Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Gellert Tamas: ”De apatiska. Om makt, myter och manipulation”

I början av 2000-talet gick rykten att flyktingfamiljer manipulerade sina barn för att få stanna i Sverige. Med sin reportagebok ”De apatiska” visar Gellert Tamas att manipulationen kom från regeringens samordnare. Maciej Zaremba läser en skakande berättelse om hur ett samhälle överger sina grundvärden.
Litteraturrecension

Utgiven av: Natur & Kultur

Skribent: Gellert Tamas

Titel: ”De apatiska. Om makt, myter och manipulation”

Tisdagen den 7 mars 2006 slår polisen till. Samma dag på flera adresser, vilket antyder organiserad brottslighet. Fem personer tränger sig in i lägenheten, en av dem går fram till den orörliga barnkroppen, sticker en nål i den och klipper bort hårtussar. Föräldrarna får veta att de misstänks för att förgifta sitt barn. Haqiqat Agayeva lär inte glömma den dagen. ”Jag tappade verklighetsuppfattningen”, har hon berättat. Det kändes som att vara tillbaka i Azerbajdzjan. Kort därefter togs hon in på psykakuten.

Tillslaget utgjorde kulmen på två års intensiv opinionsbildning kring ”de apatiska barnen”. Den började på allvar i november 2004 då migra­tionsministern Barbro Holmberg upplyste riksdagen om att sådana barn ”bara fanns i Sverige”. Vilket förstods som att deras tillstånd inte var på riktigt. Tre månader senare berättade Holmberg om ett barn som tillfrisknat på en timme. Samma dag kungjorde ministerns ”nationella samordnare” Marie Hessle att apatiska barn sprang uppe på nätterna och smygåt när ingen såg på.

Under åren följde flera rykten som antydde att dessa flyktingfamiljer var riktiga monster. De tvingade sina halvvuxna barn att väta i sängen, svälte dem eller gav dem droger. En doktor Eriksson i Malmö sade sig veta att det var brom. Sveriges Radio (Väst) anklagade ett namngivet flyktingbarn för att simulera.

Det var som om vissa spärrar börjat släppa. En högerextremist som fabulerat på webben om ryska resebyråer – som lärde ut hur man låtsas sjukdom för att tillskansa sig uppehållstillstånd i Sverige – fick sin historia serverad som äkta nyhet i Svenska Dagbladet
(24/11 -05). En statlig utredning åberopade som enda referens en doktor Jackson som aldrig sett ett apatiskt barn men visste att de simulerade. (Doktor Jackson menar vidare att det är ”judar” som ligger bakom de apatiska barnen. Fast den förklaringen kom inte med i utredningen. Hans åsikter i övrigt kan inhämtas på Nationaldemokraternas hemsida.)

Trots att de apatiska barnens symtom fanns beskrivna i läroböckerna (”Katastrof- och försvarspsykiatri”, 1982) började också sjukvården bete sig som om sjukdomen inte fanns. I Jönköping vägrade psykiatrin att ens undersöka ett förtvivlat barn. Vid Danderyds sjukhus den 20 juli 2004 fick häpna åskådare se hur en skötare släpade en kraftlös 13-åring till entrén medan han sparkade pojken på hälarna: ”Han kan gå ... pappan tittade på ett tv-program om hur man gör för att få stanna i Sverige, så här gör de, vi vet.”

I augusti 2006 kom resultatet av polisens tillslag mot Haqiqat Aga­yeva och andra flyktingfamiljer. Inga ”tecken på vanvård, misshandel eller drogning har kunnat påvisas”, sammanfattade åklagaren. Dessförinnan har man avfärdat talet om ryska maffior, drogningskurser med mera. Anklagelserna var ogrundade.

I dag, tre år senare, får vi veta att de inte bara var ogrundade. De var fabricerade.

Polistillslaget var frukten av en manipulation av två statsfunktionärer: regeringens nationella samordnare Marie Hessle och Annica Ring på Migrationsverket. Så ser det faktiskt ut. Syftet var att påverka opinionen och riksdagen att stödja regeringen Perssons hårt kritiserade praktik att avvisa svårt sjuka barn.

Det är ett av budskapen i Gellert Tamas 600-sidiga ”De apatiska. Om makt, myter och manipulation”, som utkommer i dag.

Låt oss inse vad det betyder. Det handlar om söndertrasade flyktingfamiljer, med livsfarligt sjuka barn, av vilka somliga bevittnat mord och våldtäkter på närstående. Dessa de mest sårbara utsattes alltså för en förtalskampanj som drev några av dem till självmordsförsök. Av vilka? Av tjänstemän som vi anförtrott uppgiften att vårda rättstaten och värna de svaga.

År 2003 skrev Bo Strömstedt att eftervärlden kommer att betrakta dessa avvisningar ”med samma skam som vi nu ser på 30-talets tvångssteriliseringar”. Ärkebiskop K G Hammar såg dem som ett övergrepp i nivå med baltutlämningen. Då kunde de bara ana dimensionerna av detta haveri. När Tamas ber mytforskaren Bengt af Klintberg analysera de historier som Marie Hessle med flera spritt om flyktingarna associerar af Klintberg till sägner om judar som rövar bort kristna barn för att dricka deras blod. ”Det är befogat att dra de parallellerna.”

Många kommer att försöka ifrågasätta Tamas bok. De lär inte få det så lätt. Det han påstår synes pedantiskt belagt och Gellert Tamas har knappast råd med annat. Han har valt att namnge ett hundratal läkare, poliser, tjänstemän, journalister och andra som antingen ansvariga eller medlöpare i denna flyktingmobbning. Vi får rentav veta vad de tre hos Kriminalvårdens transporttjänst hette som i juni 2004 övergav den svårt sjuka Jennifer på en förläggning i Märs­ta, utan att bry sig om huruvida någon skulle ta hand om henne.

Det är demokratisk pedagogik. Tamas påminner om att samvetet inte kan delegeras uppåt. Att det inte duger att kasta hela skulden på en handfull makthavare.

”De apatiska” i titeln syftar inte på flyktingbarnen utan i första hand på riksdagen, vars majoritet (av S och M) accepterade Barbro Holmbergs slutsats att ifall de sjuka fick fristad skulle landet invaderas av falska flyktingar. Jag håller med Miljöpartiets Gustav Fridolin: Det var ett närmast rasistiskt antagande. Så kanske hade ”Ormens ägg” varit en bättre titel.

Tamas visar nämligen att det räckte att några få resoluta makthavare, med regeringens tysta medgivande, började blinka samförstånd till en främlingsfientlig opinion för att demokratins fästpunkter (läkaretik, pressetik, ämbetsmoral) skulle krackelera. Plötsligt blev det rumsrent på ett ämbetsverk att fira avvisningar med champagne eller skämta om ”den slutgiltiga lösningen”, som Annica Ring kallade deportationen av de sjuka barnen. Oroväckande många läkare började säga vad de trodde förväntades av dem (25 verksamhetschefer avlade en lojalitetsförklaring till regeringens idé att apatiska barn tog skada av sjukvård). Läkare med integritet förtalades eller tvingades bort från sina poster. Och i seriösa tidningar uppträdde nationaldemokrater och skrävlare som medicinska experter. Medan invändningarna blev refuserade.

Trots att en rad läkare och journalister gjorde sitt yttersta för att gendriva ryktena fick de nästan karaktären av etablerad sanning. Också i de mest upplysta sällskap kunde den som efterlyste bevis för att barnen simulerade mötas av medlidsamma leenden.

Det är en skrämmande och oerhört lärorik läsning. Man förstår bättre hur ett Machtübername skulle kunna gå till. Som en liten strömkantring till en början, fredligt, stegvis och med ögontjänare i de flesta rollerna.

Det är bland annat denna kvalitet som gör ”De apatiska” till ett av efterkrigstidens viktigaste repor­tage. Det visar att ett samhälle kan överge sina grundvärden samtidigt som det vältrar sig i värdegrunder och mångfaldsplaner.

När ett svenskt missförhållande avslöjas brukar vi trösta oss med att det i varje fall inte var värre än i andra länder. Men med de apatiska barnen förhåller det sig tvärtom. I Tyskland, i Kosovo och i Europadomstolen (som stoppat en rad avvisningar) kan folk inte förstå hur någon stat kan misshandla ett sjukt barn på det sättet. Så låt mig referera Gellert Tamas:

De svenska läkare som av Mi­grationsverket tubbas att intyga att barnen är ”transportabla” får försäkringar av verket att det väntar vård i hemlandet. Men staten ljuger. I regel bär de svenska funktionärerna barnet ur flygplanet, lägger det på en bänk i ankomsthallen, och återvänder hem.

Eller, oktober 2003. Anisas familj har efter fyra års ansökande och avslag accepterat att avvisas till Belgrad. De har bara ett önskemål: att få åka tåg, eftersom den 15-åriga Anisa (som går på högstadiet i Malmö) lider av svår flygfobi, vilket två läkare intygar. Då blir det tvångsavvisning med flyg, bestämmer polisen. Oändligt mycket dyrare, förstås, men kanske gäller det att visa vem det är som bestämmer? Hämtning med piketstyrka, väldig brådska och våld.

På det specialchartrade planet får Anisa panik. Då tvingas hon ned på golvet och får ligga i två timmar fastkedjad i korsställning mellan flygsätena. Hon ropar på sina föräldrar. Men de får inte trösta henne, har avvisningsteamet bestämt. Svälj också detta: Arisa måste bäras ut från planet. Allt gick så fort att familjen efter fyra år i Sverige varken fick med sig ytterkläder, identitetshandlingar, pengar eller skor.

”Ren sadism”, kommenterade Anisas svenska läkare, Olle Erlandson. Å, nej. Normal, generös, föredömlig svensk flyktingpolitik. Den humanaste i världen. Fråga minister Holmberg. Eller om det är Billström han heter.

Denna svenska mardröm är nämligen inte över. Endera dagen skall 19-årige Tair Maripov, sondmatad sedan två år, dumpas på någon bänk i Kazakstan. Om Tobias Billström säger att det inte är hans ansvar, vilket han brukar säga, kan ni sluta att ta den mannen på allvar. Det är regeringen som bär ansvaret för dessa nedrigheter. Migrationsverket är bara instrument.

Jag skulle skriva en recension, men den ser ut som en debattartikel. Kan man avge ett bättre omdöme om ett reportage som vill väcka debatt? Så låt mig bara slänga in att jag emellanåt irriterats av Tamas missbruk av deckarens stilgrepp ”klockan var exakt 5:43 när...” och liknande. Men det är petitesser. Där­emot är avsaknaden av namnindex svåruthärdlig i en sådan uppslagsbok till samtiden.

I kväll, den 1 oktober, kl

I kväll, den 1 oktober, kl 18 diskuterar Gellert Tamas sin bok på ABF-huset i Stockholm.

Förra årets debatt

Både Gellert Tamas och Maciej Zaremba gjorde inlägg i DN i en debatt om flyktingpolitik förra året. Läs debattartiklarna igen!

2006 skrev Gellert Tamas om de

2006 skrev Gellert Tamas om de apatiska flyktingbarnen i DN. En artikel som skapade debatt. Läs artiklarna igen!

Frilansjournalisten Gellert Tamas uppmärksammades 2002 för sin bok "Lasermannen - en berättelse om Sverige"