrati. Men medan de blivande Moderaterna under andra världskrigets gång tänkte om angående den liberala demokratins fördelar, så stod Hedin kvar och stampade. När andra upplevde nazismens nedkämpning, såg Hedin sitt älskade Tyskland gå under. Odelbergs bok om Sven Hedin och Adolf Hitler är inget centralt verk om Sverige under andra världskriget.

Men den är något annat, i sitt mikroperspektiv. Odelbergs bok är helt enkelt imponerande bra. Och Sven Hedin fick inget monument i Berlin. Däremot har han en gata uppkallad efter sig, i Wannsee – bara ett stenkast från villan där ”den slutgiltiga lösningen av judefrågan” diskuterades då Förintelsen gick in i sin industriella fas 1942. Så slår historiens ironier.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.