Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Erik Granström: ”Svavelvinter” och ”Slaktare små”

Erik Granströms ”Svavelvinter” kom första gången 2004 och boken har utvecklats ur ett rollspel.
Erik Granströms ”Svavelvinter” kom första gången 2004 och boken har utvecklats ur ett rollspel. Foto: Cato Lein
Erik Granström skriver egensinnig fantasy om en värld där allt är annorlunda. Till och med språket. Lotta Olsson blir fascinerad och frustrerad. När kommer fortsättningen?
Litteraturrecension

Skribent: Erik Granström

Titel: ”Svavelvinter” och ”Slaktare små”

Utgiven av: Coltso

De här böckerna är bland det bästa och mest egensinniga jag har läst i fantasy­genren. Det gör dem inte lättillgängliga: här är det på allvar en ny värld. Även om grundhistorien är lättbegriplig, något är på tok med svavelproduktionen på polarön Marjura, och saken måste undersökas. Det är många som är på väg dit, av olika skäl. Överste Praanz da Kelve, isdruiden Perrima, vindhäxan Silvia Miranda, Jarmona av Frand som tillhör Shamashi­religionen, en arkeologisk expedition som hoppas på att finna en forntida högkultur.

Det är långt från Tolkiens bekanta Midgård med de vanliga alverna, drakarna, dvärgarna och trollkarlarna. Allt är annorlunda: djuren, naturen, maten, människorna, magin och gudarna – givetvis finns det magi och gudar. Till och med språket är annorlunda, och i början grumsade jag över det arkaiska, högtravande tonfallet.

Gradvis öppnade sig berättelsen åt ett oväntat håll. Det dök upp vagt bekanta namn och skeenden, fraser och idéer. En häxa utbrast ”män är djur!”, någon annan sa ”Utrota varenda djävul”, Platons idévärld tycktes finnas på riktigt – eller var det magin från Ursula Le Guins Övärld? En trollkarl hade med nekromantisk kraft återuppväckt en känd filosof, Makulon Nihivelli. Det tog rätt många sidor innan jag såg kopplingen till Machiavelli, men sedan vecklade flera namn ut sig, med associationer åt olika håll.

Det är som om Granström har klippt sönder vår civilisation till en oändlig mängd fragment och vävt en ny, rik berättelse om en främmande värld som är märkligt bekant. Samtidigt håller han skickligt olika berättelsetrådar i gång och trappar upp spänningen.

När ”Slaktare små” slutar blir man djupt frustrerad. När kommer nästa del?