Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-21 13:42 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dn-bok/bokrecensioner/gerard-murnane-korntappa/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

Gerard Murnane: ”Korntäppa”

Gerard Murnane.
Gerard Murnane. Foto: Golvan Art Management
Litteraturrecension

Skribent: Gerard Murnane

Titel: ”Korntäppa”

Utländsk titel: (”Barley Patch”)

Översättare: Peter Samuelsson

Utgiven av: Albert Bonniers förlag, Panache

”Korntäppa” är den tredje boken av den australiske författaren Gerald Murnane, som översatts till svenska efter ”Slätterna” som kom 2005 och ”Sammetsvatten” 2009.

Titlarna avslöjar kanske något av stämningsläget som vilar i ett uppmärksamt betraktande.

I denna roman, som också är en självbiografi, gestaltar författaren sitt liv med lika delar läsning och landskap, och kryddar med människor, som haft betydelse i olika skeden. Familj och släktingar, grannar, flickor.

”Korntäppa” berättar om tillblivelsen av ett författarliv, en person som älskar hästar och kapplöpning och som är skicklig på att binda ihop omaka fragment till en helhet.

Utgångspunkten i boken är ett Rilkecitat i form av en fråga som varje person med författarambitioner måste ställa sig: ”Måste jag skriva?” Författaren själv, som är född 1939, deklarerar omedelbart att han har slutat skriva skönlitterärt efter trettio år. Han inser att han inte har någon fantasi, att han ”aldrig hade skapat någon gestalt eller tänkt ut en handling”.

Det behöver inte vara något egentligt problem, jag känner till flera skickliga författare som säger att de aldrig hittat på någonting, men som ändå får fart och glans i berättandet.

Nu skriver ju Gerald Murnane självbiografiskt, så det är säkert bra att han inte är alltför påhittig och fantasifull i förhållande till det han berättar, men ändå. Hur skimrande poetiskt och sinnrikt formulerat författaren än skriver blir det väl långsamt och pedantiskt.

Han närmar sig sig själv försiktigt; en pojke uppvuxen i ett hem utan särskilt många böcker men med prenumeration på två novelltidskrifter i månaden. Först läste mamman och berättade vilka han inte fick läsa (dem läste han alltid först) sedan vilka han fick läsa. Med novellerna som litterär ryggsäck tar författaren med sig läsaren runt i sina hemtrakter och till sina heliga platser med serieböcker om Dockmannen, som gjorde outplånligt intryck liksom Josephine Teys ” Brat Farrar” som publicerades som följetong i The Australian Journal.

Mellan 1960 och 1990 läser Murnane mer än tusen skönlitterära böcker, skriver han. Även om han förskonar sina läsare från att berätta om flertalet av dem är ämnet Gerald Murnane och hans läsning, en omfattande del av romanen. Lite långrandigt för oss som inte ska bli Murnaneforskare.

Det roligaste i boken är historien om en farbror som snedtänder på brorsonens bokskrivande efter en misstänksam närläsning av ett känsligt kapitel.

Bekantskapen sägs upp men en osentimental ­försoning sker på dödsbädden. Den liksom en nunnas hårda litterära domar ­piggar upp i en vacker men väl själv­högtidlig självbiografisk skild- ring.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.