Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

David Foster Wallace: ”Blek kung”

David Foster Wallace.
David Foster Wallace. Foto: Keith Bedford / Getty Images
Kulmen på 1900-talets romankonst eller försångare till 2000-talets? David Forster Wallaces ofullbordade roman ”Blek kung” har fem år efter hans död nu givits ut på svenska. Boken är årets läsning, tycker Jonas Thente.
Litteraturrecension

Skribent: David Foster Wallace

Titel: ”Blek kung”

Översättare: Alva Dahl

Utgiven av: Natur & Kultur

Mot slutet av James Bond-filmen ”A view to a kill” (1985) klänger sig ärkeskurken Max Zorin fast vid Golden Gate-brons spann efter en förlorad strid mot den brittiske agenten. Psykopaten Zorin spelas med bravur av Christopher Walken, som i sin sista scen flagrant bryter mot alla dittills föreskrivna regler för hur en ärkeskurks dödsscen bör gestalta sig.

Walken/Zorin har misslyckats med att framkalla en förödande jordbävning längs den amerikanska västkusten för personlig ekonomisk vinnings skull och hänger nu drygt 220 meter över havet och håller på att tappa greppet. Det sista vi erfar av honom innan han rasar mot sin död är inte ett avgrundsvrål eller ens ett uttryck för ångest, fasa eller desperation.

I stället fnissar han till som inför ett skämt. Och faller. Det är som om livet, ambitionerna och allting bara har varit en bisarr lek som han förlorat.

I tjugo år bar jag den där scenen i min mentala koffert innan jag hittade dess litterära motsvarighet i David Foster Wallaces författarskap. Tre år senare – 2008 – hängde han sig och efterlämnade den ofullbordade romanen ”Pale king”.

Som i dag utkommer i svensk översättning.

I lördags publicerade DN Kultur Malte Perssons inledning till den parallellt utgivna återutgåvan av DFW:s debutbok ”Systemets sopkvast”. Det är en mycket inkännande introduktion till författarskapet som jag varmt kan rekommendera och som dessutom lämnar mig fri att koncentrera mig på ”Blek kung”.

DFW:s redaktör sedan många år, Michael Pietsch på förlaget Little, Brown, slingrar sig enormt när han inledningsvis redogör för omständigheterna kring och förfarandena runt redigeringen av de efterlämnade brottstycken som han förfärdigat till den postuma romanen. Om inte annat så förstår läsaren av hans ödmjuka apologi att vi har att göra med ett författarskap utöver det vanliga – ett som man inte hanterar hur som helst. Moderna bibelöversättningar är det närmaste jag kan associera till.

Men även om ”Blek kung” är ofullbordad så lämnar den och dess författare generationskollegerna – Dave Eggers, Jonathan Saffran Foer, Nicole Krauss, Nick Hornby, Jona­than Franzen med flera – långt, långt, långt bakom sig.

Det kanske är på tiden att berätta vad ”Blek kung” handlar om. Den handlar om det amerikanska skatteverket: International Revenue Service, eller IRS. I stället för kapitel så är boken uppdelad i paragrafer och en av dem utgör en uppräkning av alla de sjukdomar och åkommor som drabbar anställda på skatteverket på grund av ledan och monotonin i arbetet att granska deklarationer.

David Foster Wallace arbetade själv på skatteverket under en period. ”Blek kung” är – hävdar han ideligen i sedvanligt fotnotiga metaparagrafer – i själva verket en biografisk bok vars stoff bygger på egna erfarenheter och intervjuer med forna kolleger på Verket.

Men jag tror att jag hoppar över alla intrikata stilövningar, satiriskt förlagsjuridiska utläggningar och postironiska tricks som DFW imponerar med; som han behärskar bättre än någon annan, och som kommer att få framtida litteraturhistorieskrivningar att betrakta honom som en kulmen på 1900-talets romankonst eller en försångare till 2000-talets – det vet vi inte än.

T S Eliot hävdade en gång i sitt förord till Djuna Barnes ”Nattens skogar” att det var en roman som snarare riktade sig till poesiläsaren än till prosaläsaren.

Möjligen kan man säga samma sak om ”Blek kung”. I alla fall så handlar den mer om en beskrivning av ett tillstånd, än en berättande rörelse.

Det genomgående temat är utan tvekan ledan. Men det är inte bara den yrkesmässiga ledan hos anställda på skatteverket som DFW beskriver. Ledan sträcker sig långt utanför de gränserna – ut över motorvägarna och trafikstockningarna, genom förorterna och industriområdenas zoner för konsumtion av trädgårdsredskap, fröer, marsvinspellets och byggmateriel, via fimparna och tuggummikladdarna i kollektivtrafikens nötta askkoppar, till väderleksrapporterna och dammet i instrumentbrädans skarvar.

Det är som om DFW har hittat precis den frekvens där man kan höra den till information och underhållning konverterade melankolin brusa i oss – de sista generationerna bekymmerslösa västerlänningar – som i ett existentiellt blodomlopp och precis så invant som blodets brusande eller hjärtats slag att vi inte kan höra det förrän i vargtimmen, när vi ligger vakna och lyssnar.

Det finns en paragraf i boken (19) där ett gäng handläggare på Verket uppenbarligen har fastnat i en hiss och diskuterar förhållandet mellan individen och staten. Förutom att dialogen är litterärt utsökt i sig, så leder den uppmärksamheten till det faktum att ”Blek kung” i grund och botten är en politisk roman, om man med politisk menar att den på ett föredömligt sätt djupdyker till grundfrågorna i stället för att – som är vanligt i vår inhemska litteratur – propagera för ett eller annat egenintresse.

David Foster Wallace lyckas med andra ord visa att begreppet skatt och var och ens förhållande till det, är det varietéfinger på vilket vår omhuldade demokratitallrik snurrar. Och fingret börjar krokna.

Visst låter det som en kul roman?

Inte?

Nåja, i så fall vill jag påminna om alla de recensenter som världen över tycks ha skrattat sig fördärvade åt ”Blek kung”. Och visst är DFW slagkraftig och på pricken. Men jag kan ändå höra Christopher Walkens fniss mellan de geniala raderna. Och jag gratulerar aningslöst skojfriska kritiker till en komisk vistelse i kön till galgen.

Några ord om översättningen. Den är gjord av Alva Dahl och så god den nu kan vara, med tanke på att DFW:s fluktuerande prosaflöden och precisa idiom är stilbildande. Att översätta honom till svenska är lite som att tolka Bachs ”Toccata och fuga d moll” på dragspel.

Underhållningsindustrin har annekterat frasen ”Om du bara ska läsa/se/köpa en bok/film/produkt i år...” och så vidare.

Jag höjer gärna insatsen och säger: om du bara tänker göra en sak i år, så läs David Foster Wallaces ”Blek kung”.

Och lär dig vägen till närmsta skyddsrum.