Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Kate Millett: ”Sexualpolitiken”

Kate Millett.
Kate Millett. Foto: Scanpix
Kate Milletts magnifika ögonöppnare om hur politik och sexualitet hör samman ges ut på nytt. En välskriven och humoristisk klassiker, lika läsvärd nu som på 70-talet, skriver Kajsa Ekis Ekman.
Litteraturrecension

Skribent: Kate Millett

Titel: ”Sexualpolitiken”

Översättare: Roland Adlerberth

Utgiven av: Pocky

En sak är säker: den som tror att feminister inte har humor har aldrig läst Kate Millett. ”Sexualpolitiken”, hennes magnifika verk från 1970, inleds med ett lustmord i maratontempo på två litterära giganter, Henry Miller och Norman Mailer. Det är drift av hög klass.

Millett inte bara avslöjar de två författarnas neurotiska förhållande till kvinnor; hon ger också ideligen slängar åt deras litterära talanger. ”Vår hjälte” kallar hon ironiskt Millers manliga huvudperson Val och beskriver honom så här: ”Berättaren, som alltid är en version av författaren själv, är sexuellt oemotståndlig och nästan sagolikt potent. Följaktligen kommer det knappast som en överraskning för läsaren att Ida så småningom hamnar i hans klor.”

Och när Val efter att ha haft samlag i ett badkar beskriver Ida som ”fast på kroken”, kommenterar Millett syrligt: ”Törhända inspirerades det vattniga bildspråket rentav av badkaret.”

När hon är färdig har både Miller och Mailer detroniserats fullständigt. Av deras rykte som farliga och revolutionära machoförfattare återstår inte mycket; i stället framträder två smått löjligt skrytsamma typer.

Millett brukar här en urgammal muntlig kvinnogenre, att med skrattet ta ner mannen på jorden. Någon har sagt att kvinnor är rädda för att män ska döda dem medan män är rädda för att kvinnor ska skratta åt dem. I verkligheten vinner våldet över skrattet, men i text är det tvärtom. Mailers osande våldsfixering står sig slätt mot Milletts glimt i ögat.

”Sexualpolitiken”, som nu ges ut på nytt av förlaget Pocky, är en feministisk klassiker. Den är bättre skriven än Beauvoirs ”Det andra könet” men inte på långa vägar lika spridd, och det är en välgärning att den nu finns att läsa igen.

Tyvärr vet jag inte vad jag ska kalla denna ”nyutgåva” – taffligare jobb har jag sällan sett. Förlaget har helt enkelt scannat in en begagnad bok och gjort ett nytt omslag, men inget nytt förord och en baksidestext som innehåller felaktigheter, som att Millett myntat ordet patriarkat. Men inte nog med det – den bok de scannat in har understrykningar och kommentarer i kanten! För 170 kr borde man åtminstone få en ren bok.

Bara titeln var en ögonöppnare på sin tid: skulle sexualitet vara politik? Det Millett gjorde var två saker. Det ena var att visa hur stor roll maktbegäret spelade i manliga sexskildringar som hittills bara setts som sexuella. Det andra var att avtäcka den roll sexualpolitiken spelat i historien. Verket sträcker sig från den första sexuella revolutionen, som enligt Millett ägde rum 1830-1930 och slutade med reformer som kvinnlig rösträtt och myndigförklaring av kvinnor i väst, och abort, preventivmedel och daghem i Sovjet.

Efter det följde en sexuell kontrarevolution under åren 1930-1960. I Sovjet olagligförklarades åter aborter och i Tyskland tvingades kvinnorna tillbaka till hemmen. (Millett framkastar här teorin att detta kan ha varit en orsak till att Tyskland förlorade andra världskriget: de mobiliserade inte kvinnorna på hemmafronten. )

I slutet av boken önskar sig Millett en ny sexuell revolution. Hon vill avskaffa traditionella tabun mot homosexualitet, ”oäkta barn” och föräktenskapliga förbindelser. Hon önskar sig ett slut på prostitutionen och hoppas att mannen ska bryta med våldskulturen och att kvinnliga drag ska bli ideal för båda könen. Boken kom att bli ett av huvudverken i den sexuella revolution som sedan följde.

Det är fantastiskt att se hur mycket av hennes förhoppningar som förverkligats. Vi går in i sexualiteten på mycket jämlikare villkor i dag. Kvinnor och män har blivit mer lika varandra. P-piller har gjort kvinnorna mer frigjorda och faderskapstest männen mer ansvarsfulla. En graviditet är inte en katastrof. Sverige är ett av få länder där det är ekonomiskt och socialt möjligt för en ensamstående mamma att överleva utan några konsekvenser.

Har vi därmed avskaffat patriarkatet? Ja, delvis. Teoretiker som Juliet Flower MacCannell menar att vi i stället har inträtt i brodersväldets era – det är fortfarande männen som har makten, men nu i egenskap av bröder, inte fäder. Tydligt när man läser Millett är dock att vi nått långt sedan 1970.

Men förhållandet mellan könen har två dimensioner. Å ena sidan den materiella – reproduktion, arbetsdelning, makt och inflytande. Å andra sidan den känslomässiga – kärlek och begär. En fråga Millett inte besvarar är: hur ser heterosexualiteten – en kärlek vars fundament är olikhet – ut när patriarkatet avskaffats?

Innan det finns en ny modell för heterosexualiteten kommer vi att kompensera för den upplevelse av förlust jämlikheten kan skapa genom att definiera könen striktare: klä flickor i rosa och ge pojkar krigsleksaker. I sin självbiografi ”Flykt” beskrev Millett sitt sökande efter en ny typ av kärlek och fann balans i bisexualiteten.

Bra på det personliga planet, men det löser inte heterosexualitetens teoretiska dilemma: hur tänka sig en olikhet som inte är ojämlikhet?