Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

Golnaz Hashemzadeh: ”Hon är inte jag”

Golnaz Hashemzadehs berättelse handlar om barnet som tillsammans med föräldrarna måste fly och börja om på nytt.
Golnaz Hashemzadehs berättelse handlar om barnet som tillsammans med föräldrarna måste fly och börja om på nytt. Foto: Sofia Runarsdotter
Litteraturrecension

Skribent: Golnaz Hashemzadeh

Titel: ”Hon är inte jag”

Utgiven av: Wahlström & Widstrand

Bokens omslag skickar dubbla budskap. Titeln är den suggestiva ”Hon är inte jag”. Samtidigt är omslagsbilden ett porträtt av författaren själv. Roman eller självbiografi? Det blir litet svårt att först bena ut vilken sorts bok debutanten Golnaz Hashemzadeh skrivit, men efter avslutad läsning tror jag att det är förlagets förpackning som är underlig snarare än själva berättelsen. För det Hashemzadeh har att berätta är både igenkännligt och skildrat med viss originalitet.

Det rör sig om en av samtidens verkliga urberättelser – om barnet som tillsammans med sina föräldrar måste fly och börja om på nytt. I det här fallet från det Iran som under sent åttiotal stelnat i teokrati och evigt krig. Den under hela romanen namnlösa flickan – som bara kallas för det persiska ”dokhtaram”, min dotter – kommer till ett blekt Sverige, som hon med barnets självklarhet snart lär sig hitta i.

Föräldrarna reagerar annorlunda: Fadern tror i det längsta på framtiden, om inte för sig själv så för sin dotter. Medan den radikala modern ser exilen som ett svek och ett nederlag. Framför allt blir den en klassresa nedåt, där de hänvisas till de allra fattigaste svenska miljöerna. Och faderns livsbesvikelse tar sig uttryck i upprepad misshandel av hustrun. Det är Dottern som blir Projektet – hon ska upp, fram, inte bara bli något, utan bäst. När hon till sist blivit såväl ordförande i ”Elitskolans” (ett lätt igenkänneligt Handels, även om det aldrig skrivs ut) elevråd som anställd på ett prestigefyllt konsultföretag sitter hon sedan länge fast i anorexi och självskadebeteenden.

Tidvis blir romanen repetitiv, men Hashemzadeh lyckas ofta nyansera sin berättelse och turnera den på oväntade vis; den misshandlande fadern rymmer både ”monstret” och en krävande men omtänksam pappa med ”honungsögon”. Och när mamman väl tagit ut skilsmässa och genom väggen hör den svenska grannfrun misshandlas blir hon inte särskilt engagerad.

Det kanske starkaste partiet i romanen handlar om tonårsflickans dragning till ”Blatteland” – att låta sig sugas upp av en subkultur där den enda gemensamma nämnaren är vad man inte är, nämligen svenne. Men här dyker den intressanta bifiguren Kawa upp – en man flickan attraheras av, som är vagt kriminell men som i stället för att utnyttja henne säger ifrån: Hon hör inte hemma där.

Precis som föräldrarna skickar han henne uppåt, in i samhällskretsar han själv aldrig får tillträde till. När hon väl kommit in på ”Elitskolan” möter hon där exakt samma riter, samma subkulturella utstötningsmekanismer, samma hackordningar och grupptryck som i Blatteland – elegant symboliserat av den retro-platådoja som visar sig gångbar i bägge kretsarna.

Den insikt som Hashemzadehs huvudperson till sist landar i är vad man brukar kalla ”anarkismens insikt”. Att det är hierarkierna i sig som förstör människorna – vilka dessa hierarkier än är. Alla system där du ska sätta dig över någon annan, underordna dig en tredje, är vad som gör oss ofria vare sig det är näringslivets toppskikt eller Blatteland vi rör oss i. Det är Dotterns livsuppgift att ta sig upp, lyfta sig i håret, ”bli något”. Men som slutsatsen lyder, och som föräldrarna till sist säger: ”Det var för friheten vi kom.”

Trycket som Dottern känner är något alla klassresenärer känner igen. Inte bli som vi. Utnyttja dina möjligheter bättre – och känn hur din gamla värld snörs av bakom dig, samtidigt som du aldrig riktigt kommer in i din nya. Det är framför allt en sådan klasskildring Hashemzadeh skrivit, en lyhörd sådan, ur ett Sverige där klass och etnicitet allt oftare trasslas samman på precis det komplicerade vis hon skildrar. Andra författare i samtiden har sökt reda ut sådana garnnystan av tillhörigheter, som Hassan Loo Sattarvandi eller för den delen Susanna Alakoski.

Därför är det synd att förlaget på baksidan etiketterar romanen som ”prestationsjunkiens berättelse” – som om man vore rädd att hamna alltför nära arbetarromanens tradition och dess skildring av klassresenärens svindel och ångest. För det är i det kraftfältet denna debut hör hemma.